The Ark

Trädgår'n, 3 april

Jag vet inte var jag ska börja. Jag har ingen aning om var jag ska sluta heller, eller vad som ska hända på vägen. Det enda jag vet är att det kommer att bli en halv roman. 3 april såg jag The Ark för tredje och sista gången. De kommer att spela i Göteborg minst en gång till innan de lägger av efter sommaren men för mig var det sista gången. Jag tycker om att kunna göra något och på förhand veta att det är sista gången. Dessutom är det ett fantastiskt avslut. Jag vill inte se dem igen och riskera att det inte är lika bra. Mitt sista minne av The Ark live ska vara precis så här lysande.

Så, ett slutsålt Trädgår'n, en söndagkväll. Inget förband. Ovant men rätt skönt. Vi fick två hela timmar med The Ark istället. Och vilket band det är! Även om min musiksmak förändrats otroligt mycket sedan jag upptäckte The Ark 2001 och jag känner att jag nästan måste försvara mig för att jag fortfarande älskar dem så är det det jag gör. Jag älskar det här bandet. De låter bra live och de har en otrolig spelglädje. Och Ola Salo. Herregud, Ola Salo! Även om jag inte är lika sugen på honom nu som när jag var 18 år så tänker jag inte förneka att den mannen har en enorm utstrålning. När det kändes som att han tittade rakt på mig, rätt i ögonen, rakt in i själen, då försvann världen i ett par sekunder. Visst, han är otroligt dramatisk och en enorm exhibtionist, ibland på gränsen till det löjliga, men det finns ett fantastiskt djup i honom också. Och man får vara löjlig om det får en att må bra. Det är idén bakom The Ark och den är så befriande.

Ok, så det lät bra och det såg bra ut. Men mina trogna läsare (hej Henrik) vet hur mycket jag tjatar om setlist. För mig räcker det inte om det låter bra om det är fel låtar. Var det fel låtar? Hell no! Det var... bättre än en bal på slottet.

Setlist, med en del kommentarer:
Hey Modern Days - The Ark inledde spelningen med låten som inleder debutalbumet, och låten som varit THE förfestlåt för mig sedan jag första gången hörde den. Helt underbart att de körde den och klockrent att de inledde med den.
Clamour for glamour
Patchouli - Ord saknas. Jag har älskat denna låt från första gången jag hörde den. Jag tycker om att The Ark är politiska för det ideal de har är vackert men Patchouli är ren från propaganda och bara rakt igenom ljus och vacker. Jag hade aldrig, aldrig vågat hoppas att de skulle spela den och glädjen när de faktiskt gjorde det var obeskrivlig.
Breaking up with God - En av de nya låtarna som faktiskt är riktigt bra och där Ola verkligen får vara så dramatisk som han bara kan och det är precis så den ska framföras.
Joy surrender - ytterligare en älsklingslåt. Gud vad jag älskar den här setlisten!
Father of a son
Superstar
Uriel - Ola och en aukustisk gitarr. Avskalat och vackert och det kändes väldigt speciellt att se Ola så mjuk och nedtonad. Trädgår'n kändes plötsligt väldigt intim.
Disease - ännu en favorit. Åh, denna otroligt vackra, sorgsna sång som är en av de få riktigt bra låtarna från In Lust We Trust.
Prayer for the weekend - En av de få riktigt bra låtarna från skivan med samma namn, och vilken låt! En riktig partylåt som pumpar ut glädje. The Ark när de är som glammigast.
Let your body decide - klassiker. Ingen spelning är komplett utan denna, även om jag kan tycka den blir lite tjatig ibland. Men jag skulle sakna den enormt mycket om den inte var med.
Laurel wreath - Hur gör de? Hur kan de pricka in mina favoriter, en efter en? Laurel Wreath är mörk och bombastisk och Ola i militärkeps, svarta handskar och svarta vingar. Gåshud.
It takes a fool to remain sane - ytterligare en sån där låt som bara måste vara med. Och jag gillar den ju. Här fick vi också lite av en Ola-predikan, även om jag tyckte att mellansnacken överlag var väldigt nedtonade jämfört med förr.
The apocalypse is over - Ny låt, skriven just som en avskedslåt. Pampig och sorgsen och här kände jag verkligen vad som pågick. Det var sista gången. Trots värmen (jag stod näst längst fram, vid Martin Axen) hackade jag tänder och hade en klump i halsen. Så mäktigt.
One of us is gonna die young - En bra låt som blev väldigt charmig när de lade in en bit av Känn ingen sorg för mig Göteborg. De passade oväntat bra ihop.

Extranummer:
Tell me this night is over
The worrying kind - Jag visste ju att den skulle vara med. Såklart. Lika givet som Let you body... och It takes a fool. Jag tycker det är den sämsta låt de gjort. Jag tyckte det var hemkst att de ställde upp i Melodifestivalen med en låt som är så orepresentativ för bandet. Jag måste ändå erkänna att den var bättre nu. Det var tuffare, starkare och Ark-igare. Inte bra, men bra mycket bättre.
Calleth you, cometh I - Och sen kom den. Sista, sista låten. Och vilken sista låt! Lite hopp, lite galenskap och en vink om den kärlek som finns mellan bandet och publiken. En underbar avslutningslåt.

Sen fick vi höra snuttar av Cygnet to Cygnet och The Others, utan musik, också. Det var fint. Så var det något jag saknade? Jag hade ju gärna hört Trust is Shareware men jag trodde inte den skulle komma. Jag hade älskat att få höra Absolutely No Decorum men var inställd på att den tyvärr inte skulle vara med heller. Den enda överraskningen var nog att de inte spelade Echo chamber denna gång. Det var ju först med den låten (tredje singeln) som jag verkligen fastnade för The Ark.

Längsta inlägget på bloggen någonsin? Jag tror det. Och konserten kan ju inte få annat än en femma, det är helt omöjligt. Det var rakt igenom fantastiskt och jag har inget, inget att klaga på.