Stephen Lynch

Lorensbergsteatern, måndag 13 juni 2011

Stephen Lynch är fantastisk. Han är en man som ser väldigt söt och oskyldig ut men har vad som kan vara ett av de smutsigaste sinnena jag stött på. Jag har sett honom live två gånger innan denna föreställning, 2008 och 2009. Att gå på denna show var alltså en självklarhet. Jag sa efter föreställningen 2009 att jag svävade ovanför marken och att jag gladeligt skulle betala dubbla priset om det krävdes för att få se honom igen. Dubbla priset var det väl inte men 420 kronor är ändå en saftig slant och då förväntar jag mig något grymt.

Och även denna gång levererade Lynch, med hjälp av sina sideskicks Rod Cone och David Josefsberg, två timmar av sjuka melodier inför en jublande publik. Det var en fantastisk korsning av vackert och totally sinnessjukt när Lynch tystnade i Lullaby och hela publiken sjöng "'cause daddy likes porno and 10 dollar whores. Daddy gets wasted and robs liquor stores".

Ändå var jag inte så blown away denna gång. Inte som de tidigare gångerna. Det var för många låtar som saknades, för många nya osläppta låtar och de nyare låtarna är inte i närheten av lika bra som de gamla. Det är viss klasskillnad på de gamla (pedofilpräster och fula bebisar) och de nya (där det roligaste är att nån har ett lazy eye). Han har blivit mer städad, vilket i det här faller innebär mer ointressant. Tyvärr, tyvärr, tyvärr. Det känns som att Lynch håller på att bli gammal, mogen. Tråkig. Men inte på heltid, inte än. Och han är rolig och låtarna är bra och även om jag är tämligen säker på att absolut inget i showen är improviserat så lyckas killarna att få det att kännas spontant. Så även om jag låter negativ så hade jag en bra kväll och jag skrattade så jag tjöt och applåderade tills händerna var ömma. Lullaby, Special Ed (också med full allsång), Craig Christ, Beelz, Little Tiny Moustache.... Det fanns massor med bra låtar men jag saknade också Priest, Baby, Waiting, 3 Ballons (och Dirty Sanchez som är Josefsbergs låt).

Kvällen mig med en lite besviken känsla. Ni vet, när man efter några trevliga dejter äntligen får med sig personen hem och ser den nakna kroppen och tänker "jaha... det var väl inte riktigt det jag hade trott och hoppats...". Lite så. Bra, men inte så bra som förväntat. Jag hoppades för mycket och kvällen levde inte riktigt upp till det. Där de tidigare showerna varit klara fempoängare vilar denna någonstans mellan tre och fyra. Tre för materialet och fyra för utförandet och stämningen. Men jag skrattade så jag grät och det är värt mycket så slutbetyget blir en fyra för mr Lynch.

Gött i mössan

Musikens hus, 11 november.

Igår var jag på stand up live med kära vänner. Det var Gött i Mössan Comedy Club som höll i det och kvällens tema var Music Comedy. Det var tämligen blandad kvalitet men vi hade kul. Jag tänker här bara nämna de som jag gillade, tänkte jag.

Annika Lindh: Roligt med en kvinnlig ståuppare, framför allt när hon är bra. Hon pratade om ord som saknas i språket och gjorde en rap-låt om hur snopet det skulle vara om hon dog idag.

Niklas Folkegård: En bekant till mig och största anledingen att jag gick. Niklas är alltid rolig och det var synd att han bara hade 10 minuter. Men han hann prata om privatiseringen av vårdcentralerna (Ikea kan starta vårdcentral: skruva ihop din egen höft), hur mycket mindre obehaglig Hitler hade varit om han haft en ukulele och så sjöng han en sång om hur han fes i sin kompis bil.

Ola Aurell: Ola måste ändå bli min vinnare för kvällen. Han sjöng roliga sånger om hur män blir kära i kvinnor och kvinnor i lägenheter, om hur han pratar med gud och om hur det är på landet (se youtube-klipp nedan). En smal kille med smått manisk blick och sjuk humor. Ja, han var min vinnare och jag hoppas få se honom fler gånger.

Eddie Izzard - Definite Article (1996)

Som jag tidigare nämnt i den här bloggen är Eddie Izzard en av de roligaste människor jag känner till. En rea på CDON gjorde att jag fick chansen att köpa in pretty much allt han gjort på DVD så nu väntar en tid av återseende av fantastisk stand up.

Jag tycker det är svårt att skriva om stand up. Det finns liksom ingen genomgående handling, samtidigt är det ingen risk för spoilers. Eddie gör i denna show det han alltid gör: pratar om allt. Inför senaste föreställningen (Stripped) var det till och med temat. Han hoppar mellan ämnen, mumlar, skriver på handen och mimar. Allt är sig likt. Fast det är klart, föreställningen börjar med att han kommer ut ur en bok. Det har jag inte sett någon annan gång.

Han pratar om varför gamla tanter bara köper hårnät och hundmat, hur det egentligen ligger till med "de bästa planer av möss och män", alla brev Paulus skrev med hela städer som mottagare (alltid lite religion) och James Bonds gadgets. Han avslutar också det hela med att berätta om hur det gick till efter Big Bang när alla djuren fick veta hur de skulle göra för att föröka sig. Hundar, katter, giraffer och lax.

Definite Article är inte den bästa föreställningen han gjort men den är mycket bra och betyget är en solklar fyra, med lite strössel på.

Eddie Izzard

Jag är ett stort fan av Eddie Izzard och har varit det en längre tid. Ända sen SVT gjorde sin stand pu insats med det de kallade "Ensam på scen". Bland annat visade de föreställningar med Ellen Eegeneres, Chris Rock, Dave Chappelle och flera andra som jag inte kommer ihåg namnen på. Eddie Izzard var den som lämnade starkast intryck. Ut på scen kom... en transvestit! Sen sa han nåt om ekorrar. Jag är helt ärlig nu. Det enda jag kom ihåg efter att ha sett "Dress to kill" första gången var att han sa nåt om ekorrar. Jag skrattade så mycket att jag inte hörde vad han sa, och eftersom tårarna rann så såg jag inte texten. En transvestit och nåt om ekorrar. Jag var fast.

Nu har det gått ett par år och jag har hunnit se allt denne fantastiske brittiske men Yemen-födde man producerat. I december 2009 fick jag äntligen möjligheten att se honom live när han tog med sin nya show "Stripped" till Scandinavium. Tyvärr var han "a transvestite off duty" under denna turné men jag förlät honom så fort han lovade att han skulle prata om allt. Och det gjorde han! Han pratade om dinosaurierna, om Gud (som brukar låta som James Mason) och Noah (Sean Connery), brittiska kungahuset, stenåldern, wikipedia, latin och giraffer och mycket mycket mer. Förvirrande? Inte alls. Som alltid flyter Eddie mellan ämnena på ungefär samma sätt som när man själv får en

tanke i huvudet, följer den några steg och slutligen hamnar någon helt annan stans.

Genomgående i Eddies shower är religion och historia (I grew up in Europe, where the history comes from). The National Rifle Association dyker upp rätt ofta också, och Hitler (Hitler ended up in a ditch covered in petrol on fire... so, that's fun. I mean that's funny. Because he was a mass-murdering fuck-head!). Och så Jeff och jam.Han är väldigt bildad och pratar flera språk. Jag älskar denna typ av humor. Det är inte det minsta plumpt eller elakt (vilket iofs också kan vara kul) utan tvärtom ganska lärorikt. Och fruktansvärt roligt.

Det är svårt att beskriva varför någon är rolig. Väldigt svårt. Jag älskar Eddie Izzard. Jag har en kompis som är lika tokig som jag och så fort nån av oss ser en föreställning så SMSar vi citat till varandra. Historien om hur Pavlov gjorde sina (inte så lyckade) kattexpermient är en ständig källa till glädje:

Day One: Rang bell, cat fucked off. (Oh dear.)
Day Two: Rang bell, cat went and answered door.
Day Three: Rang bell, cat said he had eaten earlier. (Cheeky bugger.)
Day Four: Went to ring bell, but cat had stolen batteries.
Final Day – Day Five: Went and rang bell with new batteries, but cat put his paw on bell so it only made a thunk noise. Then cat rang his own bell.
I ate food.

Jag lämnar er med en av livet stora frågor; Cake of death?

Russell Peters

Jag tänkte att det är hög tid att jag skriver om nåt annat än film. Så jag valde ett annat favoritämne; ”guys being funny”. Stand-up, alltså. Herren jag tänkte berätta om upptäcktes här i hushållet av min käre sambo som allt som oftast har en humor som stämmer överens med min.

Russell Peters är kanadensare med indiska rötter. Han pratar mycket om raser, kulturer och språk. Den bästa föreställningen vi sett hittills heter ”Red, White, and Brown” och är från 2008.

Självklart kommer jag inte på exakt vad han avhandlar under denna show men som jag nämnde nyss, det är mycket raser och språk. Han hinner också driva lite med de döva. Han blir dock aldrig grov, eller ja... Han använder en hel del fula ord men jag uppfattar aldrig hans skämt som elaka på det dåliga sättet. Jag tror inte det är många som tar illa upp. När han driver med asiater (vilket han gör, mycket) så ser man hur asiaterna i publiken är dubbelvikta av skratt. Han pratar rätt mycket med publiken också, bjuder in dem i showen och utvecklar deras namn, ursprung och partners till en roliga del av föreställningen. Han bjuder på sig själv och driver mycket med indier.

Det var länge sen jag upptäckte en riktigt bra stand-up och det var länge sen jag skrattade högt i soffan. Jag tror till och med att det slapp ut en liten tår eller två medan Russell gjorde sin grej. Helt klart en sevärd man, mycket rolig. Very funny (med indisk brytning, givetvis).