127 Hours (2010)

Jag är alltid skeptisk mot filmen som har verklig bakgrund. Det känns som att man inte får ogilla dem vilket gör att jag spontant gör just det. Och en film om en kille som sitter fast nånstans, helt ensam, i 127 timmar? Hur gör man det så det inte blir tråkigt? Tja, som i 127 Hours till exempel.

Förra helgen var jag och hälsade på vännen och filmbloggaren Henrik (hans text om filmen läser ni här) och vi såg två filmer; en aktuell och en äldre. 127 Hours var givetvis den aktuella som vi båda tänkt se en längre tid.

Som ni säkert listat ur var mina förväntningar ganska låga. Fördelen med det är att man kan bli positivt överraskad. Filmen handlar om äventyraren Aron Rolston som gör en utflykt i vildmarken i Utah. Som den tuffing han är så sticker han iväg utan att någon vet var han är.

Och sen fastnar han. Om man ska göra film om en kille som under största delen av filmen sitter fast mellan två stenar så ställer det höga krav, inte minst på huvudrollsinnehavare. I rollen som Aron ser vi James Franco och jag var mycket imponerad av honom. Han är trovärdig ner i minsta detalj, minsta ansiktsuttryck. Detta gör att filmen inte blir tråkig trots att handlingen inte är så komplicerad. Vi får se de tankar som snurrar i Arons huvud, de saker han ångrar, den framtid han hade tänkt sig.

Och det är väl ingen hemlighet att han klarar sig. När vattnet och maten är slut och han provat att dricka sin egen urin tar han slutligen den dåliga kniven (note to self: ha inte så bråttom, se till att du får med dig den bra kniven) och karvar av sig armen som sitter fast.

Så trots att jag visste hur filmen skulle sluta och trots att den till största delen visar en kille som sitter fast under en sten så blev jag aldrig uttråkad. James Franco gjorde en grym roll och jag tänker faktiskt ge filmen en fyra i betyg.

Jag funderade på ifall jag skulle skriva om passagen när Aron träffar två vilsna flickor innan han fastnar. De umgås en stund och han visar dem åt rätt håll. Jag tänkte att nej, jag utelämnar det för det tillför ändå inget. Sedan insåg jag dock att det är ett viktigt steg i att etablera Arons personlighet. Hade vi inte sett honom interagera med tjejerna och lärt känna honom så hade det varit mycket svårare att sympatisera med honom och att hålla uppe intressent när han sitter fast. Tänk, ibland är det bra att låta en film sjunka in lite innan man bloggar.

Men som sagt; låga förväntningar och positivt överraskad och en fyra i betyg, vilket lätt gör den till en Topp 10 2010 (av de jag sett, givetvis).