Dogtooth (2009)

Som sagt, det är dåligt med filmbloggandet nu men ibland faller andan på.

Jag har alltså sett Dogtooth. Det som fick mig att fastna för denna film är att den är grekisk. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett en grekisk film och det var en upplevelse bara att höra ett språk jag inte är van vid.

Filmen handlar om en familj. Mamma, pappa, tre barn i övre tonåren. Och det framgår snabbt att det är något fuffens. Ord betyder inte det de betyder för mig. En zombie är en liten gul blomma, fitta är en stor lampa, tangentbord är fitta. Pappan är den enda som tillåts lämna huset, hans kollega Christina den enda utifrån som får komma in. Det är inte bara orden som är konstiga. Lekarna i huset är ytterst besynnerliga och det slickas en massa, på axlar, kinder och kön. Och så kommer hotet utifrån, i form av en katt, och det hela börjar krackelera.

Filmen har vunnit massor med priser och fått genomgående bra recensioner, utom hos Fiffi. Jag är nog beredd att hålla med Fiffi. Jag fattar det inte. Det betyder inte att det är dåligt, det betyder bara att jag inte gillar det. Jag kan erkänna att skumma filmer kanske inte alltid är min grej. Jag blir ganska frustrerad av David Lynch, men å andra sidan fascineras jag av hans verk och kan spendera timmar med att läsa om dem. Dogtooth lämnar mest ett bestående intryck av "eh?" Därför blir det ett lågt betyg, en etta.