Hon går genom tavlan, ut ur bilden - Johanna Nilsson (1996)

Detta är Johanna Nilssons debutroman och den andra boken av henne jag läser. Den första var De i utkanten älskande som jag tyckte ganska bra om. Att jag valde att läsa denna bok beror nog i första hand på titeln. Jag tycker den är mycket vacker.

Boken är delvis självbiografisk och handlar om Hanna. Den utspelar sig på två olika tidsplan. Huvudberättelsen, den som får mest plats, handlar om Hanna som 10-12 åring. Hur bästa vännen överger henne, hur hon blir ensam och utstött och slutligen är så säker på att hon är för fet, för smal, för äcklig, onormal, att hon inte förstår att det finns de som inte ser detta. I den kurisva berättelsen är Hanna äldre och lever bland vita väggar, rena lakan, mediciner och vårdare med onda ögon.

Precis som i De i utkanten älskande är språket enkelt, lite för enkelt för min smak, jag som älskar vackra ord och finurliga fomuleringar. Texten om den äldre Hanna är finare, mer poetisk, men den fångar mig inte. Jag kommer på mig själv att skumläsa texten, stressa vidare till nästa del. Kanske är det helt enkelt det faktum att sjukhuskapitlen är skriven med kursiv stil som stör mig. Mina ögon gillar inte att läsa det.

Storyn är givetvis tragisk, även om det faktum att den är (delvis) självbiografisk får mig att tappa intresset lite. Based on a true story betyder i mina ögon att man inte får tycka det är dåligt, för det är sant, och det gör mig automatiskt anti. Men visst är det hemskt. Hur Hannas bästis Karin helt plötsligt inte bryr sig om henne. Hur hon skrattar åt henne, spottar på henne, allt för att få vara med de coola tjejerna. Hur lärarna konsekvent inte ser. Hur barn som inte ens är tonåringar kan driva en flicka till dårskap.

Mest får det mig ändå att tänka tillbaka på min egen skoltid. Hur var min klass? Vem var jag? Jag kan inte ha varit Hanna, får då skulle jag inte ha glömt vem jag var. Jag var inte Karin, brydde mig aldrig om de coola. Jag tror bokens Ylva är den som ligger närmast mig. Kompis med den töntigaste tjejen (innan Hanna ramlar ner på den platsen), ingen som frågar chans på henne men heller ingen som mobbar henne. Ganska osynlig. Nöjd att ha någon, bryr sig inte om vad de andra håller på med. Utanför, men på ett helt annat sätt än Hanna som blir fysiskt och psykiskt misshandlad så till den milda grad att det till slut inte räcker att gråta ut hos mjukdjursponnyn utan hon vänder sig till pappas rakblad.

Boken väcker tankar, men mitt skumläsande och önskan att den skulle ta slut drar givetvis ner betyget. Ändå är den inte dålig. Hannas relation till sin farfar tycker jag speciellt mycket om, och beskrivningarna av allt som har med honom att göra är väldigt fina. Slutsatsen blir nog att Hon går genom tavlan, ut ur bilden är en ok bok. Ett medelbetyg.

A Very Harold & Kumar 3D Christmas (2011)

Detta är den tredje filmen om vännerna Harold och Kumar. Kanske har du som jag sett och skrattat åt de två tidigare, Harold & Kumar Go to White Castle (2004) och Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay (2008). Då kan du skita i den här filmen. Hur den kan ha 7.0 på IMDB är ett mysterium.

Det har gått ett par år sedan den senaste filmen. Harold och Kumar har glidit isär. Den ena är gift, den andra röker på och låter bli att städa. Och så är det jul och det ena leder till det andra och givetvis slutar det med att de två vännerna hittar tillbaka till varandra. Jag tycker det är så självklart att jag kan skriva det utan att spoila. Filmen går till stor del ut på att klämma in så mycket 3D-effekter som möjligt och jag som såg den utan 3D-utrustning tyckte bara det var töntigt.

Kort sagt är den här filmen onödigt tramsig och i mitt tycke hade de kunnat låta bli att göra den. De två tidigare filmerna är också lite larviga men de har sina stunder. Denna film hade egentligen bara en scen där jag drog på munnen, och det är givetvis svårt att inte le när man ser Danny Trejo i en stickad tröja med en julgran på.

Betyget för filmen blir självklart en etta och jag tycker ni kan se de två tidigare och hoppa över denna.

Blue Valentine (2010)

Blue Valentine är en sån där film som legat på min Att Se-lista väldigt länge men aldrig kommit längre förrän nu. Jag var sugen på att se nåt lite långsammare, lite tyngre och lite Gosling. Jag börjar verkligen gilla honom!

I Blue Valentine är han långt ifrån Jacob med den photshopade kroppen i Crazy, Stupid Love eller coola stuntkillen i Drive. Det är på ett sätt ganska skönt att se honom "ful" som omväxling. Han spelar Dean, med slarvigt skägg, stora glasögon och simpelt liv. Han verkar dock trivas rätt bra med tillvaron och tycker det är rätt gött att ha ett jobb där det är ok att han dricker en burköl till frukost. Hans fru Cindy (Michelle Williams) är dock inte lika nöjd. Hon är ganska less på sin dead beat husband och önskar att han tog tag i sitt liv. Hon tycker han är lika mycket ett barn som dotter (som kanske är 4 år?) och är inte alls nöjd.

Filmen hoppar i tiden. Vi ser Dean och Cindy i nutid, i det som är en krokig väg mot ett oundvikligt uppbrott, men också Då, när de först träffades och blev förälskade, eller i det ena fallet kanske snarare bestämde sig för att vara det. Filmen har ingen flashig setting, och inte den coolaste dialogen men både Williams och Gosling är galet bra i sina roller och då behövs inget mer.

Kort sagt tyckte jag väldigt mycket om den där filmen och ångrar att jag inte sett den tidigare. Jag gillar taglinen på postern "A love story". Den väcker många frågor. Är det verkligen en kärlekshistoria? Är det inte snarare en break up story? Eller är det bara en del i kärleken? Eller är det ironiskt?

Hur som helst så är Blue Valentine är riktigt fin liten bitter kärlekskaramell och jag ger den en fyra i betyg.

Bild: Mikael Stanne

Från lördagens spelning, Gothenburg Winter Metal, på Trädgår'n. Dark Tranquillitys frontman Mikael Stanne. Mysigare metalkille får man leta efter.

Liveuppdatering

Det blev ingen spelning med The Liptones 7 januari. Eller, nu ska jag inte ljuga. Spelning blev det, men inte för mig. Jag var för sjuk och det gör förbaskat ont att jag missade det.

Däremot blev det spelning i lördags när Gothenburg Winter Metal gick av stapeln. Jag recenserade denna gång inte bara för min egen skull utan text och bilder finns publicerade på Werock.se.

För att uttrycka det kort kan vi säga att The Ryot lämnade mig oberörd, The Unguided var bättre än befarat, DeathDestruction börjar kännas riktigt lovande, Amaranthe fick mig att glömma att jag var trött och sjuk och Dark Tranquillity gav mig periodvis gåshud. Det var alltså riktigt grymt.

Hardcore Superstar

Trädgårn, söndag 25 december, 2011.

Som sagt nöjde jag mig inte med den inte så upphetsande showen på Debaser utan jag såg denna banduppsättning en gång till. Denna gång i favoritstaden, på en favoritvenue, och med favoritsällskap.

Först ut även denna gång var Ammotrack. Och jag tycker det är så jäkla skönt att ha rätt, vilket jag hade i detta fall. Ammotrack är riktigt bra, bara de har bättre ljud än de hade på Debaser. Ösigt som tusan och jag undrar var all publik var... eller vänta, jag tror jag vet var de var. Mer om det senare. Bandet toppar nu listan över band som jag måste hålla ögonen på. Det här är riktigt bra!

Nästa band, som borde ha varit första band; Avatar. Jag behöver väl inte säga mer? Den trogne läsaren vet hur mycket jag ogillar detta dem. Fast jag ska erkänna, det finns potential där. Det skulle kunna bli bra. Men då måste de först byta ut sångaren, eller åtminstone säga till honom på skarpen att han måste sluta väsa. För klarsången är inte helt dålig, det är den inte. Men som det låter nu är det inte bra, inte alls. Sångarens konstanta slående med käppen som han utrustat sig med i den nya outfiten gör mig dessutom sjukt nervös. Det är bara en tidsfråga innan du petar ut någons öga! Tjejen jag stod bredvid och jag diskuterade hur det kommer sig att de är med överallt när de är så dåliga. Tydligen behöver man inte vara bra om man har fingrarna i ett skivbolag.

Sedan äntrade Hardcore Superstar scenen och helvetet brakade loss. För alla de som inte hade stått längst fram (som vi gjorde) och njutit av ett band och genomlidit ett annat, de hade varit i baren och supit bort ett par stadier i evolutionen. Det var sån jävla trängsel där framme att jag inte fick upp kameran och både jag och mitt sällskap tappade sugen rätt rejält. Vi blev trängda, klämda, slagna och sparkade. Jag har aldrig varit med om så många som plockats ut av vakterna. Så nej, spelning på juldagen är jag väl inte så sugen på i fortsättningen. Jag börjar även undrar om HCSS drar till sig puckon... vilket är synd.

Call me old fashioned, men jag tycker det ska löna sig att köa, att vänta, för att få en bra plats. Oavsett om det är jag som gör det eller nån annan. Jag tycker inte man man någon som helst rätt att försöka tränga sig längst fram om man kommer när huvudbandet går på. Killen bakom med armbågen in i mina revben och min armbåge i hans underarm (han började!) frågade om jag trodde han tänkte släppa. Jag tänkte bara mitt svar: Tror du att jag tänker ge upp min plats!? Jag har stått här i tre timmar, för att få den här platsen. Fuck off! Tyvärr gjorde all fylla att vi blev rätt irriterade, och det är verkligen synd, för annars hade det varit världens party!

För bandet var det inget fel på denna kväll! De var precis så som jag vill ha mina liveband, taggade till tusen och med en kick ass setlist! Från inledande Sadistic Girls till avslutande Last Call For Alcohol (med delar av publiken, Ammotrack och Avatar på scen) var det röj. Setlisten var perfekt. De hade till och med bytt den lugna akustiska låten och körde nu Run To Your Mama som jag hela tiden velat höra. Fantastiskt! En i sällskapet fick ett plektrum och jag fick ett skrev i ansiktet (Jocke Berg hade gylfen öppen denna kväll, om det är nån som undrar).

Betyg från kvällen: 
Ammotrack: 3+/5
Nästa gång kan det kanske bli 4 om det fortsätter så här!
Avatar: 1/5
En poäng  för klarsången. Nästan så det borde bli minuspoäng för de bandmedlemmar som visade arslet under avslutningslåten....
Hardcore Superstar: 5/5
Jag ska inte klandra bandet för publiken. Bandet var fucking awesome och setlisten helt perfekt. Det måste bli en femma, nåt annat vore orättvist.

Och så bilder.

Ammotrack

Avatar

Aidan Gillen

Detta är en hyllning, större än många andra här på bloggen. Men låt mig börja från början.
Jag vet inte hur jag lyckades snubbla över Queer As Folk (UK) första gången. Men det gjorde jag. Den sändes på SVT nån gång runt 2001 och jag slukade den. Det var vackra män, det var bögmjukporr och det var handling. Riktiga karaktärer. Sedan såg jag om den, det kan inte ha varit mer än ett år emellan. Och sedan måste jag ha sett den en gång till innan den genomkörare som gjorde i början av december när jag och min Lisa plöjde hela första säsongen (fyra timmar) på en kväll och andra säsongen (tre timmar) dagen efter. Och vi blev helt maniska. Inte över snygga män, eller böghångel eller disco. Nej, vi var faktiskt aningen mer sofistikerade än så, tequilan till trots.

Vi var maniska, lyriska, över Aidan Gillen.

Den mannen är fantastisk. Inte bara hans karaktär i serien utan HAN. Med en blick, en ryckning i mungipan avslöjar han allt. En sekund avslöjar det jag skulle behöva flera minuter för att förklara. Han är helt fantastiskt duktig och vi satt och gav ifrån oss små glädjetjut mer eller mindre konstant. Jag önskar att jag hade skrivit den här texten mycket snarare efter den helgen för jag hade massor med exempel. Nu minns jag bara känslan. Hur trovärdig han är, hur trygg han är i rollen som svinet Stuart, hur fina små medel han använder för att förmedla den där lilla mjuka sidan som finns i hans karaktär. Hur 15 års kärlek visas med en min. En min. Hur många skådespelare fixar det?

Och hur, hur kommer det sig att ingen annan verkar se det? Hur kommer det sig att inte filmbranschen kastar stora, mäktiga dramaroller efter Aidan? Jag vet inte när jag såg en så bra skådespelare senast. Vad är felet? Spelade han gay lite för bra? Blev han för nischad av en sjutimmarsserie? Är det de tämligen irländska tänderna? Är han omöjlig att jobba med? Jag vet inte. Jag kan bara spekulera och inget jag kommer på känns som en tillräcklig anledning. Klart är i alla fall att jag kommer att försöka se allt han gjort även om inget av det verkar speciellt bra. Filmer, serier, filmer som gått direkt till TV....

Jag är helt blown away och är nästan sugen på att plöja igenom serien igen, snart, bara för att se denne fantastiske skådespelare. Mycket annat i serien kan man ifrågasätta. Alla skådespelare kommer inte upp i Aidans standard. Vissa saker i handlingen är bara konstiga. Hela andra säsongen (som är 2 avsnitt bara) är mer eller mindre konstig. Men genom allt det konstiga lyser Aidan klart som en strålkastare. Han är precis så som jag vill att en skådespelare ska vara. Trygg i sin roll, trovärdig och med ansiktsuttryck och kroppsspråk som förmedlar hans karaktärs inre lika tydligt som om skrikits ut i megafon.

Stuart Alan Jones, you are such a twat (but Oh, how we love you!)

A Dangerous Method (2011)

Man kan ju undra varför jag och Henke valde denna film för vår biodate. Det var inte ett förstahandsval för nån av oss. Jag lobbade för The Skin I Live In, Henke slogs för Moneyball. Till slut kompromissade vi och valde en film så båda var lite nyfikna på.

Imdb påstår att det är drama/biography/thriller. Thriller? Really?! Och de beskriver den så här: A look at how the intense relationship between Carl Jung and Sigmund Freud gives birth to psychoanalysis. Det låter ju inte så illa. Och Michael Fassbender, Viggo Mortensen och Kiera Knightley. Låter inte så illa heller. Filmen börjar med att Sabina (Knightley) kommer kicking and screaming till Carl Jung (Fassbender). Hon är galen, han ska behandla henne och han gör det med den nya metoden samtalsterapi; the talking cure. Han är inspirerad av Freud (Mortensen). Vi får se behandlingen av Sabina och relationen dem emellan, samt relationen mellan Freud och Jung. Och Jung och hans fru, på ett hörn.

Och ni har ju redan anat att jag är negativ. Det finns dock godbitar. Samtalen mellan Freud och Jung är en njutning att se. Två skarpa hjärnor som utan att skämmas diskuterar hästar och penisar. Jag tycker det är alldeles för lite av samtalen. Sedan fnissade jag ganska hejdlöst när Freud och Jung var ute i Jungs söta lilla segelbåt. Det var en mycket komisk syn. Freud (den riktige, alltså) gör mig obekväm, nu blev det lite payback. Annars är det mycket som inte funkade. Som att de bra bitarna liksom slarvades bort. Och vissa saker i handlingen kom bara av sig. Och vissa förstod jag inte alls poängen med.

Och Kiera Knightley spelar över nåt så jävulskt! Med det kroppsspråket hade hon kunnat spela Gollum. Hon hade kunnat spela galen med mycket mindre medel och det hade blivit mer träffande. Nu var det bara löjligt.

Jag är inte så insatt i Freud och Jung, och jag undrar vad som är verkligen och påhitt? Jag vet inte mer om herrarna efter att ha sett filmen heller. Det är många frågetecken men inte på ett intressant sätt utan mer som tappade trådar. Det som fascinerar mig mest är nog att jag för första gången inte ogillar Freud. Det måste vara ett plus i kanten för Mortensen.

Nej, jag är inte imponerad alls. Men jag kan inte såga den helt för det finns bra sekvenser. Som samtalen. Och som vissa klipp alldeles, alldeles i början när jag faktiskt tänkte att oj, det där var ju snyggt gjort. Man anade landskapet i bilden kant eller genom ett fönster. Det låter fånigt men jag noterar sällan sånt annars. Tyvärr räcker det inte längre än till en ganska svag tvåa. Det är för mycket som rinner ur i sanden, som inte förvaltas väl.

Drive (2011)

Som jag ratade denna film! Jag såg titeln, såg affischen och bestämde att nån jävla Fast & the Furious tänker jag då inte se. Sedan läste jag om den på olika ställen och började inse att det kanske inte var en bilfilm, vilken som helst. Efter mycket om och men kom jag till slut iväg och såg den på bio.

Jag vet inte om jag hade tagit mig igenom den om jag sett den hemma i soffan. Inledningen är väldigt långsam. Första timmen är långsam. Jag trodde inte det var en film som kunde vara långsam. Den handlar om en man (Ryan Gosling) som är stuntförare i filmer. På fritiden extraknäcker han som flyktbilsförare. Han träffar granntjejen och hennes son, träffar pappan som släpps ur fängelset. Ett drama byggs upp. Jag fascineras storligen över att man kan göra en film med så pass mycket action med så långsamt tempo. Jag gillar det.

Första timmen är som sagt rätt långsam, men inte på det sättet att man sitter och tänker på vad man behöver från ICA. Eller man, jag försöker ju att inte uttrycka mig så. JAG har inga problem att hålla mig fokuserad. Jag blir nyfiken. Vem är han egentligen, den där föraren? Var kommer han ifrån? Hur fick han sitt extraknäck? Filmen besvarar inga frågor men på nåt sätt faller samman allt så fint så det är inte förrän efteråt som jag inser vilka stora bitar som egentligen saknas. Efter den första timmen brakar det igång och blir tämligen brutalt en stund. Första skottet kommer oväntat och ensamt och jag hoppar till i stolen. Kameran dröjer sig kvar på en blodig sörja lite för länge, och jag som äter geggiga skräckfilmer till frukost kommer på mig själv med att vilja titta bort. För detta är inte en ren actionrulle. Det hade inte varit omöjligt att göra den utan det där skottet. Och det är ingen geggig skräckfilm, därför blir de blodiga scenerna så mycket starkare och riktigt obehagliga. Det är inget överflöd av något. Inte av våld och inte av biljakter. Allt är balanserat.

Utom möjligen musiken. Filmen ger lite 80-talsvibbar (säger jag som inte ens fyllt tvåsiffrigt innan 80-talet var över). Musiken, den rosa neontexten. Tandpetaren i mungipan associerar jag dock snarare till 50-tal, till Dean och Brando. En ung man som kör ihjäl sig, A Streetcar Namned Desire. Men musiken känns 80-tal. Lite tuggummipop emellanåt. Jag brukar sällan tänka på musik i filmer. Jag tänker på det om det är riktigt bra (Sucker Punch, som jag inte skrivit om) eller riktigt fel, som denna. Det matchar inte alla gånger. Jag tappar fokus på filmen, tänker på musiken istället,

Sedan är filmen helt plöstligt slut och jag upptäcker att jag sitter bekvämt ihopkurad i biofåtöljen och ler. Jag går ut från salongen med händerna i fickorna och känner mig lite som James Dean på den klassiska svartvita bilden. Drive berör mig och jag är så här några veckor senare redan sugen på att se om den. Jag tror att det finns många detaljer som jag inte noterade första gången, många frågor som jag undrar om det ges ledtrådar till någonstans.

Drive är den bästa film jag sett på länge och det är en klockren fyra!

Getaway Rock 2012 - bandsläpp 2

En timme efter att jag gnällde på att de inte släppt nåt mer kom bandsläpp nummer 2 för Gävlefestivalen.

Ghost, Amon Amarth, Rosetta och HolyHell.

 

Jag är rätt förtjust i Ghost och Amon Amarth har jag velat se om sedan Metaltown 2010. Goda nyheter för mig, alltså!