De i utkanten älskande - Johanna Nilsson (2005)

Romanen utspelar sig under en sommar i Stockholm med café Utkanten som central punkt. Där finns ägarna; somliaska Rosa och hennes man Viktor, och yngsta dottern Mirja. Bland gästerna finns Bea, deprimerad mästertjuv och Sofia, som under sminket och peruken fortfarande har kroppsdelar tillhörande den Stefan hon födde som.

Handlingen är splittrad, vi följer de olika individerna i deras skilda historier. Kärlek, sorg, ensamhet. Mycket av det. Det är stora känslor. Hopp och förtvivlan. Jag älskar sånt här, älskar berättelser där allt hänger samman med små kopplingar. Som ett träd med grenar.

Språket är enkelt. Inte dåligt, men enkelt. Det är inga fina ord bara för att det ska vara fina ord utan det är enkelt och funktionellt. Träffsäkert. Jag tycker om det. Det kanske inte är ett litterärt mästerverk, inget jag kommer att skriva ner citat ifrån för att spara för framtiden, men boken har en annan effekt. Den får mig att vilja skriva. Den får mig att inse att jag också kan. Det var länge sedan jag skrev något annat än blogginlägg. De i utkanten älskande får mig att vilja skriva en roman.

Faktum är att det är andra gången jag läser den här boken. Den är behändig att läsa där i tvekan över vad jag ska läsa härnäst. En liten bok, men den rymmer så mycket känslor. Och för det för den en fyra i betyg.