Avantasia

Arenan – Fryshuset, 5 december.

Det är inte ofta jag ser spelningen på annan ort men när Avantasia kommer till Sverige och bara gör en enda spelning och den är i Stockholm, ja då är det klart jag åker. För jag hyser ju en nästan osund fascination för Tobias Sammet, det är väl bara att erkänna det. A German, a jester, a genious. En av de där som jag gärna skulle krypa in i hjärnan på och tjuvlyssna på hans tankar. Sammet är hjärnan bakom Avantasia, metaloperan. Förutom Sammet själv som sjunger huvudrollen gästas operan av massor av olika kända musiker och sångare som gör olika roller. Detta koncept gör givetvis att turnéer är sällsynta. Avantasia har funnits i över 10 år nu och denna spelning var den andra någonsin i Sverige. Spelningen var förbandslös vilket var lite synd men eftersom Avantasia höll på i runt 2,5 timme så tänker jag inte klaga.

Arenan i Stockholm var en för mig helt ny lokal. Jag är inte speciellt positiv till den. Mycket av mina negativa känslor beror nog på de alldeles för få och alldeles extremt sega småglin som jobbade i garderoben när vi kom dit. Ett hett tips till den lilla blonda tjejen: ha inte alla växelpengar i fickan på dina supertighta jeans. Det stjäl bara tid. Jag och mitt sällskap placerade oss ute på vänsterkanten, faktiskt utanför scenkanten. Det gillade jag inte riktigt men vi flyttade oss lite inåt allt eftersom även om jag aldrig blev riktigt nöjd. När jag ändå är inne på de yttre förutsättningarna kan jag ju trasha publiken lite också. Jag har förstått att svensk publik kanske är lite seg men Göteborg är fan så mycket röjigare än Stockholm! Folk stod still. Herregud! Göteborg hade varit en bättre spelort. Lisebergshallen antar jag blir mest passade i storlek.

Twisted Minds inledde spelningen. Magiskt. Tobias Sammet i orkesterjacka (jag hade inte tackat nej). Förste man att göra Sammet sällskap var Jorn Lande. Jorn har jag aldrig hört talas om men hans röst var behaglig. Poserna kändes dock lite löjliga. Norrmän som försöker se hårda ut funkar inte riktigt för mig. Bob Catley (Magnum) var näste för mig okände sångare. Han gjorde The Story Ain’t Over och det var så bra att jag fick gåshud. Och då hade ändå inte de två bästaste bästa äntrat scenen. Näste man upp var Michael Kiske. Jag känner igen namnet och vet att han varit sångare i Helloween men mer än så visste jag inte. Nu vet jag att han har en helt grym röst. Jag var grymt imponerad. Den siste av herrarna att uppenbara sig var den coolaste av dem. Till introtonerna av Death Is Just A Feeling kliver Kai Hansen upp på scenen utrustad med hög hatt och käpp. Jag skrek. Nästan som en fjortonåring på pojkbandsspelning. Kai var fantastiskt bra, fantastiskt cool och Death Is Just A Feeling var min favoritlåt på hela spelningen. Dying For An Angel var också fantastisk och Kai gjorde Alice Coopers roll i The Toy Master perfekt. Sen var ju Promised Land guddomlig, Farwell (med Amanda Somerville) helt otrolig och under Avantasia trodde jag att jag skulle tappa rösten totalt vilket var fine by me, bara jag fick sjunga ett litet tag till.

Jag tror ni anar vart jag är på väg med den här texten. Jag hade gåshud hela kvällen och jag vet inte om den gått ner än. Det var så länge sen jag upplevde den där ultimata livekänslan. När man inte kan stå still, inte kan vara tyst, inte känner marken under fötterna och bara tanken på att det inte kommer att vara för evigt får en nästan att börja gråta. Jag hade för ovanlighetens skull sällskap under spelningen och jag var så glad att han var där, min fina vän. Att jag hade någon att dela den här spelningen med.

Trots den sega publiken verkade killarna på scen ha kul. Det kändes avslappnat och lekfullt. Jag är dock lite fundersam om min fascination för Sammet har mer med hans hjärna och mindre med hans röst att göra. Det var ett väldigt ylande… Men jag förlåter honom, för allt. Hans fantastiska hjärna ligger bakom allt det här och jag tycker ändå om hans röst. Ett tyskt geni i orkesterjacka, jag är nästan lite kär. Sammet, Kiske och Hansen. Herregud, vilken kväll. Vilka män. Vilka röster. Vilka tyskar.

Inget i världen kan hindra mig från att se Avantasia live igen om tillfälle ges. Inget i världen kan göra att betyget från denna spelning blir mindre än en femma. Det är inte matematiskt möjligt. Det var en perfekt kväll och jag är så otroligt lycklig över att jag var där.