Hon går genom tavlan, ut ur bilden - Johanna Nilsson (1996)

Detta är Johanna Nilssons debutroman och den andra boken av henne jag läser. Den första var De i utkanten älskande som jag tyckte ganska bra om. Att jag valde att läsa denna bok beror nog i första hand på titeln. Jag tycker den är mycket vacker.

Boken är delvis självbiografisk och handlar om Hanna. Den utspelar sig på två olika tidsplan. Huvudberättelsen, den som får mest plats, handlar om Hanna som 10-12 åring. Hur bästa vännen överger henne, hur hon blir ensam och utstött och slutligen är så säker på att hon är för fet, för smal, för äcklig, onormal, att hon inte förstår att det finns de som inte ser detta. I den kurisva berättelsen är Hanna äldre och lever bland vita väggar, rena lakan, mediciner och vårdare med onda ögon.

Precis som i De i utkanten älskande är språket enkelt, lite för enkelt för min smak, jag som älskar vackra ord och finurliga fomuleringar. Texten om den äldre Hanna är finare, mer poetisk, men den fångar mig inte. Jag kommer på mig själv att skumläsa texten, stressa vidare till nästa del. Kanske är det helt enkelt det faktum att sjukhuskapitlen är skriven med kursiv stil som stör mig. Mina ögon gillar inte att läsa det.

Storyn är givetvis tragisk, även om det faktum att den är (delvis) självbiografisk får mig att tappa intresset lite. Based on a true story betyder i mina ögon att man inte får tycka det är dåligt, för det är sant, och det gör mig automatiskt anti. Men visst är det hemskt. Hur Hannas bästis Karin helt plötsligt inte bryr sig om henne. Hur hon skrattar åt henne, spottar på henne, allt för att få vara med de coola tjejerna. Hur lärarna konsekvent inte ser. Hur barn som inte ens är tonåringar kan driva en flicka till dårskap.

Mest får det mig ändå att tänka tillbaka på min egen skoltid. Hur var min klass? Vem var jag? Jag kan inte ha varit Hanna, får då skulle jag inte ha glömt vem jag var. Jag var inte Karin, brydde mig aldrig om de coola. Jag tror bokens Ylva är den som ligger närmast mig. Kompis med den töntigaste tjejen (innan Hanna ramlar ner på den platsen), ingen som frågar chans på henne men heller ingen som mobbar henne. Ganska osynlig. Nöjd att ha någon, bryr sig inte om vad de andra håller på med. Utanför, men på ett helt annat sätt än Hanna som blir fysiskt och psykiskt misshandlad så till den milda grad att det till slut inte räcker att gråta ut hos mjukdjursponnyn utan hon vänder sig till pappas rakblad.

Boken väcker tankar, men mitt skumläsande och önskan att den skulle ta slut drar givetvis ner betyget. Ändå är den inte dålig. Hannas relation till sin farfar tycker jag speciellt mycket om, och beskrivningarna av allt som har med honom att göra är väldigt fina. Slutsatsen blir nog att Hon går genom tavlan, ut ur bilden är en ok bok. Ett medelbetyg.