Where the Wild Things Are (2009)

Max är 11 år och känner sig utanför och ignorerad. En kväll, iklädd sin vargdräkt, ställer han till lite för mycket besvär i sin kamp för uppmärksamhet. Mamman skickar honom till hans rum utan middag. Max blir upprörd och rymmer hemifrån. Han springer genom skog, hittar en båt som tar honom över ett vatten och helt plötsligt är han på den ö där Vildingarna (i den svenska översättningen) bor.

Till att börja med är Vildingarna inte alls snälla. De tänker äta upp Max. Han hittar dock på en historia om att han var kung där han kom ifrån och det slutar med att Vildingarna gör Max till sin kung. Deras förhoppning är att den lilla gruppen under kungens styre ska bli bra igen för just nu är den splittrad och kaotisk. Till en början går det bra men det är inte helt lätt för en 11-åring att vara kung.

När jag läste om filmen efteråt fick jag veta att Vildingarna inte är datoranimerade utan att det faktiskt är skådespelare i stora kostymer. Kul att se något äkta i denna fantasivärld. För det är väl det? Max sitter någonstans ute i skogen och fantiserar och drömmer tills han blir hungrig och springer hem igen? Kanske. Men det spelar ingen roll. Fantasi och verklighet kan ha lite suddiga gränser ibland.

Det som fascinerar mig är att jag inte stör mig så mycket på Max. Jag tycker annars inte om barn (varken i verkligheten eller på film) men Max är ganska sympatisk när han kommer till Vildingarna. Han försöker förstå Vildingarna och deras problem och gör sitt bästa för att hjälpa dem. Jag tror han kommer tillbaka till sin mamma en hel del klokare oavsett om äventyret var fantasi eller inte. Filmen är en vacker saga med otroligt mysigt bildspråk. Betyget blir en fyra.