Dark Tranquillity

Trädgår'n, 7 november

Andra spelningen på en vecka och nog märks det att jag börjar bli gammal för även denna gång ville jag mest bara myslyssna. Jag hade för ovanlighetens skull sällskap också så en plats längst fram på balkongens högra sida passade bra.

Vi åkte in sent och missade således det första förbandet, Insomnium. Vi har dock sett dem en gång innan, de öppnade för Swallow the Sun och Amorphis för tre år sedan. De var riktigt tråkiga.

Tyvärr missade vi inte det andra förbandet. Det var svenska Avatar som lät tämligen illa. Skränigt och gräsligt och jag tror inte det berodde på ljudförhållandena. Sedan avslöjade de att de ska öppna för Helloween i december också och den spelningen har jag tänkt gå på. Damn, ska jag behöva höra dem en gång till?! Tragiskt nog är de fortfarande inte det sämsta förband jag hört, både Leaves' Eyes och Kells var betydligt sämre. Och trots att jag klagar på förbanden rätt ofta så tycker jag inte det är bortkastad tid att se dem. Jag tycker om att höra skiten, för det ger mig perspektiv. Och ibland är förbanden riktigt bra. Jag kan kolla på usla förband i tio års tid om det ger mig ett enda Turisas (bästa förbandet ever, som jag aldrig hade hört talas om innan spelningen).

Vad gäller Dark Tranquillity så har jag lyssnat på dem ett tag men ganska passivt. Jag kan inga låtar, och går man längre tillbaka i tiden än de två senaste albumen så är min kunskap noll. Jag är dock mycket positiv till soundet. Första chocken med att se dem live var sångarens utseende. Musiken är mörk, dyster och texterna growlas fram. Sångaren ser ut som flummige dramaläraren Mårten med blont lockigt hår och ett stort leende. Men vad gör det, rösten fanns ju där. Bandet var tight och det lät bra och de verkade glada över att få göra sin turnéavslutning på hemmaplan. Jag är nöjd med spelningen men nånstans blev det ändå lite långtråkigt. Det gör att jag inte kan ge ett bättre betyg än en trea. Jag skulle dock utan tvekan se dem igen.