Detta blir en lite speciell recension. Jag kommer nämligen inte bara att skriva om filmen utan även om boken. Självklart gör de faktum att jag läst boken också att jag har en annan bild av filmen än den som inte läst den. Det var dock inte riktigt den slakt jag brukar uppleva med filmatiseringar av böcker, men det kan ju också bero på att jag inte var så där jätteförtjust i boken.
Ok, från början nu. Boken (och filmen) handlar om Henry och Claire. När Claire är 6 år träffar hon Henry första gången. Han är en bit över 30 och dyker upp naken i ett buskage bakom hennes föräldrars hus. Sedan försvinner han. Han fortsätter sedan att dyka upp under åren, i varierande ålder. Hon blir mer och mer förälskade i den mystiske mannen. När Claire är 22 år träffar hon honom i ”sin” tid. Han vet inte vem hon är. Anledningen till detta är att Henry lider av en mycket ovanlig åkomma som gör att han reser i tiden. Han kan inte kontrollera när det händer eller vart han tar vägen. Han kan inte ta något med sig utan kommer fram naken.
För mig är det omöjligt att inte fascineras över hur boken och filmen ”kompletterar” varandra. I boken störde jag mig på hoppandet i tiden. I filmen kändes det inte som ett problem. I filmen tyckte jag däremot att karaktärerna inte var lika bra som i boken. Boken speglar väldigt bra både Claire och Henry, deras olika liv och hur Henrys tillstånd drabbar dem på olika sätt. I filmen kändes var inte karaktären Claire speciellt utvecklad, vilket är lite lustigt med tanke på att hon är filmens titel.
Jag måste tyvärr såga både film och bok så smått och ge dem varsin tvåa i betyg. Ingen av dem når upp till ett godkänt betyg, fast bristerna ligger på olika ställen.
Den största behållningen i filmen är att Eric Bana var riktigt stilig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar