Jakob Dylan - Women and Country (2010)

Jag drömde härom natten att jag lyssnade på Jakob Dylans nya album, Women and Country. Eftersom den drömmen var ganska lätt att förverkliga bestämde jag mig för att göra det.

Jag har varit ett fan av Dylans band The Wallflowers länge. Med länge menar jag i detta fall sedan ca 2001. Bandet hade då släppt tre album. Det första är självbetitlat och har aldrig fångat mig nämnvärt. De två följande är mästerverk. Jag och vännen som introducerade bandet för mig hade hestiga diskussioner om vilket av dem som var bäst; Bringing Down the Horse (1996) eller Breach (2000). Sanningen är att båda albumen är väldigt bra. Sedan kom Red Letter Days (2002) som också är riktigt bra. Rebel, Sweetheart från 2005 är jag dock tämligen obekant med, jag gissar att den försvann i mitt hektiska 2005. Bandet står för en ganska simpel men ack så bra amerikansk rock.

2008 släppte Jakob Dylan sitt första soloalbum, Seing Things. Det märks att det är Dylan som skriver texter och musik till The Wallflowers för stilen känns igen. Skivan är dock betydligt lugnare än något bandet släppt och det känns som att det kan vara låtar som bandet "ratat".

Och nu slutligen till skivan jag skulle skriva om, den nya Women and Country. Även denna skiva är lugnare och herregud, det är ju country! I nästan alla låtar hör jag en steel guitar och även om jag är kass på instrument och inte kan speciellt mycket om country music så andas detta instrument country för mig. Det är olycklig kärlek och spirande hopp i ranchmiljö och jag inte låta bli att fångas av det och trivas rätt bra. Jag längtar ut till vildmarken, till en lägereld där en man spelar gitarr medan bönorna värms över elden och hästarna betar i bakgrunden. (Ni som känner mig vet att jag inte är så intresserad av vildmarken och jag hatar bönor.)

Dylans låtar påminner mig om mycket annat och jag får små trivsamma vibbar av Great Big Sea's Hard Case, Springsteen My Hometown och den gamla godingen Corinna från 60-talet. Inget negativt med det, det gör bara att skivan känns extra bekant och trivsam.

Kort sagt imponerar Dylan på mig med den nya skivan, mer än han imponerat sedan Wallflowers släppte Breach. Women and Country kanske inte kommer att sluta som 2010 års bästa skiva men just nu känns det som att den har stor potential. Vem hade trott det, liksom? Hårdrocksbruden faller för ett countryalbum. Jag hoppas dock att Dylans fina soloalbum inte innebär slutet för The Wallflowers. Det vore för tragiskt.