Batman (1989)

Never rub another man's rhubarb.

Eftersom det visade sig finnas bra många fler Batman-filmer än jag trott så blev det inget marathon utan vi får ta det en i taget. I helgen började vi med filmen som helt enkelt heter Batman.

Batman själv spelas av Michael Keaton... men vem bryr sig om det? Batman-filmerna skiljs åt av skurkarna, inte hjältarna. Keaton gör Bruce Wayne till en osäker fåntratt och är inte alls imponerande. Kim Basinger som fotograf med stora glasögon, kopiösa mängder hår och världens fulaste basker är inte heller imponerande. Det enda som är lite tufft i filmen är Jack Nicholson som The Joker. Jack är som alltid grymt bra och grymt obehaglig.

Miljöerna är Burtonskt gotiska och kläderna andas 30-tal och Chicago och gangsters. De överdrivna slagsmålsljuden känns som en flirt med 60-talets tv-serie. Jag vet inte vad jag ska tycka riktigt. På ett sätt känns den daterad. Den kanske var cool när den kom -89 men idag är specialeffekterna rätt töntiga. Samtidigt är den nästan medvetet småfånig emellanåt, vilket gör det hela lite charmigt istället.

Burton och Keaton återkommer i nästa film, då tillsammans med Catwoman och pingvinmannen. Som sagt, det är skurkarna som är coolast.