Drive (2011)

Som jag ratade denna film! Jag såg titeln, såg affischen och bestämde att nån jävla Fast & the Furious tänker jag då inte se. Sedan läste jag om den på olika ställen och började inse att det kanske inte var en bilfilm, vilken som helst. Efter mycket om och men kom jag till slut iväg och såg den på bio.

Jag vet inte om jag hade tagit mig igenom den om jag sett den hemma i soffan. Inledningen är väldigt långsam. Första timmen är långsam. Jag trodde inte det var en film som kunde vara långsam. Den handlar om en man (Ryan Gosling) som är stuntförare i filmer. På fritiden extraknäcker han som flyktbilsförare. Han träffar granntjejen och hennes son, träffar pappan som släpps ur fängelset. Ett drama byggs upp. Jag fascineras storligen över att man kan göra en film med så pass mycket action med så långsamt tempo. Jag gillar det.

Första timmen är som sagt rätt långsam, men inte på det sättet att man sitter och tänker på vad man behöver från ICA. Eller man, jag försöker ju att inte uttrycka mig så. JAG har inga problem att hålla mig fokuserad. Jag blir nyfiken. Vem är han egentligen, den där föraren? Var kommer han ifrån? Hur fick han sitt extraknäck? Filmen besvarar inga frågor men på nåt sätt faller samman allt så fint så det är inte förrän efteråt som jag inser vilka stora bitar som egentligen saknas. Efter den första timmen brakar det igång och blir tämligen brutalt en stund. Första skottet kommer oväntat och ensamt och jag hoppar till i stolen. Kameran dröjer sig kvar på en blodig sörja lite för länge, och jag som äter geggiga skräckfilmer till frukost kommer på mig själv med att vilja titta bort. För detta är inte en ren actionrulle. Det hade inte varit omöjligt att göra den utan det där skottet. Och det är ingen geggig skräckfilm, därför blir de blodiga scenerna så mycket starkare och riktigt obehagliga. Det är inget överflöd av något. Inte av våld och inte av biljakter. Allt är balanserat.

Utom möjligen musiken. Filmen ger lite 80-talsvibbar (säger jag som inte ens fyllt tvåsiffrigt innan 80-talet var över). Musiken, den rosa neontexten. Tandpetaren i mungipan associerar jag dock snarare till 50-tal, till Dean och Brando. En ung man som kör ihjäl sig, A Streetcar Namned Desire. Men musiken känns 80-tal. Lite tuggummipop emellanåt. Jag brukar sällan tänka på musik i filmer. Jag tänker på det om det är riktigt bra (Sucker Punch, som jag inte skrivit om) eller riktigt fel, som denna. Det matchar inte alla gånger. Jag tappar fokus på filmen, tänker på musiken istället,

Sedan är filmen helt plöstligt slut och jag upptäcker att jag sitter bekvämt ihopkurad i biofåtöljen och ler. Jag går ut från salongen med händerna i fickorna och känner mig lite som James Dean på den klassiska svartvita bilden. Drive berör mig och jag är så här några veckor senare redan sugen på att se om den. Jag tror att det finns många detaljer som jag inte noterade första gången, många frågor som jag undrar om det ges ledtrådar till någonstans.

Drive är den bästa film jag sett på länge och det är en klockren fyra!