A Dangerous Method (2011)

Man kan ju undra varför jag och Henke valde denna film för vår biodate. Det var inte ett förstahandsval för nån av oss. Jag lobbade för The Skin I Live In, Henke slogs för Moneyball. Till slut kompromissade vi och valde en film så båda var lite nyfikna på.

Imdb påstår att det är drama/biography/thriller. Thriller? Really?! Och de beskriver den så här: A look at how the intense relationship between Carl Jung and Sigmund Freud gives birth to psychoanalysis. Det låter ju inte så illa. Och Michael Fassbender, Viggo Mortensen och Kiera Knightley. Låter inte så illa heller. Filmen börjar med att Sabina (Knightley) kommer kicking and screaming till Carl Jung (Fassbender). Hon är galen, han ska behandla henne och han gör det med den nya metoden samtalsterapi; the talking cure. Han är inspirerad av Freud (Mortensen). Vi får se behandlingen av Sabina och relationen dem emellan, samt relationen mellan Freud och Jung. Och Jung och hans fru, på ett hörn.

Och ni har ju redan anat att jag är negativ. Det finns dock godbitar. Samtalen mellan Freud och Jung är en njutning att se. Två skarpa hjärnor som utan att skämmas diskuterar hästar och penisar. Jag tycker det är alldeles för lite av samtalen. Sedan fnissade jag ganska hejdlöst när Freud och Jung var ute i Jungs söta lilla segelbåt. Det var en mycket komisk syn. Freud (den riktige, alltså) gör mig obekväm, nu blev det lite payback. Annars är det mycket som inte funkade. Som att de bra bitarna liksom slarvades bort. Och vissa saker i handlingen kom bara av sig. Och vissa förstod jag inte alls poängen med.

Och Kiera Knightley spelar över nåt så jävulskt! Med det kroppsspråket hade hon kunnat spela Gollum. Hon hade kunnat spela galen med mycket mindre medel och det hade blivit mer träffande. Nu var det bara löjligt.

Jag är inte så insatt i Freud och Jung, och jag undrar vad som är verkligen och påhitt? Jag vet inte mer om herrarna efter att ha sett filmen heller. Det är många frågetecken men inte på ett intressant sätt utan mer som tappade trådar. Det som fascinerar mig mest är nog att jag för första gången inte ogillar Freud. Det måste vara ett plus i kanten för Mortensen.

Nej, jag är inte imponerad alls. Men jag kan inte såga den helt för det finns bra sekvenser. Som samtalen. Och som vissa klipp alldeles, alldeles i början när jag faktiskt tänkte att oj, det där var ju snyggt gjort. Man anade landskapet i bilden kant eller genom ett fönster. Det låter fånigt men jag noterar sällan sånt annars. Tyvärr räcker det inte längre än till en ganska svag tvåa. Det är för mycket som rinner ur i sanden, som inte förvaltas väl.