Det är alltid spännande när ett band släpper nytt material. Extra spännande blir det när det är det första albumsläppet sedan man själv blev ett fan. Senaste albumet av fantastiska svenska ska-bandet The Liptones släpptes 2006 och då hade jag precis blivit uppmärksammad på att bandet existerade.
Och visst har det varit en lång väntan på att få veta meningen med livet. I oktober 2009 såg jag bandet live för första gången och irriterade mig på att de var bonniga och att alldeles för många låtar på setlisten var från skivan som ännu inte släppts. I november 2010 såg jag bandet live igen och störde mig på att de var bonniga och att alldeles för många låtar på setlisten var från skivan som ännu inte släppts. Den recensionen lästes av keyboardisten Henke och jag skämdes som en hund (fast jag står för det jag skrev, det gör jag).
Men vet ni vad, bonnapojkar? Allt är förlåtet. Jag menar verkligen allt. Två gånger har jag sett er live och alltså har jag hört nya låtar max två gånger innan jag satte tänderna i skivan. Två gånger, och det räckte alltså för att jag utan större problem ska kunna nynna med i fantastiska inledningsspåret New set of sorrows.
Sedan rullar det bara på. Det finns inte en enda låt jag inte gillar! Min favorit är ändå Cold black stone som jag föll för vid första genomlyssningen och som inte givit med sig en tum. Upptakten till refrängen ger mig gåshud. Hör ni det, grabbar, jag får fucking gåshud!
Så, allt är förlåtet. Jag struntar i att ni är bonniga, jag gillar er ändå. Ni är som ni är, inga masker och divalater. Jag bryr mig inte längre om alla osläppta låtar ni kört live för det gjorde att nya skivan kändes som hemma redan från första tonen. The meaning of life smakar sol och sommar och jag vill omedelbart ha en romdrick med parasoll.
Och nej, det här är ingen pity review. Jag lovar och svär, cross my heart and hope to die, att det här är riktigt jäkla bra! Jag vill också nämna att Mo som står för sången har ett helt grymt uttal. Det är så många som inte har det och jag bli väldigt irriterad när det inte stämmer men mister Mo nails it.
Jag avslutar denna hyllning med en rad som jag tror sammanfattar mycket av filosofin bakom The Liptones. Och så ger jag skivan en mycket ovanligt femma i betyg. Och så ser jag fram emot att se och dansa till The Liptones igen i januari. Shit, vad glad jag är att skivan är så här grym!
A little bit of decadence to get us through the week
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar