HammerFall

Lisebergshallen, fredag 28 oktober 2011.
(bilder kommer i efterhand)

9 juli står det på min biljett att den är köpt. Jag hade nästan hunnit glömma att jag skulle på den här grymma spelningen! Först en liten känga till Lisebergshallen som tog lång tid på sig att öppna dörrarna in till själva arenan. Det gjorde att de som köat sedan kl 15 fick slåss om platserna längst fram med de som kom kl 18 när insläppet började. Det var lite synd. Även om jag sällan köar så själv så tycker jag att det ska löna sig om man vill göra det.

Först på scen var DeathDestruction, en göteborgsk supergrupp (även om de inte vill kallas det) med ex-medlemmar från Evergrey och nuvarande medlemmar från HammerFall och Dead By April. Jag har varit nära att se dem ett par gånger tidigare, på festivaler, så jag var rätt nyfiken på att se vad de hade att erbjuda. De hade att erbjuda en ven.... nej, det tar vi sen. Musiken, där börjar vi. Ganska skrikigt och ganska hårt. Jag tyckte det lät väldigt amerikanskt, fast jag gillar ju amerikanskt så det är inget dåligt. Det var hårdare än medlemmarnas andra projekt (och en miljon gånger mer intressant än Evergrey någonsin kommer att bli). Ljudet var bra, bra jobbat där, Lisebergshallen. Jag ska definitivt lyssna lite mer på DeathDestruction och jag hoppas nästan att de kommer att vara förband till nåt mer jag ska se. Om inte sångaren Jimmie Strimell spräcker den där venen i pannan först, vill säga.

Nästa band var amerikanskt på riktigt; Vicious Rumors. Bandet startade 1979 och klassas som power metal enligt wikipedia. Jag kan inte annat än klassa det som skit. Jag älskar power och detta såg jag inget positivt i. Sångaren Brian Allen (bandets åttonde sångare) är dessutom något slags gotisk Andi Deris och den trogne läsaren kanske minns vilken pajas jag tyckte han var. Brien hade problem med en trilskande mikrofon och han verkade uppenbart frustrerad. Jag tror också att han märkte att publiken inte riktigt var med på noterna och jag tror att de avslutade settet i förtid. Jag var tacksam. Betyg 0/5.

Sedan hände det grejer! Upp på scen kommer Amaranthe. Jag hoppade högt av glädje när jag såg att Amaranthe skulle vara support till HammerFall för det här är ett band som har utvecklats enormt och som verkligen förtjänar den uppmärksamhet de får. Tyvärr startade spelningen med tekniskt strul och det såg ut som att två låtar ströks från setlisten på grund av detta. Trist. Sen brakade det igång och det var allt annat än trist. Amaranthe är ett otroligt ösigt band och publiken gick igång på nolltid. Jake E hade kapat dreadsen men annars var allt sig likt. Bland låtarna saknade jag verkligen Amaranthine, jag undrar om det är en de som fick stryka på foten när tekniken strulade. Lite udda val med tanke på att den släppts som singel. Jag tycker de kunde ha strukit Rain istället, det är en av få låtar som jag inte riktigt gillar. Konceptet med tre röster håller och jag gillar det mer och mer. Man kanske kan tycka det är onödigt med tre röster men i mina öron kompletterar de varandra. Jag tycker faktiskt bara det är en av de tre rösterna som skulle klara sig utan de andra två och därför lyssnar jag på även på Within Y, där growlande Andy growlar ännu mer. Det enda jag saknade var Amaranthine men jag tänker inte låta det dra ner på betyget. Betyg 5/5.

Och så avslutar vi det hela med zombiemetal! HammerFalls nya vinkling med zombies tilltalar mig fortfarande och jag blev lite förvirrad och förvånad av att se maskoten Hector på back dropen. Hade nog hoppats lite på en snygg Infected-back drop. Spelningen inleddes sen, precis som på de andra två spelningarna jag sett med bandet i år, med Patient Zero. Och det är fortfarande en helt jävla lysande inledning! Sedan följde en lång rad med sköna låtar. Precis som vid tidigare spelningar hade jag förbaskat kul. Och jag headbangade. Jag kan inte plocka ut den bästa låten för halva setlisten satt som en smäck. Jag är dock inte så förtjust i Let's Get It On från Infected och när Joacim hotade med att stryka Hearts On Fire till förmån för trumsolot publiken bad om så hoppades jag i en nanosekund att han skulle göra allvar av hotet. Jag tycker den är lite töntig. Tycker han kunde ha kommit på lite fler olika textrader. Men bland de gamla låtarna njöt jag lite extra av Any Means Necessary, Last Man Standing och otroligt vackra balladen Always Will Be. Jag saknar fortfarande The Outlaw och jag hade gärna hört Redemption. Den avslutande känslande var ändå ett stort Fuck Yeah! (för att citera DeathDestruction) och jag var trött, svettig och lycklig när jag slutligen lämnade arenen. Det lär ju inte ha varit sista gången jag såg HammerFall.


Betyg:
DeathDestruction: 3+/5
Vicious Rumors: 0/5
Amaranthe: 5/5
HammerFall: 5/5