Crazy, Stupid, Love (2011)

Är ni chockade? Har jag verkligen sett en romantisk komedi, igen? Ja, faktiskt. Vissa filmer verkar tillräckligt intressanta för att jag ska ha överseende med genre. Crazy, Stupid, Love är en sådan och jag har varit sugen på den sedan jag såg rollistan. Den innehåller massor av bekanta namn. Förutom min nya darling Emma Stone ser vi bland annat Ryan Gosling, Julianne Moore, Marisa Tomei och Kevin Bacon. På IMDB har den i skrivande stund 7,6 i betyg och när jag och Henke hade en filmdate för ett tag sedan föll valet hyfsat enkelt på denna lilla karamell.

Det handlar om Cal Weaver (Steve Carell). Han är gift med Emily (Moore) och har två barn. Plötsligt under en middag berättar Emily att hon vill skiljas och Cal är förkrossad. Sedan börjar ett nytt steg i hans liv. Hitta en lägenhet. Ha barnen på halvtid. Gå vidare. På en bar sitter han i sina fula sneakers och dricker bögiga drinkar. Då rycker Jacob (Gosling) in. Han ska hjälpa Cal återfinna sin manlighet. Han är en raggningsknepens farsan Baloo med skräddarsydda kostymer och en kropp som verkar tilltala både straighta kvinnor och straighta män.

Det som är det allra finaste i denna film är att den är uppbyggd precis så som jag älskar. Det är många historier som sitter ihop. Många karaktärer som är huvudpersoner i sin egen lilla del av filmen. Cal. Emily. Jacob. Hanna. Jessica. Robbie. Vissa förstår man sambanden mellan direkt och vissa nystas upp efterhand. Den är sliskig och gullig och förutsägbar men också charmig med en stundtals väldigt rapp dialog och inte bara komisk rakt igenom. Ryan Gosling börjar jag bli riktigt förtjust i och Emma Stone är bara underbar. Kanske spelar hon över en del, men på nåt sätt identifierar jag mig med henne och jag älskar hennes minspel. Julianne Moore märks tyvärr inte så mycket. Jag vet inte om det bara är karaktärens fel, för Emily är inte i närheten av lika spännande och mångsidig som många av de andra karaktärerna. Och Marisa Tomeis karaktär känns väldigt malplacerad. Hon är mer crazy comedy och filmen i övrigt har mer drama än så.

Så vad händer? Sitter jag just och låter mina fingrar beskriva att jag gillade en romantisk komedi? Jag tror det. RomKom brukar vara döden för mig. Jag brukar lida mig igenom dem och efteråt hatar jag mig själv för att jag just slösat tid på sån skit. Crazy, Stupid, Love lämnade mig med en ganska behaglig känsla i magen, trots allt (vissa saker kändes töntiga och förutsägbara men det hör väl till genren). Det krävs dock mer än så för att lyfta betyget till en fyra men en trea med guldstjärna i kanten blir det allt!