Griffins Steakhouse

Dags för lite mat och dryck, och min första Stockholmsrecension (veckopendlar fram till jul, inget allvarligt).

 

Min kära vän Honey (som också åkt på en släng av veckopendling) kom på en massa orsaker till varförvi borde gå ut och äta riktigt fint. Vi valde Griffins Steakhouse (http://www.griffinssteakhouse.se/) och deras erbjudande som heter tre hundringar, med tillhörande vinpaket. Lokalen var riktigt trevlig, den gillade jag direkt. Vi fick plats i två stora öronlappsfotöljer (vars rutiga klädsel inte matchade vår prickiga). Vi började med lite bröd och citronsmör, trevligt.

 

Förrätten var råbiff rullad i sesamfrö med chilidip, sojastekt svamp och tat soi. Till detta severades vi ett rött vin från Frankrike. Jag lade inga detaljer på minnet men det gör inget för det var inte fantastiskt. Ett lättdrucket vin med antydan av kanelbulle. Råbiffen var mer spännande. Jag äter rått kött. Om jag får en köttbit som inte är helt genomstekt så äter jag den inte. Det går inte. Råbiffen var dock inte så läskig. Det kan bero på att det var malt kött, jag tycker köttfärs är mindre äckligt en ett köttstycke. Och så var den rätt liten. Och jag vet inte riktigt vad den smakade för det var så väldigt många smaker. Chilidippen var god och smakerna var väldigt japanska. Det var nästa så min mun trodde jag åt sushi emellanåt.

 

Moving on. Varmrätten. Ångad röding med primörbetor, skummig getostsås samt potatis och pepparrot. Jag pushar verkligen mig själv, varken rått kött eller pepparrot är saker jag gärna närmar mig. Till detta fick vi ett vitt vin från Argentina. Helt ok, lättdrucket. Fisken var god, saftig och fin. Såsen passerade tyvärr förbi nästan obemärkt och det var lite väl mycket pepparrot för min smak. Röda och gula betor gjorde att ögat fick sitt.

 

Jag tyckte det smakade helt ok och att jag var ganska lagom mätt. Sen kom efterrätten och ändrade allt. Först ett dessertvin, en söt Riesling. Och herrejävlar vad söt den var. Varken Honey eller jag drack upp, det var som att dricka flytande honung. Det ätbara var bättre. Creme brûlée. I en platt skål så det var mycket bränt socker. Mycket trevligt. Jag gillar creme brûlée, gillar känslan av hårt och mjukt, hur det brända sockret får hela munnen att dra ihop sig och hur smeten lägger sig lent över och återställer allt. Desserten var också mycket större än vi hade trott och efter den var jag nästan äckelmätt.

 

Slutbetyget blir att Griffins är ett mysigt ställe och maten är ok, men det var inte den aha-upplevelse vi båda sökte denna kväll. Godkänt, men äter och dricker jag för en femhundring så vill jag ha nåt utöver detta.