Igelkottens elegans - Muriel Barbery (2009)

Renée är portvakt i ett överklasshus i Paris. Hon är 54 år gammal, ful, tjock, ensam och obildad. Det är i alla fall vad hon låter folket i huset tro. Bara delar av det är sant. Renée älskar konst. Film, musik, böcker, filosofi. Hon kan väldigt mycket men är helt och hållet självlärd. Hon håller sig dock på sin kant och spelar rollen som den buttra portvakten.

I huset finns också Paloma. Paloma är 12 år och precis som Renée väldigt intelligent. Hon har genomskådat världen. Det finns ingen skönhet och människorna är korkade. Hon bestämmer sig för att ta livet av sig på sin trettonde födelsedag. Tiden fram till dess dokumenterar hon i två dagböcker med olika teman.

Och så byggs boken upp. Renée och Paloma skriver sina kapitel, utan koppling till varandra. Jag älskar sånt i både film och böcker, olika historier som flätas samma. Sedan flyttar det in en ny man i huset. En japansk man. Han blir Renées och Palomas gemensamma nämnare och historien tar nya vändningar.

Och äntligen fick jag läsa en riktigt bra bok! Det märks att det ligger mycket tanke bakom språket och historien är fängslande. Sedan kan jag ju tyvärr inte avgöra om det är Muriels eller översättarens förtjänst men vissa saker får man väl inse att de får förbli mysterier.

Igelkotten är vacker och intelligent och värd en femma. Det finns radbrytningar i den som ger mig rysningar av välbehag.