I förundran över hur länge det var sen jag såg en animerad film tog jag mig härom kvällen i min ensamhet an Megamind från förra året.
Det handlar om superskurken Megamind som härjar i Metro City. Hans planer går alltid i stöpet på grund av stadens hjälte, Metro Man (vars utseende skvallrar om att han måste vara släkt med Baldwins). Deras strider har blivit rutin. Megamind kidnappar reportern Roxanne så ofta att hon till slut får större kickar av morgonkaffet än av att bli kidnappad. Till slut händer dock det oväntade. Megamind förgör sin motståndare. Lycklig och ackompanjerad av lasershow och Highway to Hell gör han entré i city hall. Staden är hans! Snart upptäcker han dock att det är ganska tråkigt att vara superskurk om man inte har någon motståndare. Så vad gör man då? Kanske skapa en ny superhjälte.
Filmen tar upp ganska tunga teman egentligen. Det klassiska i animerad film är ju gott och ont. Megamind tar också upp frågan om arv och miljö. Det enda jag kan sakna lite är humor. Det är inga stora skratt, möjligen något litet fnitter. Något annat jag stör mig på är den kvinnliga reportern Roxannes proportioner. Hon är pinnsmal men har en enorm rumpa. Hon är dock en ganska cool person.
All men must choose between two paths. Good is the path of honour, friends and family. Evil... well, it's just cooler.
De positiva sakerna överväger helt klart. Megamind är en riktigt häftig skurk. Han har ett litet skägg och svarta kläder med nitar. I musikväg bjuds vi på AC/DC, Ozzy och Guns N' Roses. När såg du en animerad film med hårdrock senast? Jag har nog aldrig gjort det. Jag har läst ganska många recensioner av filmen och rätt ofta hänvisar skribenterna till Despicable Me. Den ska vara samma sak, men före, och bättre. Så mitt nästa projekt blir väl att se den.
Under tiden ger jag Megamind en fyra i betyg. Den har så många lager och det går säkert att analyser den ganska djupt. Jag har dock inte tid det med just nu. En ovanlig cool, ovanligt vuxen animerad film. Riktigt bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar