Sex and the City (2008)

Jag såg denna film första gången för två år sedan och nu gjorde ett bristande filmutbud att jag såg den igen. Jag skrev då en text om den på min vanliga blogg och jag kommer till mycket stor del att återanvända den här, för jag tycker den fortfarande är ganska spot on.

Filmen tar vid där serien (som jag gillade) slutade. Carrie och Big är ihop. Att de två ser nåt i varandra är helt otroligt. Carrie är en övergnällig fjolla som inte fattat att perfekt inte finns i verkligheten. Hon köper extremt dyra skor, och överanalyserar allt. Big är en arrogant tölp! Han fegar och velar och till slut blir han för rädd för att bli gammal och ensam att han nöjer sig med den där beniga saken som han känner sen förr och vars neuroser han anser sig kunna leva med. (Carrie skulle ha tagit sig i kragen och stannat hos Aidan för bättre än så lär hon inte få.)

Carrie och Big ska flytta ihop, i en lägenhet som han köper. Carrie görs uppmärksam på att hennes juridiska läge inte är så bra. Hon och Big bestämmer sig för att gifta sig. Hon är till att börja med mycket nöjd, inget kitschigt ner-på-knä-frieri utan ett beslut mellan två vuxna. Sedan växer det planerade lilla bröllopet i hennes händer till 200 gäster och Westwood-klänning och Big lyckas såklart inte ta sig ur bilen när han kommer fram till vigseln. Överraskande? Nej. Sedan går resten av filmen ut på att fråga Vad kan man förlåta? och Vems fel var det?

Carrie köper tillbaka sin gamla lägenhet. Hon åker till den gemensamma för att hämta ett par skor (såklart). Big är där (såklart). De konstaterar att de ju faktiskt tycker om varandra (såklart). Han ber om ursäkt för att han fegade ur men ifrågasätter själva frieriet. Och så går han ner på knä, hon säger ja och de gifter sig i stadshuset.

Så, pojkar och flickor, vad lär vi oss av detta? Det är inte viktigt med ett stort bröllop men gud nåde den som genomför frieriet som en juridisk överenskommelse mellan två jämställda parter.

Scenen här tjejerna upptäcker att Samantha gått upp i vikt hade jag helt glömt bort. Carrie säger att hon skulle vara vacker oavsett storlek men ändå ser alla förfärade ut när Sam fått lite putmage. Suck. Jag blir så trött.

Så även om jag tycker första SATC-filmen är ljusår bättre än uppföljaren så kan jag ändå inte ge den mer än en tvåa. Jag tycker mindre om den nu än första gången jag såg den. Och den är inte i närheten av seriens charm,.