Ännu en film som legat länge på den där eviga listan över filmen jag ska se. Henke beordrade mig att se den redan i våras och även om jag kan tänka mig att ta en och annan film-order från honom så väntar jag lite, för att det ska se ut som att jag gör det på mitt eget sätt (alternativt att jag helt enkelt inte hunnit och varit på humör).
The Ram (Mickey Rourke) är sån där amerikansk brottare, ni vet den där sporten som är välregisserad som en balett men betydligt blodigare. Han börjar dock bli till åren och nu jobbar han deltid i en mataffär och brottas på helgerna. Kroppen är sliten, han har hörapparat. Han övergav sin dotter när hon var liten och nu vill hon inte veta av honom. Efter en hjärtinfarkt börjar han inse att den förståndiga saken vore att lägga ner brottandet helt och skaffa ett mer "normalt" liv. Det vettiga kanske också hade varit att inte kära ner sig i en strippa men man kan väl inte vinna alla stider med sitt samvete.
Så han försöker. Heltid i affären, bonda med dottern, dejta strippan. Men det är inte lätt. Han behöver sin publik, och han behöver sina kicks. Han brottas med sig själv, mentalt, och det är en match mellan hjärna och hjärta.
Jag hade önskat att det hade varit ett lätt toppbetyg för denna men det vore ju synd om något vore enkelt. Min hjärna vill ge den högt betyg. Den är välgjord, välspelad och storyn är gripande. Mitt hjärta tycker dock att den gamle Mickey mest är en surgubbe som visar arslet för ofta. Jag har förstått att denna film är en något av en comeback för Rourke men eftersom jag inte haft någon relation till honom innan så blir det svårt att uppskatta det. Det är faktiskt mycket möjligt att jag bara sett en enda film med honom innan comebacken (och 2,5 efter, The Wrestler inräknad). Han gör oftast inte filmen som tilltalar mig.
I filmen kan det inte komprosmissas i den inre stiden, det hade blivit ett platt slut. I min blogg gör jag precis som jag vill. Jag kompromissar alltså och låter The Wrestler få en trea.
Och Henke, jag tycker nog fortfarande att Sean Penn förtjänade sin Oscar för Milk.
Home is where the music is.
Kan innehålla spår av film, litteratur, mat och dryck.
Hehe. Jo det är ett dilemma som är svårt att lösa. Jag är helt övertygad om att ens upplevelse av en film beror på situationen, sinnesstämningen och vilken förutfattad mening man har av filmen. Därav det svåra dilemmat, hur kan man tipsa om en film utan att sätta förväntningar och förutfattade meningar i huvudet på den man tipsar? Sannerligen svårt.
SvaraRaderaJag såg den på filmfestivalen och gick dit redo och mottaglig för lite svårare film, men med ett öppet och tämligen skeptiskt sinne, jag trodde efter den korta presentationen i festivalens tidning att den skulle vara tråkig. Jag gick med ett glatt gäng filmfantaster och såg den på galapremiären på Skandia. Och det blev perfekt.
Slutet av filmen är bäst.
Betyg fyra dödshopp av fem möjliga.
SvaraRaderaEn gammal bra Mickey Rourke-film film, eventuellt, är "Angel Heart". Den var bra när jag såg den i slutet av 80-talet i alla fall, kanske.
SvaraRadera