Blue Velvet (1986)

Så gav jag mig på ännu en Lynch-film. Förvånad? Inte jag. Även om jag tycks mer fascinerad av att läsa om hans filmer än av att se dem så är jag i alla fall fascinerad. Blue Velvet hade jag dessutom hört skulle vara "nästan normal".

Kyle MacLachlan är en ung man som hittar ett öra på ett fält. Han lämnar örat till polisen men det slutar med att han och polisens dotter (Laura Dern) startar en egen utredning. De är övertygade om att det hela har något med jazzsångerskan Dorothy (Isabella Rossellini) att göra).

Så hur var den, var den normal? Nästan. Den är mystisk och många frågor lämnas obesvarade. Det finns dock en sak som drastiskt skiljer Blue Velvet från de andra Lynch-filmerna jag sett. Handlingen är linjär, kronologisk. Det är väl det som gör att filmen är mer som en normal film. Jag tycker dock att den förlorar på det. Hela idén med att se en Lynch-film försvinner lite.

Som film betraktat tyckte jag den var mystisk och intressant men som Lynch-film var den något av en besvikelse. Det är inte ofta jag är besviken över att jag förstår. Jag börjar också undra om jag satt för låga betyg på Lost Highway och Mulholland Drive (framför allt den senare!). De var ju otroligt mycket tuffare än den här. Jag kan dock inte ge Blue Velvet lägre betyg än en trea, det vore orättvist.