Freedom Call + Gamma Ray

Brewhouse, 26 mars

Jag medger att spelningen var en chansning då jag lyssnat väldigt lite på båda banden men jag tänkte att tysk power metal kan ju inte vara dåligt. Tyvärr blev jag lite besviken.

Innan spelningen var jag osäker på om det skulle vara ett tredje, eller egentligen första, band. När första bandet sedan gick upp på scenen var jag övertygad om att det var ett förband, några lokala förmågor. Så var icke fallet. Det var Freedom Call. Sångaren verkade inte uppvärmd utan rösten behövde ett par låtar för att komma igång och vad ska jag säga om trummisen? Power metal behöver vara väldigt tight live för att funka. Med Berra från lagret på trummor blir det inte så tight.

Jag förstår att Freedom Call har trummisproblem. Dan Zimmerman trummade i Gamma Ray innan han startade Freedom Call. 2009 gick han tillbaka till Gamma Ray och Freedom Call verkar inte ha lyckats fixa någon ny trummis. Med Dan Zimmerman bakom trummorna hade Freedom Call troligen låtit helt annorlunda, och baserat på kvällens nästa akt hade det nog varit mycket bättre.

Så till Gamma Ray. Tighta och ösiga men lite långtråkiga. Jag förstår att det blir instrumentalpartier och solon och görs det snyggt så har jag inget emot det. Zimmermans trumsolo kan vara det bästa trumsolo jag hört men Kai Hansens påföljande gitarronani kunde jag ha varit utan. Jag har inget emot gitarronani men det måste göras snyggt (tänk Herman Li). Ordinarie set var ca 1,5 timme långt och mestadels mycket bra men lite långtråkigt stundvis.

Så vad kom jag fram till? Det blir inga höga poäng då den live-eufori jag brukar uppleva aldrig infann sig. Jag tror dock att jag skulle kunna tänka min att se båda banden igen, om inte annat för att ge dem en andra chans. Och power metal är bra och det är bra live och jag kan ha överseende med tyska svettiga magar och tysk humor.

Betyg:

Freedom Call: 2/5

Gamma Ray 3/5

Bilder: