Kamelot

Trädgårn, 15 maj 2011

Jag har tidigare ondgjort mig lite över att det bara är headlinebandet som får stå i rubriken. Det är väl i och för sig mitt eget fel och jag skulle kunna göra om det... Denna gång tycker jag det är en dum idé eftersom huvudbandet inte på något som helst sätt var kvällens höjdpunkt.

Sen ska jag erkänna att jag hade lite fel om kvällen också, och det är jag glad för. Det var inte tre förband utan två, och det hela drog igång en halvtimme tidigare än jag trott. Slutresultatet var att jag var hemma 1,5 timme tidigare och det är ju rätt skönt on a school night, så att säga.

Först ut var Amaranthe. De var även förband till Kamelot när jag såg dem förra året. Då var jag inte så imponerad. Jag tyckte de hade potential men mycket kvar och det var lite beklämmande att se hur de tre vokalisterna hade svårt med logistiken och sprang in i varandra hela tiden. Under våren har de släppt sitt första, och självbetitlade, album och jag levde och andades det albumet veckan innan spelning. Herre jävlar, vad jag var pepp för att se dem igen och se om de vuxit till sig. Jag blev inte besviken. Ljudet var bra och logistiken ordnad. Sen gillar jag konceptet med tre röster mer och mer. Amaranthe bjuder på kvinnlig klarsång (Elize Ryd, som även körar med Kamelot ibland), manlig klarsång (Jake E.) och manlig growl (Andy Solvestrom). Detta utnyttjas på ett superbt sätt och rösterna kompletterar varandra. Jag är grymt imponerad av hur bra bandet blivit och hur väl de utnyttjar de tre rösterna. Istället för att bli en enda stor röra blir det fina nyanser. Act of Desperation är ett fantastiskt exempel som börjar med Elize sång, sedan Jake och slutligen Andys growl. Bandet gav mig allt jag ville ha live och jag tänker faktiskt ge dem en femma i betyg.

Nästa band var Evergrey som jag länge tänkt att jag borde lyssna på. Varför jag tänkt det vet jag inte riktigt och efter denna upplevelse tvivlar jag än mer. De är absolut duktiga, och sångaren har något i rösten som verkligen tilltalar mig men alla låtar lät likadant och bandet hade noll utstrålning. Det blev långtråkigt. Betyget blir en etta.

Och så kvällens huvudband då. Kamelot. Jag såg dem förra året och var lyrisk. I år turnerar de utan sångaren Roy Khan som tog en paus. Istället plockades Fabio Lione från Rhapsody of Fire in. För ett tag sedan blev det klart att Roy hoppar av permanent och efter turnén börjar arbetet med att hitta en ny permanent sångare. Roys röst är djup och fantastisk och hela han utstrålar lugn och stabilitet. Han flänger inte omkring utan rör sig med pondus, trygg i sig själv. Publiken älskar honom. Nu fanns det ingen Roy på scen. Musiken är fortfarande bra, låtarna är bra. Men något saknades. Fabio är power metal. Han flänger runt på scen, klappar igång publiken, ylar och ser ut som E-Type. Jag gillar power, men då ska det vara power. Inte en power-sångare i ett band som inte är power. Det matchar inte. Dessutom har han inte någon bra röst. Tunn. Klarar de höga partierna men försvinner helt under de lägre. Dessutom hade han kanske det uslaste uttal jag hört på länge (och det är inte lite sagt, ni skulle höra den göteborgsengelska mina chefer använder!).

Ljuspunkter fanns ändå. Tommy Karevik från svenska progressiva metalbandet Seventh Wonder körade tillsammans med Elize och han gjorde även två låtar på egen hand; EdenEcho och Center of the Universe. Just Center... är jag väldigt tacksam för att han gjorde. Jag har aldrig hört talas om honom eller bandet men den här killen har röst! Jag hade mycket hellre hört honom fronta Kamelot denna kväll än Fabio. Note to self: kolla in Seveth Wonder. Sen var jag rätt imponerad av Casey Grillos trumsolo också. Solon blir ofta tråkiga men det här gillade jag. All in all.... Nej. Det funkar bara inte. Kamelot utan Roys pondus och styrka blir platt för mig. Mitt konsertsällskap deklarerade båda två efteråt att det varit deras sista Kamelot-spelning. För mig är Kamelot "bara" ett bra band bland många och mitt fortsatta lyssnande hänger helt och håller på vem som blir den nya permanenta sångaren. Denna kväll blir det en tvåa i betyg. Låtarna är fortfarande bra men vi kan ju jämföra med förra året. Då fick konserten en tveklös femma. Utan Roy - en tvåa. En svag tvåa.