Jag läste ut Kärlek i kolerans tid för bara någon timme innan jag började skriva på denna recension och jag undrade redan då hur jag ska lyckas fylla tomrummet efter den. Herregud vilken fantastisk bok! Jag gillar inte kärleksfilmer och jag gillar inte kärleksböcker men den här är så mycket mer än då. Det är en berättelse om livet och döden och hoppet och galenskapen och språket är så förtrollande vackert.
Boken utspelar sig i Karibien och handlingen följer tre personer. Fermina Daza är när boken börjar en ung, vacker och egensinnig kvinna. Florentino Ariza får syn på henne och blir blixtförälskad. Han börjar skriva brev till henne och hon svarar. Efter en lång tid tackar hon ja till äktenskap, fortfarande via brev. Efter att ha varit åtskilda en längre tid, med bara breven som kontakt, ses de och hon avvisar honom, kort och brutalt. Istället gifter hon sig med doktor Juvenal Urbino som är bokens tredje huvudkaraktär. De får ett långt äktenskap med hög status och två barn. Florentino blir bitter och lurar i skuggorna, alltid redo för den dagen när hon kan bli hans. Boken följer dem genom mer än 50 år.
Jag älskade den här bokade. Älskade den! Språket är fantastiskt och beskrivningarna ger mig rysningar. Karaktärerna är beskrivna ömsint och lurigt; till och med de otrevliga karaktärsdragen framstår som ärofyllda.
Nu är boken slut och när lönen kommer är det jag som beställer Hundra år av ensamhet illa kvickt för att se om Gabriel García Márquez lyckades få till en fullträff med denna bok eller om han alltid är så bra.
Kärlek i kolerans tid är en tveklös femma. Det var länge sen jag sörjde att en bok var slut men nu hände det.
Jag vet att boken filmatiserats. Jag tänker inte se filmen.
Home is where the music is.
Kan innehålla spår av film, litteratur, mat och dryck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar