Sista kulan sparar jag åt grannen - Fausta Marianovic (2008)

Så var det äntligen dags att göra ett nytt försök och skriva lite om en bok! Det är inte så att jag inte läser, oh nej. Minst en bok är alltid på gång, men jag har haft svårt för att få tummen ur och skriva om det.

Premiärboken här på bloggen heter Sista kulan sparar jag åt grannen och är skriven på svenska av Fausta Marianovic som ursprungligen är från Bosnien. Det är även huvudpersonen och berättaren i boken. I början har hon allt. Hon äger ett café som går bra, hon trivs med sitt jobb, hon har två härliga söner och är omgiven av bra människor. Hon har även en man, en man som är så bra att han insett var han inte räcker till och misstycker inte att hon även har en älskare. Hon är uppvuxen under kommunismen. Religion finns inte och jugoslaverna är ett enat folk. Nu börjar nationalismen pyra i hennes omgivning. Hon förstår inte varför. Hon beskiver sig själv som en politisk idiot, och hon visar också mycket lite intresse för vad som händer utanför den egna lilla världen.

Hon är född i Bosnien men hennes ursprung är både kroatiskt och serbiskt. Hennes äldste son är serb. Hennes man är muslin och också hennes yngste son. När den etniska tillhörigheten nu börjar spela roll blir dessa skillnader som tidigare inte spelat någon roll allt mer betydelsefulla. Hennes eget efternamn avslöjar inget om hennes ursprung.

Kriget kommer. Hennes man väljer sida. Hennes äldste son kallas in i armén. Hon är ensam kvar i hemstaden och försöker rädda det som räddas kan för att sedan åka till fronten, hämta sin äldste son, återförenas med den yngste och fly långt bort där krigen inte når dem.

Jag minns inte mycket av kriget i forna Jugoslavien som rasade i början av 90-talet. Jag var för liten. För mig är det därför lika främmade att läsa om detta krig som om andra världskriget eller kriget i Vietman. Ändå har detta hänt under min livstid. jag borde veta mer. Boken är mycket kritisk till kriget och politiken i största allmänhet. De fega gamla gubbarna styr och skickar de unga männen att dö vid fronten. Huvudpersonen är kritisk till mycket men hon har inte så mycket till lösning själv heller. Hon vill bara överleva, bara glömma allt som hänt, bara börja om.

Språket är målande och svulstigt på ett sätt som jag tycker passar handlingen bra. Så här i efterhand upplever jag att Fausta lägger mer tid på att beskriva de fredliga elementen i boken är de krigiska. Hon berättar om sin uppväxtmiljö, om sin morfar, om jorden och träden.

Så ska jag försöka sammanfatta detta. Vad tyckte jag egentligen? Jag vet inte. Den är väl.... ok. Inte bortkastad tid men knappast något jag kommer att ha kvar i bokhyllan särskilt länge. Been there, read that.

Betyget blir i det vanliga mellanläget, slaskttratten; en trea.