Mr. Nobody (2009)

Nothing is real, everything is possible.

Nemo Nobody är 118 år gammal och den sista människan som kommer att dö. En reporter intervjuar honom och vill veta det alla yngre frågar de äldre; hur var det förr? Och Nemo berättar. Det blir dock snabbt lite rörigt när han börjar berätta olika historier som tycks utspela sig samtidigt. Han föräldrar separerade när han var 9 år. Vilken förälder valde han att bo hos? Vilken flicka var det han träffade när han var 16? Och när han var 34, hur såg livet ut då? Vad jobbade han med, vem var han gift med, hade han barn? Det finns flera versioner av allt. Vilken är den riktiga undrar reportern och den gamle gubben bara skrattar.

Det här är en film i min smak. I början är det svårt att hänga med, att inse vilka klipp som hänger ihop, men så snart jag började kunna koppla ihop delarna så njöt jag. Filmen blandar frågan om vad som hade hänt om man gjort annorlunda med frågan om vad som är verklighet och vad som är fantasi. En blandning av Sliding Doors och Big Fish. Fast med Jared Leto i huvudrollen. Lite lustigt att den här filmen dyker upp så snart efter att jag sett Alexander. Jag citerar mig själv: "Med i filmen är också Jared Leto, som jag inte ens kan minnas var jag sett förut men jag vet att jag har sett honom. Han går mest omkring med sina stora blåa ögon och ska föreställa Alexanders stora kärlek, Hephastion". Fast jag vet ju var jag sett honom. Han är med i en av mina favoritfilmer, den enda filmen som fått mig att frysa till is och tappa andan; Requiem For a Dream.

Som Nemo Nobody är han betydligt mer minnesvärd än som Hephastion. Han spelar en karaktär hela tiden men i olika versioner. så egentligen är det flera olika karaktärer. Han har själv sagt i nån intervju att det är hela 12 karaktärer han gör och vissa syns bara i bakgrunden.

Kort sagt tycker jag Mr. Nobody är en mycket bra film, precis i min smak, och jag kan utan skuldkänslor och tvivel ge den en fyra i betyg.