Jag vet, jag vet! Det är dött här. Jag ska försöka komma igång med nån slags mikrorecensioner i alla fall, sånt jag orkar och hinner skriva på telefonen på bussen.

Det är dock fotandet som tagit tid. Mycket tid. Nästan för mycket emellanåt. Nu är det dock en lugnare period när jag ska ägna mig åt lite redigering utan deadline samt lära mig lite nytt.

Är man nyfiken på mina bilder så tycker jag man ska kolla här: http://www.facebook.com/hypemusicphotography

Vill man läsa om Göteborg Rockfest (givetvis också med en drös bilder) så finns det att läsa på WeRock, på denna länk.


Så, det var tillräckligt med livstecken för idag.

Jag vet att det är otroligt tyst här. Jag har inte hunnit. Vet inte när jag såg en film senast. Vet inte när jag såg en spelning som inte var jobb. Men det är ok.

Jag har alltså bestämt mig för att satsa på musikfotandet på allvar. Plåtade vänners band i början av februari, träffade en vän till dem som undrade om jag ville plåta hans band någon vecka senare. Tackade så mycket. Köpte ny utrustning för min gamla kamera fixade inte dessa förhållanden. Mailade arrangören och frågade om tillstånd. Det visade sig vara en tävling med en massa delar. Arrangören frågade om jag ville vara deras fasta fotograf i Göteborg under tävlingarna. Jag tackade ja. På två veckor plåtade jag 50 band. Det var galet men roligt.

Den gångna helgen plåtade jag ett band live på fredagen, ett på lördagen och på söndag eftermiddag plåtade jag en recording session. Sedan har det varit bildbehandling till och med torsdag. Gissa om tiden springer iväg.

Närmast väntar dock äventyr av annan sort. Onsdag morgon bär det av på semester. Då ska jag äta, dricka, shoppa, äta lite mer och plåta neonljus och joshua trees.

Vi får se om bloggen vaknar till när jag kommer hem. Mina bilder finns iaf för beskådande HÄR.

Intervju med Marc

Då är den publicerad, min intervju med Marc Hudson, sångare i Dragonforce. Bandet är ett av mina favoritband och jag var minst sagt nervös under intervjun. Skakande röst, darrande händer, pinsamma tystnader. Men Marc var hur rar som helst och jag hoppas att han fortsätter så, och inte blir divig.

Intervjun läser ni här.

Jag är själv rätt nöjd med resultatet och tyckte det var riktigt kul att göra en intervju igen, 10 år efter den senaste.

Reenact

Reenact, live på Parken i Emergenza-tävlingen.

Extremt kort text om Young Guns

Sticky Fingers, onsdag 7 mars 2012.

Bättre ljud när jag jag såg dem på Trädgår'n 2010. Kul att se , mycket rörselse på scen. Bara småtjejer i publiken. Dåligt med publik. Mesiga trummor. Pojkrock. Gulligt men menlöst. Men nu vet jag iaf att de låter bra, och det var ju lite det som var syftet med besöket.

Har lite svårt att förstå hur de kan sälja ut Nalen (hur stort det nu kan vara) och dra kanske 100 pers i Göteborg. Snett.

(Mest kollade jag på ljuset, om jag ska vara ärlig. I april ska jag fota på Sticky och det är aldrig fel att vara förberedd)

Paus

Jag tror inte det är nåt dramatiskt statement att säga att bloggen ligger och vilar lite. Det beror inte på ointresse från min sida, utan på det faktum att mitt liv drog i väg i 190 för ett tag sen samtidigt som jag har en energisvacka.
Jag har sett om Matrix-filmerna (anser fortfarande att det hade räckt med den första) och sett Presidents of Zero, The Liptones och Lobst live. Allt i poängskala 3-5.

Det kanske blir tyst här ett tag framöver, eller så sprakar det igång snart igen. Hur som helst så är bloggen inte död, den bara sover. Och jag kommer att vara stressad och få sova när jag är död (som Bon Jovi sa) men jag kommer att få göra saker jag älskar, så det kanske är ok.

I'll be back.

All Good Things (2010)

Jag har påbörjat en långsam Gosling-bonanza. Tänker se (nästan) allt han gjort. Nästa film på listan blev All Good Things med Kirsten Dunst som också är (eller har varit iaf) något av en favorit.
Det handlar om David Marks (Gosling) som misstänks för att ha mördat sin fru Katie (Dunst) när hon försvann 1982. På IMDB står det "truth is eventually revealed". Jag kan för allt i världen inte komma på vad som kom fram. Då hade jag tappat fokus på filmen för länge sen. Jag satt hela tiden och väntade på en twist, på att det skulle börja hända grejer! Det gjorde det inte. Jag kan gilla långsamma filmer men då måste de fängsla mig. Det gjorde inte denna.

Så här några dagar efteråt är det inte mycket jag minns. Inte mycket alls. Jag är ledsen, men detta hamnar på botten i Gosling-högen. Jag kan inte komma på nåt bra alls med den. Totalt menlös. Enda anledningen till att jag såg klart den var att den nya soffan vi har är så in i bomben skön att det hade varit döden att resa på sig och stänga av.

Nya bandsläpp

Jag börjar misströsta. Getaway Rock har äntligen slappt lite nya band.
Satyricon [N], August Burns Red [US], Warbringer [US], Skindred [UK], Triggerfinger [BE], Kings Destroy [US].

And I couldn't care less. Inget jag någonsin hört. Damn it, när kommer mina band??

Hon går genom tavlan, ut ur bilden - Johanna Nilsson (1996)

Detta är Johanna Nilssons debutroman och den andra boken av henne jag läser. Den första var De i utkanten älskande som jag tyckte ganska bra om. Att jag valde att läsa denna bok beror nog i första hand på titeln. Jag tycker den är mycket vacker.

Boken är delvis självbiografisk och handlar om Hanna. Den utspelar sig på två olika tidsplan. Huvudberättelsen, den som får mest plats, handlar om Hanna som 10-12 åring. Hur bästa vännen överger henne, hur hon blir ensam och utstött och slutligen är så säker på att hon är för fet, för smal, för äcklig, onormal, att hon inte förstår att det finns de som inte ser detta. I den kurisva berättelsen är Hanna äldre och lever bland vita väggar, rena lakan, mediciner och vårdare med onda ögon.

Precis som i De i utkanten älskande är språket enkelt, lite för enkelt för min smak, jag som älskar vackra ord och finurliga fomuleringar. Texten om den äldre Hanna är finare, mer poetisk, men den fångar mig inte. Jag kommer på mig själv att skumläsa texten, stressa vidare till nästa del. Kanske är det helt enkelt det faktum att sjukhuskapitlen är skriven med kursiv stil som stör mig. Mina ögon gillar inte att läsa det.

Storyn är givetvis tragisk, även om det faktum att den är (delvis) självbiografisk får mig att tappa intresset lite. Based on a true story betyder i mina ögon att man inte får tycka det är dåligt, för det är sant, och det gör mig automatiskt anti. Men visst är det hemskt. Hur Hannas bästis Karin helt plötsligt inte bryr sig om henne. Hur hon skrattar åt henne, spottar på henne, allt för att få vara med de coola tjejerna. Hur lärarna konsekvent inte ser. Hur barn som inte ens är tonåringar kan driva en flicka till dårskap.

Mest får det mig ändå att tänka tillbaka på min egen skoltid. Hur var min klass? Vem var jag? Jag kan inte ha varit Hanna, får då skulle jag inte ha glömt vem jag var. Jag var inte Karin, brydde mig aldrig om de coola. Jag tror bokens Ylva är den som ligger närmast mig. Kompis med den töntigaste tjejen (innan Hanna ramlar ner på den platsen), ingen som frågar chans på henne men heller ingen som mobbar henne. Ganska osynlig. Nöjd att ha någon, bryr sig inte om vad de andra håller på med. Utanför, men på ett helt annat sätt än Hanna som blir fysiskt och psykiskt misshandlad så till den milda grad att det till slut inte räcker att gråta ut hos mjukdjursponnyn utan hon vänder sig till pappas rakblad.

Boken väcker tankar, men mitt skumläsande och önskan att den skulle ta slut drar givetvis ner betyget. Ändå är den inte dålig. Hannas relation till sin farfar tycker jag speciellt mycket om, och beskrivningarna av allt som har med honom att göra är väldigt fina. Slutsatsen blir nog att Hon går genom tavlan, ut ur bilden är en ok bok. Ett medelbetyg.

A Very Harold & Kumar 3D Christmas (2011)

Detta är den tredje filmen om vännerna Harold och Kumar. Kanske har du som jag sett och skrattat åt de två tidigare, Harold & Kumar Go to White Castle (2004) och Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay (2008). Då kan du skita i den här filmen. Hur den kan ha 7.0 på IMDB är ett mysterium.

Det har gått ett par år sedan den senaste filmen. Harold och Kumar har glidit isär. Den ena är gift, den andra röker på och låter bli att städa. Och så är det jul och det ena leder till det andra och givetvis slutar det med att de två vännerna hittar tillbaka till varandra. Jag tycker det är så självklart att jag kan skriva det utan att spoila. Filmen går till stor del ut på att klämma in så mycket 3D-effekter som möjligt och jag som såg den utan 3D-utrustning tyckte bara det var töntigt.

Kort sagt är den här filmen onödigt tramsig och i mitt tycke hade de kunnat låta bli att göra den. De två tidigare filmerna är också lite larviga men de har sina stunder. Denna film hade egentligen bara en scen där jag drog på munnen, och det är givetvis svårt att inte le när man ser Danny Trejo i en stickad tröja med en julgran på.

Betyget för filmen blir självklart en etta och jag tycker ni kan se de två tidigare och hoppa över denna.