Apan (2009)

Krister vaknar upp i ett badrum. Han har blod på händerna. Långsamt, långsamt följer vi Kristers dag. Vi får aldrig veta vad som har hänt, bara fragment av det, och aldrig hur det har hänt. Vi får inte veta så mycket om Krister heller och här skulle man kunna tro att jag skulle uttrycka mig negativt. Ja, jag vill ha karaktärer med djup. Oftast. I denna film hade det inte passat. Det är inte att Krister inte har djup, det är bara att vi inte får veta vad det innebär. Lika förvirrade som Krister vacklar vi omkring i den grådassiga staden och vi undrar, och vi undrar och sedan är filmen slut.

Inte mycket till handling, inte något djup som huvudpersonen, ingen humor, mycket lite dialog. Men hela filmen genomsyras av en förvirrad känsla som går igenom tv'n och in i mig. Det är effektfullt. Olle Sarri (Krister) ska enligt IMDB inte fått läsa manus i förväg. Han fick inte prata med de andra som arbetade med filmen. Han skulle vara precis så förvirrad som Krister. Vem är jag? Vad har hänt? Vad kommer att hända?

Med tanke på min uttalade avsky mot svensk film var jag kluven till denna, men konceptet lät så intressant att jag bestämde mig för att ge den en chans. Det slutade med att den är en av få filmen som jag sett klart hittills iår. Intressant koncept och väl genomfört, Apan har förtjänat sin fyra.