Epica

Sticky Fingers, 28 september.

Då var det dags för liverecension igen! Denna gång var temat centraleuropeisk metal med operasångerskor. Först vill jag rikta ett stort cred till Sticky för att man fick kvitto i garderoben. Jag är lite anti att behöva betala pengar för att hänga ifrån mig jackan (när de dessutom inte tar ansvar för det man lämnar in) men att få ett kvitto och veta att det iaf inte är svarta pengar gör att det känns lite bättre.

Första bandet på scen var ReVamp från Nederländerna. Sångerskan har tidigare sjungit i After Forever (som jag aldrig hört). Min första tanke var inte gällande musiken utan gällande sångerskan, kvinnan vid namn Floor som sedan upptog mina tankar en stor del av kvällen. Jag har många gånger, både i mitt stilla sinne och i bloggform, kommenterat kvinnor (uppträdande, inte publik) inom metal. De är korta, smala och förbannat söta. Jag känner mig som en strandad val i jämförelse. Och ut kom scenen kommer denna kvinna. Denna amazon! Lång och muskulös och helt fantastisk att titta på. Musiken var ok. Det tog ett par låtar innan det blev tight och jag tycker att bandet hade tjänat på att ha mer growl/grunt/manlig sång. Jag har ju så svårt för ljusa kvinnliga röster när de inte har någon motpol. ReVamp är inget jag skulle köpa biljett till men inte så illa att jag önskade att det skulle ta slut. Godkänt betyg.

Efter detta blev det plågsamt. Upp på scen kommer... en cirkus. Cirkus Kells. Trummisen kommer jag inte ihåg. Gitarristen såg ut att höra hemma i country-rock och han hade gitarren dansbandshögt. Basisten hade både en frisyr och spelstil som förde tankarna till Korn (vilket i sig inte är illa, jag gillar Korn). Sångerskan var gothig, rufsig, skrikig och skuttade runt på ett sätt som var mycket o-metal. Bandet var franskt och jag uppfattade aldrig om hon "sjöng" på franska eller engelska. Jag kom på mig själv med att tänka att det hade varit trevligare att slicka i en väggkontakt. Jag tror inte jag var den enda att vara avig till bandet. Applåderna var sparsamma och när sångerskan kom ut till merch-bordet ungefär 3 sekunder efter att de avslutat spelningen var det ingen som var intresserad av att prata med henne. Jag tyckte nästan lite synd om henne, men det gick snart över. Jag tror bandets enda konkurrenter om platsen som sämsta förbandet ever är Leaves' Eyes. Komplett skräp och helt fucking underkänt.

Så huvudakten, Epica. Också från Nederländerna, också metal, med mezzosopranen Simone Simons vid mikrofonen. Jag har sett Epica live en gång tidigare (nov 2007). Då var de förband till Sonata Arctica och spelade på Lisebergshallen. Jag satt på andra kortsidan och såg väldigt lite men det lät bra. Nu var jag betydligt närmre och jag såg Simones glittrande gula ögonskugga och up-to-no-good-leende och det var mycket trevligare. Jag upplevde bandet som ganska avslappnat och tight. Inledande ljudproblem sabbade känslan lite grann men det gick över. Jag vet inte vad som hade hänt eller vems fel det var men när sångerskans mikrofon är död blir det lite pinsamt. Lite roligt var att jag prickade helt rätt på vilken låt de inledde med. Inte mycket att klaga på där!

Jag vet inte vad som har hänt med mig. Har jag blivit härdad av för många spelningar? Var jag inte i form? Var spelningen faktiskt lite långtråkig emellanåt? Jag fick aldrig den där känslan av total eufori som förr kom med nästan varje spelning. Det fanns alltid nåt att vara euforisk över. Nu kände jag mig ganska tom och jag hämtade ut min jacka och lämnade Sticky medan Epica fortfarande spelade, jag uppskattade dock att det troligen var sista låten.

Ska jag försöka bryta ner det hela till siffror och betyg?
ReVamp: 3/5
Kells: 0/5
Epica: 3+/5

Jag hade velat ge Epica en fyra men något saknades. Spelningen var bra men inte bra. Jag skulle inte tveka att se dem igen men för mig saknades något denna gång för att nå de högre betygen.

Några bilder på coola Simone: