Äntligen kan jag skriva något om en aktuell film! Jag har sett Alice in Wonderland. Oh yes. På Bio! I 3D!
Om vi ska börja med 3D-delen kanske? Det var min första 3D-film och jag var mycket förväntansfull. Och visst var det tufft! Det var ett härligt djup i bilden och jag kände hur kroppen följde med i rörelserna på duken på ett helt annat sätt än den brukar. Kom det saker flygande emot mig så duckade jag. Något negativt? Jag tyckte det var jobbigt för ögonen efter ett tag och jag upplevde bilden som lite suddig lite för ofta. Jag kan absolut tänka mig att se fler 3D-filmer men det är inte livsnödvändigt. Det jag däremot är väldigt sugen på är konsertfilmer i 3D! Jag vet att U2 gjort en (som jag missat vid två tillfällen, damn it) och jag gissar att det kommer att komma fler.
Så till själva filmen. Jag har tyvärr inte läst boken så jag kan inte bedöma karaktärerna utifrån det perspektivet. Jag försökte läsa boken men gav upp rätt snart då jag fann Alice alldeles för gnällig och osympatisk. Och kanske är det bra, det betyder att jag kan se filmen för vad den är. Vi vet ju alla att filmatiseringar av favoritböcker har en tendens att inte leva upp till förväntningarna.
Och filmen är fantastisk. Burtons miljöer tilltalar mig alltid, både de gotiska och de mer svullstiga. Alice in Wonderland är en saga, en vacker och förtrollande saga. Verkligheten är något annat och här får fantasin spela fritt. Förutom de synliga stjärnorna som Johnny Depp och Helena Bonham Carter bidrar Alan Rickman och Christopher Lee med sina röster. Självklart slutar det hela med att den goda sidan vinner, trots att den röda drottningen är så mycket tuffare än den vita (som skulle behöva ett och annat sminkråd).
Det kanske inte är Burtons bästa, jag är ju ruggigt svag för Big Fish och Nightmare before Christmas men jag tyckte väldigt mycket om den och jag kommer definitivt att se den igen, om än inte på bio i 3D.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar