Sweeney Todd – The Demon Barber of Fleet Street (2007)

Första gången jag såg Sweeny Todd var jag inte imponerad. Jag tyckte den deifinitivt hörde till det sämre Tim Burton gjort, utan att riktigt kunna sätta fingret på varför. Jag har funderat en del på det och bestämt för att se om den när tillfälle gavs. Och det har det gjort nu.

Todd själv är inte ett Burton-original, utan en herre som dök upp i engelska berättelser redan i mitten på 1800-talet. Han finns med i en film från 1936, en pjäs från 1973 och en musikal från 1979, för att bara nämna några.

Todd hette från början Benjamin Barker, han var barberare och hade en vacker fru och en liten dotter. En korrupt domare ville åt hans fru och såg till att Barker dömdes för ett brott han inte begått och skickades till Australien. 15 år senare återvänder han till London, som Sweeney Todd. Han får veta att hans fru tagit arsenik och domaren har hand om hans dotter. Han svär hämnd, förstås, och öppnar sin gamla salong. Under salongen finns Mrs Lovetts meat pies, något som visar sig väldigt praktiskt när han senare börjar skära halsen av sina kunder. Kunderna blir till populära pajer.

Efter att ha sett filmen en andra gång är jag inte längre fullt så tveksam. Det är inte Burtons bästa men den växte andra gången. Bildspråket är ganska typiskt Burton, det mörka, gotiska från bland annat Sleepy Hollow. Också skådespelarna är bekanta, Johnny Depp och Helena Bonham Carter är återkommande i Burtons filmer. Jag har heller inget emot musikalaspekten, dock fick filmen mycket kritik när den kom 2007 för att den inte marknadsfördes som en musikal.

Jag gillar Burtons bildspråk, jag gillar Johnny Depp och jag gillar bra musikaler. Kort sagt, jag gillar Sweeney Todd. Den blir inte favoritstämplad men den är bra!