Home is where the music is

All Good Things (2010)

2012-02-03T13:34:00.005+01:00

Jag har påbörjat en långsam Gosling-bonanza. Tänker se (nästan) allt han gjort. Nästa film på listan blev All Good Things med Kirsten Dunst som också är (eller har varit iaf) något av en favorit.
Det handlar om David Marks (Gosling) som misstänks för att ha mördat sin fru Katie (Dunst) när hon försvann 1982. På IMDB står det "truth is eventually revealed". Jag kan för allt i världen inte komma på vad som kom fram. Då hade jag tappat fokus på filmen för länge sen. Jag satt hela tiden och väntade på en twist, på att det skulle börja hända grejer! Det gjorde det inte. Jag kan gilla långsamma filmer men då måste de fängsla mig. Det gjorde inte denna.

Så här några dagar efteråt är det inte mycket jag minns. Inte mycket alls. Jag är ledsen, men detta hamnar på botten i Gosling-högen. Jag kan inte komma på nåt bra alls med den. Totalt menlös. Enda anledningen till att jag såg klart den var att den nya soffan vi har är så in i bomben skön att det hade varit döden att resa på sig och stänga av.

Nya bandsläpp

2012-01-30T13:31:00.003+01:00

Jag börjar misströsta. Getaway Rock har äntligen slappt lite nya band.
Satyricon [N], August Burns Red [US], Warbringer [US], Skindred [UK], Triggerfinger [BE], Kings Destroy [US].

And I couldn't care less. Inget jag någonsin hört. Damn it, när kommer mina band??

Hon går genom tavlan, ut ur bilden - Johanna Nilsson (1996)

2012-01-25T14:03:00.000+01:00

Detta är Johanna Nilssons debutroman och den andra boken av henne jag läser. Den första var De i utkanten älskande som jag tyckte ganska bra om. Att jag valde att läsa denna bok beror nog i första hand på titeln. Jag tycker den är mycket vacker.

Boken är delvis självbiografisk och handlar om Hanna. Den utspelar sig på två olika tidsplan. Huvudberättelsen, den som får mest plats, handlar om Hanna som 10-12 åring. Hur bästa vännen överger henne, hur hon blir ensam och utstött och slutligen är så säker på att hon är för fet, för smal, för äcklig, onormal, att hon inte förstår att det finns de som inte ser detta. I den kurisva berättelsen är Hanna äldre och lever bland vita väggar, rena lakan, mediciner och vårdare med onda ögon.

Precis som i De i utkanten älskande är språket enkelt, lite för enkelt för min smak, jag som älskar vackra ord och finurliga fomuleringar. Texten om den äldre Hanna är finare, mer poetisk, men den fångar mig inte. Jag kommer på mig själv att skumläsa texten, stressa vidare till nästa del. Kanske är det helt enkelt det faktum att sjukhuskapitlen är skriven med kursiv stil som stör mig. Mina ögon gillar inte att läsa det.

Storyn är givetvis tragisk, även om det faktum att den är (delvis) självbiografisk får mig att tappa intresset lite. Based on a true story betyder i mina ögon att man inte får tycka det är dåligt, för det är sant, och det gör mig automatiskt anti. Men visst är det hemskt. Hur Hannas bästis Karin helt plötsligt inte bryr sig om henne. Hur hon skrattar åt henne, spottar på henne, allt för att få vara med de coola tjejerna. Hur lärarna konsekvent inte ser. Hur barn som inte ens är tonåringar kan driva en flicka till dårskap.

Mest får det mig ändå att tänka tillbaka på min egen skoltid. Hur var min klass? Vem var jag? Jag kan inte ha varit Hanna, får då skulle jag inte ha glömt vem jag var. Jag var inte Karin, brydde mig aldrig om de coola. Jag tror bokens Ylva är den som ligger närmast mig. Kompis med den töntigaste tjejen (innan Hanna ramlar ner på den platsen), ingen som frågar chans på henne men heller ingen som mobbar henne. Ganska osynlig. Nöjd att ha någon, bryr sig inte om vad de andra håller på med. Utanför, men på ett helt annat sätt än Hanna som blir fysiskt och psykiskt misshandlad så till den milda grad att det till slut inte räcker att gråta ut hos mjukdjursponnyn utan hon vänder sig till pappas rakblad.

Boken väcker tankar, men mitt skumläsande och önskan att den skulle ta slut drar givetvis ner betyget. Ändå är den inte dålig. Hannas relation till sin farfar tycker jag speciellt mycket om, och beskrivningarna av allt som har med honom att göra är väldigt fina. Slutsatsen blir nog att Hon går genom tavlan, ut ur bilden är en ok bok. Ett medelbetyg.

A Very Harold & Kumar 3D Christmas (2011)

2012-01-23T14:34:00.001+01:00

Detta är den tredje filmen om vännerna Harold och Kumar. Kanske har du som jag sett och skrattat åt de två tidigare, Harold & Kumar Go to White Castle (2004) och Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay (2008). Då kan du skita i den här filmen. Hur den kan ha 7.0 på IMDB är ett mysterium.

Det har gått ett par år sedan den senaste filmen. Harold och Kumar har glidit isär. Den ena är gift, den andra röker på och låter bli att städa. Och så är det jul och det ena leder till det andra och givetvis slutar det med att de två vännerna hittar tillbaka till varandra. Jag tycker det är så självklart att jag kan skriva det utan att spoila. Filmen går till stor del ut på att klämma in så mycket 3D-effekter som möjligt och jag som såg den utan 3D-utrustning tyckte bara det var töntigt.

Kort sagt är den här filmen onödigt tramsig och i mitt tycke hade de kunnat låta bli att göra den. De två tidigare filmerna är också lite larviga men de har sina stunder. Denna film hade egentligen bara en scen där jag drog på munnen, och det är givetvis svårt att inte le när man ser Danny Trejo i en stickad tröja med en julgran på.

Betyget för filmen blir självklart en etta och jag tycker ni kan se de två tidigare och hoppa över denna.

Blue Valentine (2010)

2012-01-20T11:44:00.000+01:00

Blue Valentine är en sån där film som legat på min Att Se-lista väldigt länge men aldrig kommit längre förrän nu. Jag var sugen på att se nåt lite långsammare, lite tyngre och lite Gosling. Jag börjar verkligen gilla honom!

I Blue Valentine är han långt ifrån Jacob med den photshopade kroppen i Crazy, Stupid Love eller coola stuntkillen i Drive. Det är på ett sätt ganska skönt att se honom "ful" som omväxling. Han spelar Dean, med slarvigt skägg, stora glasögon och simpelt liv. Han verkar dock trivas rätt bra med tillvaron och tycker det är rätt gött att ha ett jobb där det är ok att han dricker en burköl till frukost. Hans fru Cindy (Michelle Williams) är dock inte lika nöjd. Hon är ganska less på sin dead beat husband och önskar att han tog tag i sitt liv. Hon tycker han är lika mycket ett barn som dotter (som kanske är 4 år?) och är inte alls nöjd.

Filmen hoppar i tiden. Vi ser Dean och Cindy i nutid, i det som är en krokig väg mot ett oundvikligt uppbrott, men också Då, när de först träffades och blev förälskade, eller i det ena fallet kanske snarare bestämde sig för att vara det. Filmen har ingen flashig setting, och inte den coolaste dialogen men både Williams och Gosling är galet bra i sina roller och då behövs inget mer.

Kort sagt tyckte jag väldigt mycket om den där filmen och ångrar att jag inte sett den tidigare. Jag gillar taglinen på postern "A love story". Den väcker många frågor. Är det verkligen en kärlekshistoria? Är det inte snarare en break up story? Eller är det bara en del i kärleken? Eller är det ironiskt?

Hur som helst så är Blue Valentine är riktigt fin liten bitter kärlekskaramell och jag ger den en fyra i betyg.

Bild: Mikael Stanne

2012-01-18T09:29:00.000+01:00

Från lördagens spelning, Gothenburg Winter Metal, på Trädgår'n. Dark Tranquillitys frontman Mikael Stanne. Mysigare metalkille får man leta efter.

Liveuppdatering

2012-01-16T10:27:00.002+01:00

Det blev ingen spelning med The Liptones 7 januari. Eller, nu ska jag inte ljuga. Spelning blev det, men inte för mig. Jag var för sjuk och det gör förbaskat ont att jag missade det.

Däremot blev det spelning i lördags när Gothenburg Winter Metal gick av stapeln. Jag recenserade denna gång inte bara för min egen skull utan text och bilder finns publicerade på Werock.se.

För att uttrycka det kort kan vi säga att The Ryot lämnade mig oberörd, The Unguided var bättre än befarat, DeathDestruction börjar kännas riktigt lovande, Amaranthe fick mig att glömma att jag var trött och sjuk och Dark Tranquillity gav mig periodvis gåshud. Det var alltså riktigt grymt.

Hardcore Superstar

2011-12-30T15:47:00.002+01:00

Trädgårn, söndag 25 december, 2011.

Som sagt nöjde jag mig inte med den inte så upphetsande showen på Debaser utan jag såg denna banduppsättning en gång till. Denna gång i favoritstaden, på en favoritvenue, och med favoritsällskap.

Först ut även denna gång var Ammotrack. Och jag tycker det är så jäkla skönt att ha rätt, vilket jag hade i detta fall. Ammotrack är riktigt bra, bara de har bättre ljud än de hade på Debaser. Ösigt som tusan och jag undrar var all publik var... eller vänta, jag tror jag vet var de var. Mer om det senare. Bandet toppar nu listan över band som jag måste hålla ögonen på. Det här är riktigt bra!

Nästa band, som borde ha varit första band; Avatar. Jag behöver väl inte säga mer? Den trogne läsaren vet hur mycket jag ogillar detta dem. Fast jag ska erkänna, det finns potential där. Det skulle kunna bli bra. Men då måste de först byta ut sångaren, eller åtminstone säga till honom på skarpen att han måste sluta väsa. För klarsången är inte helt dålig, det är den inte. Men som det låter nu är det inte bra, inte alls. Sångarens konstanta slående med käppen som han utrustat sig med i den nya outfiten gör mig dessutom sjukt nervös. Det är bara en tidsfråga innan du petar ut någons öga! Tjejen jag stod bredvid och jag diskuterade hur det kommer sig att de är med överallt när de är så dåliga. Tydligen behöver man inte vara bra om man har fingrarna i ett skivbolag.

Sedan äntrade Hardcore Superstar scenen och helvetet brakade loss. För alla de som inte hade stått längst fram (som vi gjorde) och njutit av ett band och genomlidit ett annat, de hade varit i baren och supit bort ett par stadier i evolutionen. Det var sån jävla trängsel där framme att jag inte fick upp kameran och både jag och mitt sällskap tappade sugen rätt rejält. Vi blev trängda, klämda, slagna och sparkade. Jag har aldrig varit med om så många som plockats ut av vakterna. Så nej, spelning på juldagen är jag väl inte så sugen på i fortsättningen. Jag börjar även undrar om HCSS drar till sig puckon... vilket är synd.

Call me old fashioned, men jag tycker det ska löna sig att köa, att vänta, för att få en bra plats. Oavsett om det är jag som gör det eller nån annan. Jag tycker inte man man någon som helst rätt att försöka tränga sig längst fram om man kommer när huvudbandet går på. Killen bakom med armbågen in i mina revben och min armbåge i hans underarm (han började!) frågade om jag trodde han tänkte släppa. Jag tänkte bara mitt svar: Tror du att jag tänker ge upp min plats!? Jag har stått här i tre timmar, för att få den här platsen. Fuck off! Tyvärr gjorde all fylla att vi blev rätt irriterade, och det är verkligen synd, för annars hade det varit världens party!

För bandet var det inget fel på denna kväll! De var precis så som jag vill ha mina liveband, taggade till tusen och med en kick ass setlist! Från inledande Sadistic Girls till avslutande Last Call For Alcohol (med delar av publiken, Ammotrack och Avatar på scen) var det röj. Setlisten var perfekt. De hade till och med bytt den lugna akustiska låten och körde nu Run To Your Mama som jag hela tiden velat höra. Fantastiskt! En i sällskapet fick ett plektrum och jag fick ett skrev i ansiktet (Jocke Berg hade gylfen öppen denna kväll, om det är nån som undrar).

Betyg från kvällen:
Ammotrack: 3+/5
Nästa gång kan det kanske bli 4 om det fortsätter så här!
Avatar: 1/5
En poäng för klarsången. Nästan så det borde bli minuspoäng för de bandmedlemmar som visade arslet under avslutningslåten....
Hardcore Superstar: 5/5
Jag ska inte klandra bandet för publiken. Bandet var fucking awesome och setlisten helt perfekt. Det måste bli en femma, nåt annat vore orättvist.

Och så bilder.

Ammotrack

Avatar

Aidan Gillen

2011-12-24T11:49:00.000+01:00

Detta är en hyllning, större än många andra här på bloggen. Men låt mig börja från början.
Jag vet inte hur jag lyckades snubbla över Queer As Folk (UK) första gången. Men det gjorde jag. Den sändes på SVT nån gång runt 2001 och jag slukade den. Det var vackra män, det var bögmjukporr och det var handling. Riktiga karaktärer. Sedan såg jag om den, det kan inte ha varit mer än ett år emellan. Och sedan måste jag ha sett den en gång till innan den genomkörare som gjorde i början av december när jag och min Lisa plöjde hela första säsongen (fyra timmar) på en kväll och andra säsongen (tre timmar) dagen efter. Och vi blev helt maniska. Inte över snygga män, eller böghångel eller disco. Nej, vi var faktiskt aningen mer sofistikerade än så, tequilan till trots.

Vi var maniska, lyriska, över Aidan Gillen.

Den mannen är fantastisk. Inte bara hans karaktär i serien utan HAN. Med en blick, en ryckning i mungipan avslöjar han allt. En sekund avslöjar det jag skulle behöva flera minuter för att förklara. Han är helt fantastiskt duktig och vi satt och gav ifrån oss små glädjetjut mer eller mindre konstant. Jag önskar att jag hade skrivit den här texten mycket snarare efter den helgen för jag hade massor med exempel. Nu minns jag bara känslan. Hur trovärdig han är, hur trygg han är i rollen som svinet Stuart, hur fina små medel han använder för att förmedla den där lilla mjuka sidan som finns i hans karaktär. Hur 15 års kärlek visas med en min. En min. Hur många skådespelare fixar det?

Och hur, hur kommer det sig att ingen annan verkar se det? Hur kommer det sig att inte filmbranschen kastar stora, mäktiga dramaroller efter Aidan? Jag vet inte när jag såg en så bra skådespelare senast. Vad är felet? Spelade han gay lite för bra? Blev han för nischad av en sjutimmarsserie? Är det de tämligen irländska tänderna? Är han omöjlig att jobba med? Jag vet inte. Jag kan bara spekulera och inget jag kommer på känns som en tillräcklig anledning. Klart är i alla fall att jag kommer att försöka se allt han gjort även om inget av det verkar speciellt bra. Filmer, serier, filmer som gått direkt till TV....

Jag är helt blown away och är nästan sugen på att plöja igenom serien igen, snart, bara för att se denne fantastiske skådespelare. Mycket annat i serien kan man ifrågasätta. Alla skådespelare kommer inte upp i Aidans standard. Vissa saker i handlingen är bara konstiga. Hela andra säsongen (som är 2 avsnitt bara) är mer eller mindre konstig. Men genom allt det konstiga lyser Aidan klart som en strålkastare. Han är precis så som jag vill att en skådespelare ska vara. Trygg i sin roll, trovärdig och med ansiktsuttryck och kroppsspråk som förmedlar hans karaktärs inre lika tydligt som om skrikits ut i megafon.

Stuart Alan Jones, you are such a twat (but Oh, how we love you!)

A Dangerous Method (2011)

2011-12-23T11:54:00.001+01:00

Man kan ju undra varför jag och Henke valde denna film för vår biodate. Det var inte ett förstahandsval för nån av oss. Jag lobbade för The Skin I Live In, Henke slogs för Moneyball. Till slut kompromissade vi och valde en film så båda var lite nyfikna på.

Imdb påstår att det är drama/biography/thriller. Thriller? Really?! Och de beskriver den så här: A look at how the intense relationship between Carl Jung and Sigmund Freud gives birth to psychoanalysis. Det låter ju inte så illa. Och Michael Fassbender, Viggo Mortensen och Kiera Knightley. Låter inte så illa heller. Filmen börjar med att Sabina (Knightley) kommer kicking and screaming till Carl Jung (Fassbender). Hon är galen, han ska behandla henne och han gör det med den nya metoden samtalsterapi; the talking cure. Han är inspirerad av Freud (Mortensen). Vi får se behandlingen av Sabina och relationen dem emellan, samt relationen mellan Freud och Jung. Och Jung och hans fru, på ett hörn.

Och ni har ju redan anat att jag är negativ. Det finns dock godbitar. Samtalen mellan Freud och Jung är en njutning att se. Två skarpa hjärnor som utan att skämmas diskuterar hästar och penisar. Jag tycker det är alldeles för lite av samtalen. Sedan fnissade jag ganska hejdlöst när Freud och Jung var ute i Jungs söta lilla segelbåt. Det var en mycket komisk syn. Freud (den riktige, alltså) gör mig obekväm, nu blev det lite payback. Annars är det mycket som inte funkade. Som att de bra bitarna liksom slarvades bort. Och vissa saker i handlingen kom bara av sig. Och vissa förstod jag inte alls poängen med.

Och Kiera Knightley spelar över nåt så jävulskt! Med det kroppsspråket hade hon kunnat spela Gollum. Hon hade kunnat spela galen med mycket mindre medel och det hade blivit mer träffande. Nu var det bara löjligt.

Jag är inte så insatt i Freud och Jung, och jag undrar vad som är verkligen och påhitt? Jag vet inte mer om herrarna efter att ha sett filmen heller. Det är många frågetecken men inte på ett intressant sätt utan mer som tappade trådar. Det som fascinerar mig mest är nog att jag för första gången inte ogillar Freud. Det måste vara ett plus i kanten för Mortensen.

Nej, jag är inte imponerad alls. Men jag kan inte såga den helt för det finns bra sekvenser. Som samtalen. Och som vissa klipp alldeles, alldeles i början när jag faktiskt tänkte att oj, det där var ju snyggt gjort. Man anade landskapet i bilden kant eller genom ett fönster. Det låter fånigt men jag noterar sällan sånt annars. Tyvärr räcker det inte längre än till en ganska svag tvåa. Det är för mycket som rinner ur i sanden, som inte förvaltas väl.

Drive (2011)

2011-12-22T13:51:00.005+01:00

Som jag ratade denna film! Jag såg titeln, såg affischen och bestämde att nån jävla Fast & the Furious tänker jag då inte se. Sedan läste jag om den på olika ställen och började inse att det kanske inte var en bilfilm, vilken som helst. Efter mycket om och men kom jag till slut iväg och såg den på bio.

Jag vet inte om jag hade tagit mig igenom den om jag sett den hemma i soffan. Inledningen är väldigt långsam. Första timmen är långsam. Jag trodde inte det var en film som kunde vara långsam. Den handlar om en man (Ryan Gosling) som är stuntförare i filmer. På fritiden extraknäcker han som flyktbilsförare. Han träffar granntjejen och hennes son, träffar pappan som släpps ur fängelset. Ett drama byggs upp. Jag fascineras storligen över att man kan göra en film med så pass mycket action med så långsamt tempo. Jag gillar det.

Första timmen är som sagt rätt långsam, men inte på det sättet att man sitter och tänker på vad man behöver från ICA. Eller man, jag försöker ju att inte uttrycka mig så. JAG har inga problem att hålla mig fokuserad. Jag blir nyfiken. Vem är han egentligen, den där föraren? Var kommer han ifrån? Hur fick han sitt extraknäck? Filmen besvarar inga frågor men på nåt sätt faller samman allt så fint så det är inte förrän efteråt som jag inser vilka stora bitar som egentligen saknas. Efter den första timmen brakar det igång och blir tämligen brutalt en stund. Första skottet kommer oväntat och ensamt och jag hoppar till i stolen. Kameran dröjer sig kvar på en blodig sörja lite för länge, och jag som äter geggiga skräckfilmer till frukost kommer på mig själv med att vilja titta bort. För detta är inte en ren actionrulle. Det hade inte varit omöjligt att göra den utan det där skottet. Och det är ingen geggig skräckfilm, därför blir de blodiga scenerna så mycket starkare och riktigt obehagliga. Det är inget överflöd av något. Inte av våld och inte av biljakter. Allt är balanserat.

Utom möjligen musiken. Filmen ger lite 80-talsvibbar (säger jag som inte ens fyllt tvåsiffrigt innan 80-talet var över). Musiken, den rosa neontexten. Tandpetaren i mungipan associerar jag dock snarare till 50-tal, till Dean och Brando. En ung man som kör ihjäl sig, A Streetcar Namned Desire. Men musiken känns 80-tal. Lite tuggummipop emellanåt. Jag brukar sällan tänka på musik i filmer. Jag tänker på det om det är riktigt bra (Sucker Punch, som jag inte skrivit om) eller riktigt fel, som denna. Det matchar inte alla gånger. Jag tappar fokus på filmen, tänker på musiken istället,

Sedan är filmen helt plöstligt slut och jag upptäcker att jag sitter bekvämt ihopkurad i biofåtöljen och ler. Jag går ut från salongen med händerna i fickorna och känner mig lite som James Dean på den klassiska svartvita bilden. Drive berör mig och jag är så här några veckor senare redan sugen på att se om den. Jag tror att det finns många detaljer som jag inte noterade första gången, många frågor som jag undrar om det ges ledtrådar till någonstans.

Drive är den bästa film jag sett på länge och det är en klockren fyra!

Getaway Rock 2012 - bandsläpp 2

2011-12-21T11:15:00.001+01:00

En timme efter att jag gnällde på att de inte släppt nåt mer kom bandsläpp nummer 2 för Gävlefestivalen.

Ghost, Amon Amarth, Rosetta och HolyHell.

Jag är rätt förtjust i Ghost och Amon Amarth har jag velat se om sedan Metaltown 2010. Goda nyheter för mig, alltså!

Final Destination 5 (2011)

2011-12-19T15:47:00.000+01:00

Femte filmen i samma serie, nu i 3D. Jag såg den inte i 3D. Tror inte jag missade sådär vansinnigt mycket. Är ju inte helt såld på den tekniken. I alla fall. Femte FD-filmen handlar om en buss som hamnar på en kollapsande bro. Mycket samma som de andra fyra men med en fin liten vinkling som vi halvt såg.

Betyg... njae.... tvåa. För armeringsjärnen och twisten. Jag tror jag börjar ledsna lite på konceptet nu.

Audition (1999)

2011-12-18T15:42:00.000+01:00

Japansk drama/horror/mystery med 7.3 i betyg på IMDB. Lät väldigt lovande! Var det inte.

Det handlar om en medelålders man vars fru dött sju år tidigare och nu undrar hans son varför han inte gifter om sig. Så han har en audition för att hitta en ny fru. 30 (unga!) flickor kommer och blir utfrågade för vad de tror är en film. Mannen hittar en kvinna som han fascineras av från första stund och de börjar träffas. Hon är kanske inte riktigt en kvinna man vill gifta sig med, om vi säger så.

Min sambo hade läst att den här filmen skulle vara riktigt äcklig, grafiskt äcklig. Och jag vet inte om det återigen är vårt skräckfilmsknarkande som sabbar för oss för det här var inte speciellt äckligt. För det första tog det alldeles för lång tid innan det hände nåt. För det andra var äcklet... inte så äckligt.

Besviken! Betyget blir en etta, för det är ganska precis så många scener som är obehagliga.

The Final Desination (2009)

2011-12-16T15:22:00.000+01:00

Fjärde filmen i serien om folk som tack vare en vision undkommer en stor olycka och sedan dör en efter en, i den ordning de skulle ha dött i olyckan. Första filmen är en flygkrasch, andra en seriekrock och tredje en bergochdalbanevagn som far åt helsicke.

Film nummer fyra börjar på en biltävling av något slag. En av de menlösa huvudpersonerna får en vision om hur en bil far ut i publiken. Han får med sina vänner och några andra ut innan det händer. Och sen dör de en efter en.... Som vi redan sett i tre filmer.

Säga vad man vill, men de återanvänder verkligen konceptet. Och jag tittar inte för den fantastiska storyn. Jag tittar för att se vilka spektakulära sätt de tar livet av folk på. Ibland är det lite äckligt, ibland är det snyggt gjort. Seriekrocken i andra filmen är grymt snygg och jag är allt lite skraj för timmerbilar efter att ha sett den. I fjärde filmen är det inget nytt alls. Jag glömde faktiskt bort det mesta av den efter att ha sett den första gången. Därför blir betyget inte bättre än en tvåa. Den är väl inte dålig, det finns riktigt roliga scener, men det finns andra filmer i serien som är bättre.

The Ides of March (Maktens män) (2011)

2011-12-15T15:20:00.001+01:00

En biodate med Henke tog mig till denna film med dess imponerande rollista. George Clooney, Ryan Gosling (såklart, det känns som han är med i allt just nu), Philip Seymour Hoffman, med flera. Filmen handlar om Stephen Meyers (Gosling) som jobbar med Mike Morris (Clooney) valkampanj. Gosling är kort sagt mycket bra på det han gör och han tror på sin kandidat. Till att börja med. Politik är ju ett smutsigt spel.

Jag erkänner; jag har dåligt med bloggmotivation just nu. Därför kommer denna och säkert många fler texter att bli rätt korta. Men lite är bättre än inget så det får bli så.

Maktens män är förvånansvärt långsam och nedtonad. Även de stora utbrotten är nedtonade och de tydligaste tecknen är lite ryckningar runt ögonen. Den blir dock aldrig riktig tråkig även om jag känner mig ofokuserad ett par gånger. Jag kanske inte är van vid det låga tempot. Det jag gillar med filmen är att den ställer fler frågor än den svarar på, det funkar alltid på mig. Slutet är en cliff hanger och jag blir faktiskt nyfiken på boken som filmen är baserad på. Tydligt är också att jag har rysligt svårt för Marisa Tomei.

Slutsat: helt ok film, en trea i betyg, inget jag kommer att varken råda eller avråda folk att se.

Första bandsläppen till intressanta festivaler 2012

2011-12-08T15:30:00.001+01:00

Ja men så där då!

Getaway Rock Festival släppte Nightwish, Ministry, Raubtier och Anathema som första band. Ett från önskelistan där. Och biljetten är ju redan köpt.

Metaltown drog till med Lamb of God, Marilyn Manson, Killswith Engage, Within Temptation, Anthrax, Sabaton, Trivium, Vader, Devildriver och Skeletonwitch. Två från önskelistan och ett (Within Temptation) som jag hade glömt att önska mig.

Jag måste dock säga att priset för Metaltown är lite avskräckande. De rabatterade biljetterna kommer att kosta 1450 SEK och då är det två dagars festival. Getaway betalade jag 999 SEK för och det är tre dagar. Jag vet inte MT, vet inte om ni är värda det... Hade nog velat ha två bra band till, två jag kan tänka mig att betala för att se som headline (en spelning 300 spänn, fem spelningar 1500 spänn. Alltså fem schyssta band och det är lönsamt).

Men jag har ju sagt att det vore nice med ett festivalår.

Bandsläpp

2011-12-08T11:00:00.001+01:00

Kl 11 kommer Getaway Rock att göra sina första bandsläpp förutom Manowar. Även Metaltown flaggar att något kommer att hända i slutet av veckan. Hemsidan har fått nya datum och det är ju en bra början.

Så jag tänkte försöka mig på nån slags önskelista, vilka band vill jag helst se under sommarens festivaler.

Rammstein

Alter Bridge

Slash, (om han har Myles Kennedy med sig)

Trivium

In Flames

Sonata Arctica

Turisas

Amorphis

Amaranthe

Ammotrack

Sabaton

Alestorm

Dark Tranquillity

DragonForce

Edguy

Gamma Ray

Helloween

Opeth

Deathstars

Delain

Epica

Nightwish

The 69 Eyes

Crashdïet

Within Y

Five Finger Death Punch

In Flames

2011-11-24T13:06:00.001+01:00

Scandinavium, lördag 19 november 2011.

Som jag nämnde i ett lite pinsamt mobilinlägg från min sittplats på sektion B i Scandinavium i lördags; den blir inga bilder. Kamerabatteriet var tvärslut. Borde förstås ha kollat det innan... Det gjorde dock inte så mycket, då var det en större miss att jag hade sittplats. Jo visst, jag erkänner. Det var skönt att inte behöva köa och trängas. Det var skönt att kunna lämna platsen efter första bandet för en merchjakt och veta att platsen fanns kvar. Men ack, så tråkigt det var! Och jag fann mig själv ofokuserad flera gånger. Det var liksom lättare att koppla bort allt när man inte var där nere i trängseln. Nej, sittplats är inte för mig men just den här gången hade jag ju inget val eftersom det inte fanns några ståplatser kvar när jag fick tummen ur och köpte min biljett.

Insense

Kvällens första band. Givetvis var jag på plats för att se alla banden, det är så jag jobbar. Insense är från Norge och även om jag lyssnat lite på Spotify innan så var jag inte speciellt inlyssnad. Och efter spelningen kom jag inte ihåg nåt som stuckit ut heller... Men jag tänker faktiskt inte såga Insense för det. Känslan jag hade med mig från Spotify var nämligen att det här inte var så bra. Men se det var det! Insense var klart godkända.

Rise to Remain

Nästa band på scen efter en snabb omroddning var brittiska Rise to Remain. En likadan upplevelse som Insense för mig. Lyssnat lite, inte så imponerad men kände ändå att jovars, det här var ju inte alls tokigt.

Här känns det som att det var en paus mellan support och headlines så jag gör en liten paus här och utvärderar två andra viktiga aspekter.

Ljudet: Riktigt bra! Alla band hade bra ljud, något som jag alldeles för ofta tycker är endast unnat headlinen.

Merch: Riktigt uselt! Fem band, massor med merch och en enda tröja i tjejmodell, och den fanns bara i M och L?! Det blev ju ett enkelt beslut för mig då, det blev ingen tröja. Väldigt trist med så dåligt utbud, jag hade kunnat tänka mig att köpa två tröjor om det funnits i rätt storlek (och om de hade varit snygga, vilket de flesta ärligt talat inte var).

Ghost

Snabb omroddning igen och snygg backdrop och maskerade män på scenen. Precis som jag misstänkte efter spelningen på Getaway Rock så är Ghost riktigt bra, bara de har ljudet med sig. Jag satt för långt bort för att kunna njuta riktigt av det visuella men det verkade bra. Minimalt mellansnack, jag räknade till fyra ord denna gång. Det enda jag kände var ett minus var att de inte spelade Here Comes the Son (som i Beatles tappning hette Here Comes the Sun) som avslutning. De gjorde det på Getaway och jag läste nånstans att de alltid gör det. Inte denna gång. Istället avslutade de med Ritual. Det är en av mina favoriter, och hur skulle det kunna vara nåt annat? Kontrasten mellan den otroligt melodiska musiken och textrader som "this chapel of ritual smells of dead human sacrifices from the alter bed" är fascinerande. Toppbetyg till Ghost, jag vill definitivt se dem igen!

Trivium

Jag hade redan innan spelningen listat ut hur Trivium skulle inleda, nämligen precis som på senaste skivan. Först instrumentala Capsizing The Sea som sedan övergår i In Waves som är en av mina absoluta favoritlåtar just nu. Det är fantastiskt snyggt på skiva och det var fucking awesome live. Gåshud! I övigt lät Trivium bra och jag gillade låtarna (fast idioterna runt mig nästan buade. Har publik inget hyfs nu för tiden?). Under Dying In Your Arms kom jag ihåg att just det, jag lyssnade ju på Trivium för några år sedan och den här låten gillade jag. Så Trivium får också högt betyg och ges det fler chanser att se dem live så kommer jag definitivt att ta dem.

In Flames

Och så kvällens huvudnummer och en stor del av sittplatspubliken reste sig och jag hakade förstås på. Detta var första gången jag såg In Flames, trots att jag bott i Göteborg i över fyra år. Det är lite dåligt... men det lär ju inte ha varit sista gången iaf. Det lät fucking fantastic, för att uttrycka det kort och koncsist. Publiken var engagerad och det sved i mig att jag var så långt bort från scenen. Setlisten var grym! Jag började själv lyssna på In Flames i samband med Come Clarity (2006) men även vissa gamla låtar har fastnat och uppskattades under spelningen, som fantastiska dansanta Trigger. Det som jag tänkt mest på i efterhand är ändå ljuset, och det är ganska ovanligt. När bandet gick på var ljusriggarna lågt ner vilket fick det att kännas som en mycket mindre och intimare lokal än Scandinavium med nästan 8 400 i publiken. Riggarna höjdes sedan bit för bit för att på slutet vara på fullhöjd och ge arenakänsla. Den som står bakom In Flames ljussättning är ett geni! Hela spelningen efterlämnade en sån där skön och sällsynt gosig känsla i magen. Det var kärlek rakt igenom. Publiken älskar In Flames och kärleken är besvarad. Avslutningen med Take This Life var magisk. Tänk att det är så vackert med metal.

Anas ett regn av höga betyg? Japp.

Insense: 3/5
Rise to Remain: 3/5
Ghost: 4/5
Trivium: 4+/5
In Flames: 5/5

The Human Centipede II (Full Sequence) (2011)

2011-11-23T11:54:00.001+01:00

Minns ni rubrikerna inför första filmen (2009)? Filmen som får folk att spy och lämna biograferna. Jag höll inte med men så är jag ju härdad också, som den skräckfilmsjunkie jag är. Regissören Tom Six lovade två filmer till, äckligare än den första. Den första filmen har tillägget (First Sequence) och den tredje och sista filmen som ska släppas 2013 heter (Final Sequence). Efter att ha sett tvåan ska det bli intressant att se vart storyn (inte bara äcklet) tar vägen.

Första filmen handlade om tyske dr Heiter som gjorde en centipede av tre turister. Andra filmen utspelar sig på en annan nivå. Filmens huvudperson Martin är nämligen ett stort fan av originalfilmen och ser den gång på gång där han sitter på sitt jobb som vakt i ett underjordiskt parkeringshus. Martin är sjukt obehaglig om du frågar mig. Han är kort och tjock med glesnande hår och tjocka glasögon. Fiffi beskriver honom "som om man fyllt Gollum med ister via en cykelpump i analen" och jag fnissar hejdlöst. För det är så sant. Han har en tusenfoting som husdjur i den lilla slitna lägenhet där han bor med sin inte så trevliga mamma. Allt står inte rätt till i huvudet på Martin, det är väldigt tydigt. Och väldigt effektfullt. Filmen är svartvit och Martin har extremt få repliker. Han lufsar bara omkring, sneglar upp över glasögonen och slickar sig på fingrarna. Och onanerar med sandpapper. As you do. Till slut är det nåt som slår slint på allvar och han bestämmer sig för att göra som sin idol, Martin ska göra en egen centipede. Men inte med tre delar, nej det är var mesigt. Han ska ha 12 personer. Så han börjar slå ner folk i parkeringshuset och jag måste säga att det är ganska imponerande ändå att han inte dödar folk av misstag. Han verkar trots allt kunna sina saker, den obehaglige fan. De närgångna studierna och klippboken om första filmen kanske har lärt honom nåt.

Sen är det alltid frågan hur mycket man ska berätta i en sån här text... Men om vi säger så här: Martin är sinnessjuk och han har ingen medicinsk utbildning. Och ja, den här filmen är äcklig. Martin är sjukt obehaglig och det är väldigt effektfullt med det svartvita och den sparsamma dialogen, det är saker som är riktigt bra gjorda. Sedan har vi äcklet. Inte så classy men det är äckligt. Riktigt vidrigt. Kan vara den äckligaste film jag sett, faktiskt. Och då kan det ändå ha varit en klippt version för vissa scener jag läst om var inte med.

Men låt mig nyansera äcklet lite grann här. Det finns bra äckel (pungscenen i Carver som jag år efter att ha sett filmen senast fortfarande ryser av obehag vid blotta tanken på), det finns dåligt äckel (kaskadspyorna hos Jackass) och det finns äckligt äckel. Detta är äckligt äckel. Jag kan inte säga om det är bra eller dåligt, det är bara äckligt. Jag sitter andra halvan av filmen med en konstant äcklad min men det är inget som dröjer sig kvar i själen. Äcklet är bara visuellt och kommer aldrig djupare än så.

Det som dröjer sig kvar hos mig är Martin. Hans blanka paddögon och degiga kropp där han traskar runt i kallingar och läkarrock. Hans psyke är det läskigaste i filmen. Och allt det här gör mig kluven, för jag hade nästan velat dela filmen i två, som en tusenfoting på rymmen. En del med äckel och en del med Martin, det svartvita och den ordlösa.

Betyget är svårt. Den är klart godkänd, minst en trea. Äckligaste filmen, en femma för äckel. En fyra eller femma för Martin, för foto och dialogen. Men det är inte en film som förtjänar en femma, verkligen inte. För jag vet inte om den är bra överhuvudtaget? Jag tror betyget får stanna på en trea, med en fet guldstjärna i kanten för det icke-äckliga som är så effektfullt gjort.

Och ja. Det här kan vara den hittills äckligaste filmen jag sett. I shit you not.

Melodifestivalen 2012

2011-11-21T14:21:00.001+01:00

Så har Melodifestivalen 2012 släppt sitt startfält och jag skådar inte mindre än TVÅ hårdrocksbidrag. Eller ja, schlagermetal.

Dynazty ställer upp med låten Land of Broken Dreams och jag har inga höga förväntningar. Dynazty faller i samma kategori som H.E.A.T. för mig. Schlagermetal som sagt. Det andra bidraget är Dead by April och låten Mystery. Jag har knappt lyssnat på Dead by April men jag har ju hört DeathDestruction och vet att sångaren har en rätt schysst amerikansk pipa när han sätter den sidan till. Jag tror dock knappast att det blir något numetalgrown i Melodifestivalen.

Och ärligt talat, dessa band var ju redan insyltade. Båda banden var med utom tävlan 2011 och framförde covers på Melodifestivallåtar. Dynazty spelade This Is My Life (Anna Bergendahl) och Dead by April fick göra en översatt Dance in Neonlight (Dansa i neon, alltså) tillsammans med Lena Ph.

Note to self

2011-11-19T19:06:00.001+01:00

Om jag ska ta med kameran till en spelning; kolla för guds skull batteriet. Det är en sak att det inte blir några bra bilder, så är det ibland. Det är också ok att komma till arenan och inse att ens förbaskade sittplats är för långt bort för att det ska bli nåt. Men med min superzoomare hade jag trott att det skulle kunna bli nåt litet iaf.

Men nej. Batteriet är tvärslut. Det var ju klantigt av mig. Så det bli inga bilder från kvällens drabbning på Scandinavium. Sorry 'bout that. Men musik blir det! Mer om detta senare.

Piranha (2010)

2011-11-18T07:39:00.000+01:00

Vad nu, har jag sett en usel film till? Jajamensan!

Det är mycket fascinerande att denna kalkon i skrivande stund har 5.9 i betyg på IMDB. Jag ser bara en enda logik i det. Betygsättarna är hormonstinna pojkar som inte betygsätter handlingen, skådespeleriet eller animationen av pirajorna utan fokuserar på mängden stringstjärtar och silikonbröst.

Spring break vid Lake Victoria samtidigt som ett jordskalv väcker en massa förhistoriska köttätande fiskar. Dinopiranhas, typ. De ser ut som en korsning mellan en fisk och en robot. Ok, de ser faktiskt lite tuffa ut. Till stan kommer också en synnerligen slibbig och osympatisk man (Jerry O'Connell, varför tog du den rollen?) som ska spela in nån girls gone wild historia. Nice local kid, tjejen han är kär i men inte får, mamma sheriffen, två olydiga småsyskon.... Inga överraskningar någonstans.

Där Dinoshark hade en budget på 2 miljoner USD hade Piranha 24 miljoner USD. Och det är klart, stora båtar och massor med silikonbrudar kostar väl en del. Men blir det bättre då, med tolv gånger så stor budget? Nej. Där Dinoshark är så dålig att den är rolig är Piranha nästan bara dålig. Man kan fortfarande ha kul åt den och därför tänker jag vara generös och ge den en tvåa i betyg. Vi skrattade rätt gott.

Dinoshark (2010)

2011-11-17T07:37:00.000+01:00

Ett isberg rasar ner i havet och yngel som varit frusna i tiders evighet tinar upp och simmar iväg åt olika håll. Tre år senare är i alla fall en av dem fullvuxen och rätt hungrig.

Alltså, there's no nice way to say this. Den här filmen är sjukt dålig, så dålig att den är underhållande. Det visuella är inkonsekvent. Naturfilm är sammanklippt med dåliga semesterbilder. Dinohajen är dåligt animerad. Den biter en kvinna över ansiktet och sedan ligger hon på stranden, uppäten nedanför midjan men oskadd ovanför. När en kvinna gör en hisklig upptäckt är hennes reaktion att ta av sig tröjan. Innan hajen ens biter är vattnet fullt med blod, och splattret är som om någon smällt en ballong.

Den här filmen är det sämsta jag sett sedan Hercules in New York. Precis som den är Dinoshark svår att betygsätta. Den är usel men den är hysteriskt rolig. Det gör att jag ändå ger den ett godkänt betyg, för det är inte bortkastad tid att se den. Samla några vänner, drick några drinkar och turas sedan om att skratta och slå er för pannan. Det kan bli en kul kväll. Det var det för mig.

Update

2011-11-16T07:25:00.000+01:00

Vad har dessa gemensamt?
- Alter Bridge
- Pain
- Arch Enemy
- Opeth

Svaret?
Det är spelningar jag missat under hösten på grund av mitt flackande mellan Göteborg och Stockholm. Framför allt svider det att jag missade Alter Bridge somvar så fantastiska när jag såg dem förra året. Jag kommer att ha en hel del att ta igen i vår, om vi säger så.... Och nåt ska det väl kunna bli. D.A.D, Thåström, Liptones, The Scrags... Tyvärr missar jag Nightwish men eftersom det är på grund av drömresa så känns det rätt ok.

Och som kompensation för fuck upen kring Treadstone har jag och min kompis fått ett flertal biljetter till Parken till godo så där ska vi nog se ett och annat också! En helt acceptabel lösning.

Contagion (2011)

2011-11-14T14:59:00.002+01:00

Det har nu gått några veckor sedan jag såg Contagion men recensionen har dröjt. Jag har nämligen haft väldigt svårt att bestämma mig för vad jag tycker om den här filmen.

Filmen inleds så snyggt. Svart skärm. En hostning. En föraning om vad som komma skall. Sedan börjar det. En kvinna (Gwyneth Paltrow) sitter på en flygplats och hostar. Hon kommer hem till sin son och man (Matt Damon) och blir sjukare och sjukare. Hon är bara en av många. Inom kort står CDC och WHO inför en utmaning utan dess like. Ingen vet riktigt var smittan kommer ifrån. Den sprider sig snabbt. Den är dödlig.

En av anledningarna till att jag ville se Contagion var att jag älskar eländiga filmer. En smittoapokalyps. Yes please. En annan anledning är rollistan. Gwyneth och Matt. Laurence Fishburne jobbar på CDC, så även Kate Winslet. Jude Law är konspirationsbloggare.

Jag vet fortfarande inte vad jag tycker om den här filmen. Jag tycker om att det är många olika historier som vävs ihop, såklart. Det är ju en sån sak som jag verkligen älskar. Men frågan är om det är för många historier? För det känns lite ytligt. Eller gör det verkligen det? Det är här jag inte kan komma till klarhet. Vi får bara lite info om många personer. Filmen känns ibland dokumentär, den bara kallt registrerar vad som händer. Ibland tycker jag det är en nackdel. Vissa relationer tog det mig lång tid att förstå. En halvtimme längre hade kunnat ge mig djupare insikt i personernas liv. Samtidigt tycker jag det är lite skönt. Det är inte en person som vi får lära känna på djupet och ska sympatisera med. Vi får bitar här och där. Dra trådarna själva. Ingen talar om för mig som publik hur jag ska känna. Scener som hade kunnat vara väldigt emotionella är det inte. Jag är förvirrad, förvånad men någonstans älskar jag det.

Jag har tänkt, vridit och vänt på det här och jag blir inte klok på vad jag tycker. Är det en bra film för att den är rationell och lite annorlunda eller är den dålig för att den är för ytlig? En film som får mig att gå omkring och tänka i två veckor är bra, en film som får mig att fundera på om jag gillar den eller inte - kanske inte lika bra.

Jag tror jag ger Contagion en trea till ett börja med, ett godkänt betyg, och så bestämmer jag att jag ska se om den så småningom. Så får vi se om det klarnar.

Hardcore Superstar

2011-11-13T15:40:00.005+01:00

Utlovade bilder från spelningen på Medis. Tyvärr inga bilder på HCSS eftersom jag knappt såg dem (recension här).

Ammotrack

Avatar

HammerFall

2011-11-12T15:26:00.005+01:00

Utlovade bilder från HammerFalls spelning. Recension här.

DeathDestruction

Vicious Rumors

Amaranthe

HammerFall

(nej, det blev inte så många bilder. Tror jag var för upptagen med att ha kul)

The Liptones - The meaning of life (2011)

2011-11-10T13:40:00.001+01:00

Det är alltid spännande när ett band släpper nytt material. Extra spännande blir det när det är det första albumsläppet sedan man själv blev ett fan. Senaste albumet av fantastiska svenska ska-bandet The Liptones släpptes 2006 och då hade jag precis blivit uppmärksammad på att bandet existerade.

Och visst har det varit en lång väntan på att få veta meningen med livet. I oktober 2009 såg jag bandet live för första gången och irriterade mig på att de var bonniga och att alldeles för många låtar på setlisten var från skivan som ännu inte släppts. I november 2010 såg jag bandet live igen och störde mig på att de var bonniga och att alldeles för många låtar på setlisten var från skivan som ännu inte släppts. Den recensionen lästes av keyboardisten Henke och jag skämdes som en hund (fast jag står för det jag skrev, det gör jag).

Men vet ni vad, bonnapojkar? Allt är förlåtet. Jag menar verkligen allt. Två gånger har jag sett er live och alltså har jag hört nya låtar max två gånger innan jag satte tänderna i skivan. Två gånger, och det räckte alltså för att jag utan större problem ska kunna nynna med i fantastiska inledningsspåret New set of sorrows.

Sedan rullar det bara på. Det finns inte en enda låt jag inte gillar! Min favorit är ändå Cold black stone som jag föll för vid första genomlyssningen och som inte givit med sig en tum. Upptakten till refrängen ger mig gåshud. Hör ni det, grabbar, jag får fucking gåshud!

Så, allt är förlåtet. Jag struntar i att ni är bonniga, jag gillar er ändå. Ni är som ni är, inga masker och divalater. Jag bryr mig inte längre om alla osläppta låtar ni kört live för det gjorde att nya skivan kändes som hemma redan från första tonen. The meaning of life smakar sol och sommar och jag vill omedelbart ha en romdrick med parasoll.

Och nej, det här är ingen pity review. Jag lovar och svär, cross my heart and hope to die, att det här är riktigt jäkla bra! Jag vill också nämna att Mo som står för sången har ett helt grymt uttal. Det är så många som inte har det och jag bli väldigt irriterad när det inte stämmer men mister Mo nails it.

Jag avslutar denna hyllning med en rad som jag tror sammanfattar mycket av filosofin bakom The Liptones. Och så ger jag skivan en mycket ovanligt femma i betyg. Och så ser jag fram emot att se och dansa till The Liptones igen i januari. Shit, vad glad jag är att skivan är så här grym!

A little bit of decadence to get us through the week

Hardcore Superstar

2011-11-05T14:25:00.002+01:00

Debaser Medis, onsdag 2 november 2011.
(Bilder kommer förhoppningsvis senare)

Alltså, när jag ändå är i Stockholm kan jag väl lika väl passa på och göra nåt roligt, tänkte jag. Så jag bokade en biljett till Hardcore Superstar för att se dem tredje gången (av fyra) detta år.

Debaser är en ny venue för mig. Alltid lite spännande, men också strategiskt svårt. Hur ser scenen ut, var ska man placera sig...? Debaser Medis är litet, uppskattningsvis max i storlek med Brewhouse (900 pers). Första intrycket var positivt. Barerna, pelarna, det var snyggt! Sen försökta jag placera mig. Det blev strax till höger om mitten, rad två. En helt ok placering (även om jag trivs bättre på vänsterkanten).

Första band upp var Ammotrack som var helt nya för mig. Ett Skövde-band tydligen. Lite hårdslående sleaze. Ljudet var inte riktigt bra, tyvärr, och musiken överröstade sången. Jag ska se samma uppsättning i Göteborg i december, på Trädgårn. Jag hoppas ljudet är bättre då för det här är ett band som jag får riktigt bra vibbar av. Riktigt bra. Jag vill definitivt höra mer!

Sedan gick de av, scenen täcktes för med röda draperier och jag förberedde mig mentalt. Nästa band var nämligen Avatar. Jag har sett dem två gånger innan och jag tänker inte ljuga, jag tycker de är hemskt dåliga. Denna gång hade det hänt nåt. Sångaren kom upp på scen maskerad. Huva och ansiktet övertäckt. Resten av bandet såg så vitt jag minns ut som innan. De körde en låt och sen gick sångaren och klädde av sig. Cargo pants, linne, hängslen, hatt och.... Heath Ledger joker make up. Och en käpp. (Det var rätt så obehagligt för nån som är clownrädd, d.v.s. jag, att ha den käppen vinande över huvudet.) Så har inte bandet sett ut innan. De har sett ut mer som 80-tal och sleaze. Sångaren sa också nåt om att bandet var återfött. Jag förstår inte? Jag såg dem senast i decemebr 2010, vad har de sysslat med sen dess för att nu vara återfödda? Lärt sig kladda kajal runt munnen? Och dricka vatten ur en bensindunk - fortfarande inte coolt. Mellansnacket kändes inspirerat av Deathstars, men inte det taggade fantastiska Deathstars jag sett utan det andra Deathstars jag sett: trött, oengagerat och oäkta. Jag kan inte säga om något hänt med musiken men hade det det så var det ingen skillnad till det bättre. Ljudet var fortfarande dåligt, sången hördes knappt, men nu störde det mig inte alls lika mycket som med Ammotrack. När bandet klev av kände jag mig lättad.

Och sen skulle ju allt bli så bra! Sen skulle Hardcore Superstar komma och inleda med Sadistic Girls och sen skulle allt vara bra. Det blev inte så.

Så fort Avatar gick av scenen blev jag undanskuffad av ett gäng på 6-7 personer som prompt skulle längst fram. Ok, fine, jag ställer mig längre åt sidan och hamnar på ca rad fyra. Det är fortfarande ok. Sedan blev jag trampad på. Det är sånt man får räkna med händer när man står långt fram men det förbättrar ju inte ett surt humör. Och sen... Hardcore Superstar! Jocke i nya kläder. Kick On The Upperclass. Och publiken blev galen. Och all luft försvann ur rummet. Under de första två-tre låtarna stod jag kvar där framme. Det var trångt. Det måste vara så här det känns att vara i Russell Brands brallor. Trångt som fan. Inget kan röra sig. Svettigt, and not in the good way. Jag kunde inte lyfta händerna för att applådera ens. Dragen i håret. Armbågad i axeln. Jag drog mig bakåt. Röjde loss så gott jag kunde till We Don't Celebrate Sundays. Tyckte det var konstigt låtval. Jocke berättade att det var på dagen sex år sedan deras "svarta album" släpptes så de tänkte att det kunde vara kul att spela hela den skivan. Jag höll inte med. Efter en halvtimme stod jag längst bak i lokalen med ett glas vatten och kväljningar. Trängseln var löjlig. Jag gick innan ordinarie set var slut.

Alltså, Hardcore var bra. De lät bra, de var pigga och ösiga. Men setlisten sög. De är inte ensamma om att spela en hel skiva men de andra jag känner till (Millencolin, Dia Psalma) har i alla fall annonserat det tydligt. Jag förstår att det är kul för bandet att göra nåt annat men jag som publik var måttligt road. Hade jag vetat detta hade jag troligen inte gått. Hade det här varit den enda gången jag planerat att se dem på denna turné hade jag varit djupt besviken.

Publiken var hemsk. För det första; visst hyfs tycker jag man visar. Ska jag, som bevisligen ogillar Avatar rätt rejält, vara den som drar igång en applåd när bandet går på scen? Man applåderar förbanden hur mycket de än suger. Lite i alla fall. Och denna trängsel! Jag har stått längst fram på ett slutsålt Trädgårn. Långt fram på ett slutsålt Ullevi. Jag har aldrig varit med om denna trängsel. Folk nästan klättrade på varandra. Jag är inte mesig, jag vet att det kan vara tryck långt fram och det är en risk jag tar. Men jag har aldrig, aldrig varit med om något liknande. Jag blev illamående.

Ska jag göra ett försök att betygsätta?
Ammotrack: 3/5
Hade säkert blivit 3+ om ljudet hade varit bättre.
Avatar: 1/5
Det fanns en period på kanske en minut som jag faktiskt tyckte att det hade potential. Annars hade det blivit noll.
Hardcore Superstar: 3/5
Svårt att betygsätta. Bra band. Dålig setlist. En lokal som kändes överfull. Hysterisk publik. Och egentligen är det bara två saker som spelar roll: bandet och setlisten. Bandet får 4 och setlisten 1.

Treadstone

2011-11-04T14:22:00.001+01:00

Parken, lördag 29 oktober 2011

Det här kan vara det bittraste inlägg bloggen någonsin sett, och jag hoppas det kommer att stå utan konkurrens. Det är inte roligt att bli djupt besviken, så enkelt är det. Men låt mig börja från början.

I herrens år 2011, i februari månad råkade jag snubbla över bandet Treadstone. Jag såg att de skulle spela på Parken 11 mars och jag tipsade en vän som även hon blev mycket förtjust i detta svenska nya band som påminner väldigt mycket om Foo Fighters. Så vi köpte biljetter. 150 kr styck, det är ju inget. Då skulle vi få se Treadstone och support. Spelningen var lagd en fredag. Måndagen i samma vecka fick jag ett mail.

Spelningen var flyttad. Till 29 oktober.
Treadstone var inte längre headline.

Vi surade lite men övervägde aldrig att lösa in biljetterna. Vi ville ju se Treadstone, och 150kr är fortfarande inte dyrt för en spelning.

Och så gick hela våren, hela sommaren och slutet på oktober kom. I lördags var det dags att bege sig till Parken och äntligen få se Treadstone. Under dagen hade vi dubbelkollat tider. På biljetterna stod det insläpp kl 19 och start kl 21. På hemsidan stod det insläpp 21 och start 23. Vi var där kl 21 eftersom 19 verkade orimligt tidigt för en klubb. Då kändes det som att de precis slagit upp dörrarna. Det var avstängt till nedervåningen där scenen är, det var nästan inget folk, ingen i garderoben och ingen brydde sig om att titta på våra biljetter eller säga nåt om att det skulle vara ett band. Vi satte oss på entréplan och drack en öl och pratade. Sedan drack vi en öl till och pratade. Sedan gick jag på toa och när jag kom ut stod min kompis och studsade på stället "Kitty, jag tror de spelar nu, jag hör Six Feet Under!!". Vi skyndade oss ner. Där var det tämligen öde. Vi slängde jackorna åt sidan och ställde oss bredvid scenen. Det var vi som stod där. Längs väggarna satt ett tiotal människor. Måttligt intresserade. Efter Six Feet Under frågade bandet om vi orkade en till. En till? Jag kände paniken komma. EN till? Och det var en till. Sedan gick bandet av under slöa applåder och mina och min kompis rop och visslingar.

En och en halv låt?? Vi var ledsna, besvikna, kände oss blåsta. Vi frågade tjejen i garderoben på nedre plan när bandet börjat. De hade börjat spela kl 21:30. En tid som inte stod angiven någonstans. Vi frågade efter chefen, fick instruktion att vända oss till baren. Killen där gick och pratade med chefen men kom sedan tillbaka till oss ensam. Han sa att den angivna tiden var för huvudbandet men vi kunde få telefonnumret till bokningsansvarig. Tiden på biljetten - huvudbandet? Driver du med mig? Varför skulle de göra så när ingen annan gör det? Starttid är tid för första förbandet, alltid. Det är inte första gången jag går på spelning.

Vi stannade aldrig och såg huvudbandet. Vi svepte resten av våra fulöl i plastglas (för 56 spänn) och gick någon annanstans. Vi ville inte stanna en sekund längre.

Vi är så besvikna på Parken som inte kan ange tider som stämmer. Helt plötsligt blev ett halvårs väntan djup besvikelse. Tack för den Parken. Tack för den.

Och Treadstone, jag hoppas ni är ett sånt band som googlar er själva ibland. Jag hoppas att ni gör det och hamnar här så ni förstår varför ni inte hade en större och mer engagerad publik denna kväll. Jag och min kompis kan röja för 20 om det krävs men inte om vi inte vet om det. Den dåliga uppslutningen var Parkens fel. Inte ert. Ni lät helt jävla grymt och jag är så ledsen att jag bara fick höra 1,5 låt. Kom snart tillbaka.

Och Parken måste få en liten strykning medhårs också. För vi var arga i lördags, så det ångade ur öronen, men nu känns det lite bättre. Vi fick nämligen tag på en person som var mycket tillmötesgående och förstående. Vi fick ursäkter, löfte att de ska hålla bättre koll på hemsidan och vi ska få kompensation. Mer info om det när vi ser att det blir verklighet. Så, vi är fortfarande besvikna för att vi missade fantastiska Treadstone men Parken verkar vara ett ställe som erkänner och kompenserar för sina misstag. Det är ju nåt iaf.

HammerFall

2011-11-03T16:10:00.001+01:00

Lisebergshallen, fredag 28 oktober 2011.
(bilder kommer i efterhand)

9 juli står det på min biljett att den är köpt. Jag hade nästan hunnit glömma att jag skulle på den här grymma spelningen! Först en liten känga till Lisebergshallen som tog lång tid på sig att öppna dörrarna in till själva arenan. Det gjorde att de som köat sedan kl 15 fick slåss om platserna längst fram med de som kom kl 18 när insläppet började. Det var lite synd. Även om jag sällan köar så själv så tycker jag att det ska löna sig om man vill göra det.

Först på scen var DeathDestruction, en göteborgsk supergrupp (även om de inte vill kallas det) med ex-medlemmar från Evergrey och nuvarande medlemmar från HammerFall och Dead By April. Jag har varit nära att se dem ett par gånger tidigare, på festivaler, så jag var rätt nyfiken på att se vad de hade att erbjuda. De hade att erbjuda en ven.... nej, det tar vi sen. Musiken, där börjar vi. Ganska skrikigt och ganska hårt. Jag tyckte det lät väldigt amerikanskt, fast jag gillar ju amerikanskt så det är inget dåligt. Det var hårdare än medlemmarnas andra projekt (och en miljon gånger mer intressant än Evergrey någonsin kommer att bli). Ljudet var bra, bra jobbat där, Lisebergshallen. Jag ska definitivt lyssna lite mer på DeathDestruction och jag hoppas nästan att de kommer att vara förband till nåt mer jag ska se. Om inte sångaren Jimmie Strimell spräcker den där venen i pannan först, vill säga.

Nästa band var amerikanskt på riktigt; Vicious Rumors. Bandet startade 1979 och klassas som power metal enligt wikipedia. Jag kan inte annat än klassa det som skit. Jag älskar power och detta såg jag inget positivt i. Sångaren Brian Allen (bandets åttonde sångare) är dessutom något slags gotisk Andi Deris och den trogne läsaren kanske minns vilken pajas jag tyckte han var. Brien hade problem med en trilskande mikrofon och han verkade uppenbart frustrerad. Jag tror också att han märkte att publiken inte riktigt var med på noterna och jag tror att de avslutade settet i förtid. Jag var tacksam. Betyg 0/5.

Sedan hände det grejer! Upp på scen kommer Amaranthe. Jag hoppade högt av glädje när jag såg att Amaranthe skulle vara support till HammerFall för det här är ett band som har utvecklats enormt och som verkligen förtjänar den uppmärksamhet de får. Tyvärr startade spelningen med tekniskt strul och det såg ut som att två låtar ströks från setlisten på grund av detta. Trist. Sen brakade det igång och det var allt annat än trist. Amaranthe är ett otroligt ösigt band och publiken gick igång på nolltid. Jake E hade kapat dreadsen men annars var allt sig likt. Bland låtarna saknade jag verkligen Amaranthine, jag undrar om det är en de som fick stryka på foten när tekniken strulade. Lite udda val med tanke på att den släppts som singel. Jag tycker de kunde ha strukit Rain istället, det är en av få låtar som jag inte riktigt gillar. Konceptet med tre röster håller och jag gillar det mer och mer. Man kanske kan tycka det är onödigt med tre röster men i mina öron kompletterar de varandra. Jag tycker faktiskt bara det är en av de tre rösterna som skulle klara sig utan de andra två och därför lyssnar jag på även på Within Y, där growlande Andy growlar ännu mer. Det enda jag saknade var Amaranthine men jag tänker inte låta det dra ner på betyget. Betyg 5/5.

Och så avslutar vi det hela med zombiemetal! HammerFalls nya vinkling med zombies tilltalar mig fortfarande och jag blev lite förvirrad och förvånad av att se maskoten Hector på back dropen. Hade nog hoppats lite på en snygg Infected-back drop. Spelningen inleddes sen, precis som på de andra två spelningarna jag sett med bandet i år, med Patient Zero. Och det är fortfarande en helt jävla lysande inledning! Sedan följde en lång rad med sköna låtar. Precis som vid tidigare spelningar hade jag förbaskat kul. Och jag headbangade. Jag kan inte plocka ut den bästa låten för halva setlisten satt som en smäck. Jag är dock inte så förtjust i Let's Get It On från Infected och när Joacim hotade med att stryka Hearts On Fire till förmån för trumsolot publiken bad om så hoppades jag i en nanosekund att han skulle göra allvar av hotet. Jag tycker den är lite töntig. Tycker han kunde ha kommit på lite fler olika textrader. Men bland de gamla låtarna njöt jag lite extra av Any Means Necessary, Last Man Standing och otroligt vackra balladen Always Will Be. Jag saknar fortfarande The Outlaw och jag hade gärna hört Redemption. Den avslutande känslande var ändå ett stort Fuck Yeah! (för att citera DeathDestruction) och jag var trött, svettig och lycklig när jag slutligen lämnade arenen. Det lär ju inte ha varit sista gången jag såg HammerFall.

Betyg:
DeathDestruction: 3+/5
Vicious Rumors: 0/5
Amaranthe: 5/5
HammerFall: 5/5

Crazy, Stupid, Love (2011)

2011-11-02T08:37:00.000+01:00

Är ni chockade? Har jag verkligen sett en romantisk komedi, igen? Ja, faktiskt. Vissa filmer verkar tillräckligt intressanta för att jag ska ha överseende med genre. Crazy, Stupid, Love är en sådan och jag har varit sugen på den sedan jag såg rollistan. Den innehåller massor av bekanta namn. Förutom min nya darling Emma Stone ser vi bland annat Ryan Gosling, Julianne Moore, Marisa Tomei och Kevin Bacon. På IMDB har den i skrivande stund 7,6 i betyg och när jag och Henke hade en filmdate för ett tag sedan föll valet hyfsat enkelt på denna lilla karamell.

Det handlar om Cal Weaver (Steve Carell). Han är gift med Emily (Moore) och har två barn. Plötsligt under en middag berättar Emily att hon vill skiljas och Cal är förkrossad. Sedan börjar ett nytt steg i hans liv. Hitta en lägenhet. Ha barnen på halvtid. Gå vidare. På en bar sitter han i sina fula sneakers och dricker bögiga drinkar. Då rycker Jacob (Gosling) in. Han ska hjälpa Cal återfinna sin manlighet. Han är en raggningsknepens farsan Baloo med skräddarsydda kostymer och en kropp som verkar tilltala både straighta kvinnor och straighta män.

Det som är det allra finaste i denna film är att den är uppbyggd precis så som jag älskar. Det är många historier som sitter ihop. Många karaktärer som är huvudpersoner i sin egen lilla del av filmen. Cal. Emily. Jacob. Hanna. Jessica. Robbie. Vissa förstår man sambanden mellan direkt och vissa nystas upp efterhand. Den är sliskig och gullig och förutsägbar men också charmig med en stundtals väldigt rapp dialog och inte bara komisk rakt igenom. Ryan Gosling börjar jag bli riktigt förtjust i och Emma Stone är bara underbar. Kanske spelar hon över en del, men på nåt sätt identifierar jag mig med henne och jag älskar hennes minspel. Julianne Moore märks tyvärr inte så mycket. Jag vet inte om det bara är karaktärens fel, för Emily är inte i närheten av lika spännande och mångsidig som många av de andra karaktärerna. Och Marisa Tomeis karaktär känns väldigt malplacerad. Hon är mer crazy comedy och filmen i övrigt har mer drama än så.

Så vad händer? Sitter jag just och låter mina fingrar beskriva att jag gillade en romantisk komedi? Jag tror det. RomKom brukar vara döden för mig. Jag brukar lida mig igenom dem och efteråt hatar jag mig själv för att jag just slösat tid på sån skit. Crazy, Stupid, Love lämnade mig med en ganska behaglig känsla i magen, trots allt (vissa saker kändes töntiga och förutsägbara men det hör väl till genren). Det krävs dock mer än så för att lyfta betyget till en fyra men en trea med guldstjärna i kanten blir det allt!

Mat och stand up på Big Ben (Stockholm)

2011-10-31T11:25:00.001+01:00

Torsdag 20 oktober var vi ett litet gäng på tre personer som begav oss till Big Ben för att äta lite mat och se två timmar standup.

För det första gillar jag inte påtvingad garderob. Men det ska jag inte gräva ner mig i nu. Otroligt nog bestämde vi oss för att äta tre olika rätter. Kvällens vinnare verkade vara den vegetarisk rätten; chevrégratinerad paprikahalva med grönsaksrisotto & ruccolasallad. Även fish 'n' chips fick godkänt. Jag åt en chiliburgare med pommes och jag var inte nöjd. Inte nöjd alls. Brödet var köpt standardbröd. Chilin i burgaren var i små flakes som knappt märktes. Det som däremot märktes var köttet. Jag tror burgaren kan ha varit hemgjord, men det överskuggades av stektiden. Det var den torraste, hårdaste, segaste burgare jag ätit. Den gick knappt att tugga och smakade ganska bränt. På det lite ost (smaklös) och bacon. Lite grönsaker på sidan (inte på burgaren), pommes, och två dressingar: hamburgerdressing på tub och och nåt som hade en bismak av blodpudding. Nej, jag var inte nöjd alls.

Efter maten gick vi en trappa ner för att underhållas. Tyvärr hade kvällens säkra kort, Niklas Folkegård, ställt in men vi fick en massa annat så det var ok. Jag tappade faktiskt räkningen på hur många de var, 10-11 stycken minst. Och de flesta var faktiskt riktigt roliga! Det var väl två som jag tyckte var ganska dåliga men resten var mer eller mindre bra. Förutom svenska komiker bjöds vi även på en amerikan, en engelsman och en nigerian. Jag gillade blandningen av språk och ämnen och jag kommer definitivt att gå till Big Ben för stand up flera gånger. Det är lite som en avsmakningsmeny av stand up och jag gillar det skarpt. Och gratis dessutom, om man bortser ifrån den där tjugan i dörren som jag inte skulle gnälla om den här gången.

Griffins Steakhouse

2011-10-21T11:00:00.001+02:00

Dags för lite mat och dryck, och min första Stockholmsrecension (veckopendlar fram till jul, inget allvarligt).

Min kära vän Honey (som också åkt på en släng av veckopendling) kom på en massa orsaker till varförvi borde gå ut och äta riktigt fint. Vi valde Griffins Steakhouse (http://www.griffinssteakhouse.se/) och deras erbjudande som heter tre hundringar, med tillhörande vinpaket. Lokalen var riktigt trevlig, den gillade jag direkt. Vi fick plats i två stora öronlappsfotöljer (vars rutiga klädsel inte matchade vår prickiga). Vi började med lite bröd och citronsmör, trevligt.

Förrätten var råbiff rullad i sesamfrö med chilidip, sojastekt svamp och tat soi. Till detta severades vi ett rött vin från Frankrike. Jag lade inga detaljer på minnet men det gör inget för det var inte fantastiskt. Ett lättdrucket vin med antydan av kanelbulle. Råbiffen var mer spännande. Jag äter rått kött. Om jag får en köttbit som inte är helt genomstekt så äter jag den inte. Det går inte. Råbiffen var dock inte så läskig. Det kan bero på att det var malt kött, jag tycker köttfärs är mindre äckligt en ett köttstycke. Och så var den rätt liten. Och jag vet inte riktigt vad den smakade för det var så väldigt många smaker. Chilidippen var god och smakerna var väldigt japanska. Det var nästa så min mun trodde jag åt sushi emellanåt.

Moving on. Varmrätten. Ångad röding med primörbetor, skummig getostsås samt potatis och pepparrot. Jag pushar verkligen mig själv, varken rått kött eller pepparrot är saker jag gärna närmar mig. Till detta fick vi ett vitt vin från Argentina. Helt ok, lättdrucket. Fisken var god, saftig och fin. Såsen passerade tyvärr förbi nästan obemärkt och det var lite väl mycket pepparrot för min smak. Röda och gula betor gjorde att ögat fick sitt.

Jag tyckte det smakade helt ok och att jag var ganska lagom mätt. Sen kom efterrätten och ändrade allt. Först ett dessertvin, en söt Riesling. Och herrejävlar vad söt den var. Varken Honey eller jag drack upp, det var som att dricka flytande honung. Det ätbara var bättre. Creme brûlée. I en platt skål så det var mycket bränt socker. Mycket trevligt. Jag gillar creme brûlée, gillar känslan av hårt och mjukt, hur det brända sockret får hela munnen att dra ihop sig och hur smeten lägger sig lent över och återställer allt. Desserten var också mycket större än vi hade trott och efter den var jag nästan äckelmätt.

Slutbetyget blir att Griffins är ett mysigt ställe och maten är ok, men det var inte den aha-upplevelse vi båda sökte denna kväll. Godkänt, men äter och dricker jag för en femhundring så vill jag ha nåt utöver detta.

Abduction (2011)

2011-10-20T07:41:00.001+02:00

Nathan är en ganska vanlig tonårspojke. Han gillar att festa, åka motorcykel och spana på den söta granntjejen. Han förstår inte varför hans pappa är så på honom hela tiden om att han måste kunna boxas, brottas, försvara sig. Under ett sociologiarbete i skolan blir han ihopparad med granntjejen och de börjar sin research på nätet. Missing kids. På en site hittar de en bild på en lite pojke som ser ut väldigt mycket som Nathan. Och sen brakar det loss. Nathans föräldrar är visst inte hans biologiska föräldrar, och varför är han hos dem? Det dröjer inte inte länge innan han och granntjejen är på flykt.

Låter det som en bra film? Det tyckte jag och min sambo, så vi gick faktiskt och såg den på bio som en del i vår date. Det låter som en spännande film och möjlighet till en twist eller tre. Det var det inte.

Det första som gjorde oss tveksamma var klientelet. In i salongen strömmade tjejgäng. Vi skojade med varandra; det är säkert nån som varit med i Twilight. Och tyvärr hade vi ju rätt. Taylor Lautner spelar nån varulv i Twilight (jag tvingade mig igenom den första filmen, men mer orkade jag aldrig). Jag kan tyvärr inte komma på en enda sak med den här filmen som jag gillade. Handlingen är dålig, det är inte spännande en enda gång. Ingen twist, bara förutsägbart. En miss som vi störde oss otroligt på. Och Taylor filmas ständigt snett underifrån. Kom igen! Han blir inte större och häftigare för det. Nej, jag var glad när filmen tog slut. Den har 3,8 på IMDB och jag tycker nästan det är i generösaste laget. Jag tänker nämligen ge den en etta.

Dogtooth (2009)

2011-09-26T13:27:00.003+02:00

Som sagt, det är dåligt med filmbloggandet nu men ibland faller andan på.

Jag har alltså sett Dogtooth. Det som fick mig att fastna för denna film är att den är grekisk. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett en grekisk film och det var en upplevelse bara att höra ett språk jag inte är van vid.

Filmen handlar om en familj. Mamma, pappa, tre barn i övre tonåren. Och det framgår snabbt att det är något fuffens. Ord betyder inte det de betyder för mig. En zombie är en liten gul blomma, fitta är en stor lampa, tangentbord är fitta. Pappan är den enda som tillåts lämna huset, hans kollega Christina den enda utifrån som får komma in. Det är inte bara orden som är konstiga. Lekarna i huset är ytterst besynnerliga och det slickas en massa, på axlar, kinder och kön. Och så kommer hotet utifrån, i form av en katt, och det hela börjar krackelera.

Filmen har vunnit massor med priser och fått genomgående bra recensioner, utom hos Fiffi. Jag är nog beredd att hålla med Fiffi. Jag fattar det inte. Det betyder inte att det är dåligt, det betyder bara att jag inte gillar det. Jag kan erkänna att skumma filmer kanske inte alltid är min grej. Jag blir ganska frustrerad av David Lynch, men å andra sidan fascineras jag av hans verk och kan spendera timmar med att läsa om dem. Dogtooth lämnar mest ett bestående intryck av "eh?" Därför blir det ett lågt betyg, en etta.

Edguy

2011-09-25T12:31:00.005+02:00

Trädgårn, lördag 24 september 2011.

Denna kväll hade jag längtat efter, det kan man säga utan att överdriva. Jag såg Edguy live på samma venue i februari 2009 och sedan dess har jag längtat. Och vi vet ju alla att det inte är helt lätt att leva upp till 2,5 års förväntan.

Fullforce

Kvällens första akt, som jag inte hört talas om förrän samma dag. Fullforce bjöd mig på ett bekant ansikte, nämligen trummisen från Hammerfall. Det Fullforce också bjöd på, som var ännu trevligare, var riktigt bra musik. Inte lika glättigt som power metal utan med mer tyngd. Ganska rakt på sak utan att bli tråkigt. Ett intressant band som jag ska hålla ögonen på. Det coolaste var nog ändå den femsträngade basen. Det är fan i mig inte vanligt!

Kottak

James Kottak slår på trummorna för Scorpions och sjunger och spelar gitarr (och dricker vin) med sitt eget band Kottak. Jag hade inte hört dem före denna kväll och hade således inga förväntningar. Kottak är rock & roll. Jag skulle inte kalla det nån typ av metal, knappt hårdrock. Kottak är rock & roll, och till att börja med ganska kul och lättsam sådan. Sedan spelade Mr Kottak lite för mycket på flaskan och blev rätt jobbig. Då tappade jag sugen lite. Men fram till dess var de sköna och senaste skivan ligger i min spelkö på Spotify medan jag skriver detta (än så länge är det dock Fullforce, som fortfarande är riktigt bra!)

Edguy

And so the main act. Upp på scen kommer Tobias Sammet och drar igång Nobody's Hero från senaste albumet (som jag inte hunnit recensera men det är klart godkänt). Sedan följer en setlist som nästan uppfyller alla mina önskemål. Jag hade gärna bytt Lavatory Love Machine mot Rise of the Morning Glory och jag hade gärna hört Speedhoven och Save Me. Men jag tänker inte klaga. Superheroes, Tears of A Mandrake och Ministry of Saints satt som en smäck. "Sista låten" presenterade Tobi (som snackade en rackans massa, som vanligt) som låten som startade allt för Edguy i Sverige. Och jag trodde nästan att jag skulle börja gråta när jag hörde introt. Vain Glory Opera.

Vintern 2007 var jag sist kvar på en efterfest hos en vän till en vän. Han hade en söt liten katt och en enorm skivsamling och jag hade ingen brådska därifrån. Han spelade en massa låtar för mig och jag gillade nog allt. Bland annat pratade han sig varm om Edguy, som han hade träffat på nån signering i Stockholm. Han hade en signerad LP, jag tror det var Mandrake. Och så spelade han en låt för mig. Eller, vi lyssnade säkert på flera låtar men jag minns den första. Vain Glory Opera. Och jag föll handlöst.

Efter knappt två timmar rundade tyskarna av med underbara ösiga King of Fools och jag vandrade därifrån glad och svettig. Underbara band. Den tyska humorn är kanske inte den bästa och Tobi snackar väldigt mycket men jag förlåter honom. Jag förlåter även att han tappade text. Och att han är näst intill omöjlig att fota eftersom han inte står still mer än 2 sekunder. Jag tror fortfarande att han är ett skruvat geni och jag längtar till nästa gång jag har chansen att beskåda hans galenskap.

(Jag undrar dock vad han gjort för att få det där blåmärket på kinden som de inte lyckades sminka över.)

Betyg

Fullforce: 3/5

Kottak: 2/5

Edguy: 5/5

The Perfect Host (2010)

2011-09-18T10:59:00.002+02:00

John Taylor har rånat en bank. Nu är han på flykt från polisen, blödande. Han hamnar utanför Warwick Wilsons hus och lurar sig in genom att låtsas vara en vän till en vän, rånad på bagade och pengar när han ankom LA. Warwick håller på och förbereder en middag för sina vänner och allt måste vara perfekt.

Vi vet alla att John är den onda skurken och Warwick det oskyldiga offret. Nej, nej, nej. Allt vänder. Warwick visar sig vara någon helt annat än vad jag och John trott vid första anblicken och filmen utvecklas till något mycket intressantare än jag först trodde.

David Hyde Pierce är riktigt, riktigt bra i denna film som har ett långsamt tempo men ändå fängslar mig totalt. Twist på twist och hur skulle jag kunna ogilla det?

Som ni säkert märkt har det blivit glest här på bloggen. Jag har sett en hel det filmer men inget som jag orkat skriva om. Jag har tappat bloggnistan lite, men vissa filmer är så bra att jag faktiskt får ta mig i kragen och anstränga mig lite. Den här filmen är en sån. Den är långsamt men fängslande och jag gillar den skarpt. Betyget blir fyra middagsgäster.

Får det lov att vara en ale?

2011-08-25T12:48:00.001+02:00

Kategorin Mat och dryck har legat lite lågt ett tag nu. Kanske dags att prata lite öl?

Hardcore IPA (Brewdog)
Ibland lönar det sig att vara modig och testa ny sorter, och ibland gör det inte det. Brewdog brukar göra god öl (Punk IPA, till exempel) så jag hade höga förväntningar på denna. Dessutom har den ju ett coolt namn. Jag tyckte dock inte den var så god till att börja med. Mycket smak, nästan för mycket. Och den kändes jävligt stark också, inte en lämplig förstaöl för kvällen. Dessutom kostade den 78 spänn (Bishops Arms, Domkyrkan, Göteborg) och då vill jag känna fyrverkerier. Men den växte i alla fall och blev godare ju längre tiden gick och mot slutet var jag rätt nöjd. Vi satt på Bishops i säkert 2,5 timme och den räckte hela tiden. Jag gick senare in på Systembolagets hemsida och kollade alkoholhalten. 9,2%. Det är ju sjukt starkt! Hade jag vetat det så hade jag faktiskt inte valt den, i alla fall inte som kvällens första öl.

FrEQuency
Serveras på Restaurant 2112 på Magasinsgatan, Göteborg. In Flames-inblandning gör givetvis ölen lite extra spännande för mig. Dessutom serverades den på Getaway Rock Festival vid sidan av Norrlands Guld och där var den given. Jag var nyfiken på hur den skulle stå sig utanför festivalen. Lite dyr, måste jag säga. Har tyvärr inte kvar kvittot men jag tror att den kostade runt 60 kronor och det var 0,3 i glaset. Fin färg och en mild smak. Lite för mild, tyckte jag faktiskt. Som festivalöl, när alternativet är fulöl, är den en solklar hit men på ett ställe som 2112 som har så otroligt mycket fin öl att välja på faller den ganska platt i konkurrensen.

Sleepy Bulldog (Gotlands Bryggeri)
På 2112 finns det två Bulldogs; Sleepy och Sitting. En av dem är god och en är otroligt god. Jag kommer aldig ihåg vilken som är vilken. Nu ska jag försöka komma ihåg det. Det är Sitting Bulldog som är den som är alldeles fantastisk. Det är dock inget som helst fel på Sleepy, även denna hund är mycket trevlig i glaset.

Ocean India Pale Ale (Oceanbryggeriet)
En ok ale, ganska lättdrucken och mild. Inget fantastiskt men heller inget fel. Och så är det ju alltid kul med små bryggerier och kan jag ta en Ocean nån gång ibland och stötta ett litet lokalt bryggeri, ja det kan jag mycket väl tänka mig att göra. (Intagen på Kings Head, andra långgatan, Göteborg)

Oppigårds Golden Ale (Oppigårds)
Kvällens sista öl; ett säkert kort. Jag älskar Oppigårds! Det är mitt favoritbryggeri och jag dricker mer än gärna deras öl både hemma och ute. Att se att den fanns hos L'Assassino (om så bara på flaska) gjorde mig mycket glad. Att sedan efter en kväll med några öl som var sisådär så var det en fröjd att ta den där första sippen Golden och känna den rinna genom strupen. Som godis. Inget slår Oppigårds.

Mustasch

2011-08-24T12:10:00.003+02:00

Götaplatsen, lördag 20 augusti 2011 (Göteborgs Kulturkalas)

Mustasch var sista band att spela på Götaplaten (största scenen) detta Kulturkalas. Jag har känt till bandets existens länge men aldrig rikigt lyssnat och aldrig sett dem live. Men hey, det var gratis och jag var redan i stan eftersom jag såg Sountrack of Our Lives, så varför inte?

Så här efteråt är frågan snarare varför? Redan halvvägs in i första låten var jag skeptisk och tanken "det här är ju hockey!" dök upp i mitt huvud. Den tanken släppte inte. Mustasch var hockeyrock. Visst, det var en skön tyngd i musiken men det var totalt ointressant. Och man säger inte "upp med händerna, ner med tänderna". Inte om man är äldre än 9 år. Och fråga inte om publiken är full. Ska du inte bjuda dem på snus också? Som sagt. Hockey. Efter en kvart gick jag därifrån. Jag kommer knappast att se Mustasch live igen.

The Soundtrack of Our Lives

2011-08-23T12:01:00.003+02:00

Kungstorget, lördag 20 augusti 2011 (Göteborgs Kulturkalas)

Det har gått sex år sedan jag på allvar började lyssna på TSOOL, sex år sedan jag såg dem live och sex år sedan jag glömde bort dem. Lustigt hur det kan bli, att band tar en med storm och sedan försvinner i dimmorna. Jag har funderat på att gå och se dem ett par gånger sedan jag flyttade till Göteborg men det har inte blivit av. Sedan upptäckte jag att de skulle spela på Kulturkalaset, en exklusiv spelning, den enda i år innan arbetet med nya albumet startar. En spelning som är lätt att se och dessutom gratis finns det ingen ju anledning ett inte gå på. Precis som jag mindes var TSOOL röjigt och bra. Jag tyckte att Ebbot överröstades lite av musiken ibland men annars lät det bra.

Så varför blir det inte en femma? Magkänsla. Den säger att jag inte skulle betala för att se TSOOL som headline just nu. Men jag ser fram emot nya skivan som ska påbörjas inom kort och vem vet, denna spelning kanske blir nytändningen. Hur som helst var det väldigt kul att se dem igen och kommer det fler chanser som denna så kommer jag definitivt att ta dem.

Daniel Lemma

2011-08-22T11:51:00.000+02:00

Kungstorget, tisdag 16 augusti 2011 (Göteborgs Kulturkalas)

Jag måste erkänna att jag nog inte hört mer än 5 minuter Lemma sedan jag såg honom live senast. Detta måste ha varit Göteborgs kulturkalas 2008. Nu var det återigen kulturkalas i stan och Daniel Lemma skulle återigen spela på Kungstorget. Och trots att jag knappt lyssnat på tre år tog det inte många toner innan jag kände mungiporna vändas uppåt och fötterna börja röra på sig. Åh, jag hade kunnat dansa mig igenom hela spelningen.

Daniel Lemma, numera utan dreads, bjöd på en lika bra show som de andra (två) gångerna jag sett honom live. Jag älskar spelningar där folket på scenen har kul. Jag tror det är därför jag tycker så mycket om Lemma. Låtarna är bra, bandet alltid tight, men det är ändå glädjen som är mest påtagligt för mig. Lemma finns på Spotify men även om musiken är bra så tycker jag han ska upplevas live, det är då han är som bäst. Låtarna känns lite plattare på skiva.

Jag hade velat höra Higher Ground, det erkänner jag, men det gör inget. Det var massor med bra låtar och spelglädje och jag var nöjd och glad när jag lämnade Kungstorget för denna gång.

Wonder Boys (2000)

2011-08-21T15:31:00.000+02:00

Precis som för Henke är detta en film som stått på min att-se-lista länge. Sedan 2000 troligen eftersom jag vann någon tävling och fick biobiljetter och en skiva med soundtracket. Tyvärr sket bion sig, om jag inte minns fel så visades Wonder Boys bara på bio i min dåvarande hemstad i en vecka eller nåt och jag visste inte det förrän det var för sent. Men skivan är vällyssnad och mycket bra! Dylan, Lennon, Young, Cohen... Underbart! Så, hur blir det då, att se filmen efter sisådär 11 års förväntningar? Ja, det är ju ett svårt läge.

Wonder Boys huvudperson är Grady Tripp (Michael Douglas). Han är författare och lärare. Denna morgon har hans unga fru lämnat honom och sedan går det bara utför. Oönskad graviditet, död hund, editor på besök, ungt stjärnskott och transvestit. Låter det som en lyckad dag? Inte direkt. Det finns en risk att jag också skulle ta till lite weed om jag hade en sån dag.

Redan när hunden dör känner jag ett starkt "åh nej". Gömma-liket-filmen är inte min grej och tyvärr sjunker Wonder Boys ganska mycket efter detta, för mig. Jag gillar inte förvecklingar. Drama/comedy verkar filmen klassas som på nätet. Jag måste erkänna att jag inte ser det komiska. Jag måste också erkänna att jag inte är imponerad. Den lämnar inget bestående intryck hos mig. Så efter att ha väntat på ett se filmen i 11 år kan jag konstatera att den bästa biten funnits hos mig hela tiden; musiken. Betyget blir tyvärr inte högre än en tvåa.

Into the Wild (2007)

2011-08-20T15:22:00.000+02:00

Ska vi ta en till på samma tema? Ensam man i naturen, based on a true story?

Into the Wild är dock en spelfilm, regisserad av ingen mindre än Sean Penn. Filmen är baserad på en bok som är baserad på verkligheten.

Det handlar om Christopher McCandless. Toppstudent. Backslick. Verkar ha en lysande framtid. Chris är inte lika förtjust i framtiden som den ser ut. Han överger sina saker, ger alla sina pengar till välgörenhet och smiter iväg. Inte ett ord till någon. Han far sedan kors och tvärs över landet med bil, kajak, och hippies för att slutligen lifta upp till Alaska för att leva i vildmarken av det naturen har att erbjuda. Hur smart detta är kan diskuteras. Han är ingen vildmarksmänniska, inte påläst, inte utrustad för ett sådant äventyr. Den verklige Chris förde dagbok under tiden i Alaska och på så sätt kan vi följa hans dagar.

För detaljer får ni se filmen. Jag tyckte den var rätt bra och ger den ett godkänt betyg, en trea.

Grizzly Man (2005)

2011-08-19T15:16:00.002+02:00

En sann historia. Aldrig en bra början. Filmen (dokumentären) handlar om Timothy Treadwell (och hans flickvän Amie Huguenard). 2003 dödades de av de grizzlybjörnar som de levt med och kämpat för. Grizzly Man består till stor del av filmatisering som Treadwell själv gjorde. Vi ser honom prata om björnar, med björnar, bli lyrisk över björnbajs, prata med söta rävar, svära över alla som inte förstår björnarna och liknande. Detta är uppblandat med intervjuer med hans ex, den rättsläkare som tog hand om de söndertrasade kropparna m.fl. Det finns en berättarröst också, en gammal mansröst som talar engelska med tysk brytning.

Visst låter det som att jag är helt gripen? Nej, inte någonstans. Jag tyckte Treadwell var tämligen irriterande och jag tycker inte det minsta synd om honom. Lever man med vilda björnar så tar man risken att bli uppäten. Sedan hjälper inte Treadwells utseende och röst heller. Nej, hela han är rätt irriterande och jag kom på mig själv att tänka "men vad fan, ät upp honom nu så det här tar slut!". Det finns en inspelning av själva uppätandet. Ingen bild, men ljud. Det får en kvinna i filmen lyssna på men vi får inte höra. Som den skräckfilmsfantast jag är tyckte jag detta var mycket störande. Sluta retas nu, jag vill också höra!

Det enda som var nåt att se var rävarna, de söta, lekfulla små rävarna. I övrigt fann jag Treadwell irriterande och hela filmen bortkastad tid. Betyget blir givetvis en etta. Vill ni läsa en recension av en som har en helt annan åsikt om Grizzly Man tycker jag ni ska kolla hos Henke.

Getaway Rock Festival 2011 - sammanfattning

2011-08-11T09:20:00.000+02:00

Bästa spelning: Efter mycket om och men blir det ändå dött lopp mellan Alice Cooper och Hammerfall.
Roligast spelning: Hammerfall (med Hardcore Superstar som tvåa).
Mysigast spelning: Alien
Snyggast 1: Turisas. Mad Max - Steampunk. Hett.
Snyggast 2: Hardcore Superstar. Fortfarande det enda band jag känner till där trummisen är snyggast i bandet, med gitarristen på en hedrande andraplats.
Merchandise: Amporphis-tröjan jag köpte. Fångade verkligen det fina visuella med bandet. Tyvärr fanns det inte en enda patch att köpa.
Matbesvikelse: Inga churros
Ölupplevelse: FrEqueny. Ingen sunkig Norrlands Guld för mig när det finns fin IPA!

Upptäckt utanför festivalområdet: Likör 43 och mjölk. Livsfarligt!

Getaway Rock Festival 2011 - 9 juli, dag 3

2011-08-10T12:51:00.001+02:00

Alien (S) (Bandit stage)
Ett band jag inte alls hade tänkt se men en ändring i schemat efter att jag gjort klart mitt gjorde att jag hade en lucka. Det var en bra lucka. Alien är ett band från Göteborg som funnits sedan 1986. Det märktes att det var ett gammalt band men det var mysigt. Tung gubbrock. Vi var kanske 30 pers i publiken men det var så soft att stå där och lyssna.

Scar Symmetry (S) (Gasklockan)
Ett band som jag känt till länge och tänkt att jag nog skulle ta och lyssna lite på. Tyvärr var det i Gasklockan och ljudet var inte helt bra men jag tror bandet kan vara riktigt grymt. En perfekt blandning av hårt och melodiöst och klarsången var riktigt bra! Jag kommer definitivt att försöka se dem live igen.

Dia Psalma (S) (Monster stage)
Avslutningsturné för bandet som spelar hela skivan Gryningstid. Jag har aldrig varit nåt fan men tänkte att det kan vara kul att se dem, speciellt om det är sista chansen. Denna spelning hade det dock inte gjort nåt om jag missat. Det var också en av ytterst få spelningar under festivalen där jag inte ens bemödade mig med att stå i publikhavet. Ok, det var lite kul att hör Tro rätt, tro fel live men det var väl det enda.

Accept (GER) (Monster stage)
En överraskning! Jag hade inte tänkt se dem men övertalades av en mycket entusiastisk vän och det är jag glad för. Tyskt är ju oftast bra, så också detta. Det lät bra och jag gillade bandet. Enligt min vän var det festivalens bästa spelning.

Hammerfall (S) (Monster stage)
Joacim Cans sa Bang Your Head och det gjorde jag. Det gjorde jag så mycket att jag hade ont i nacken i två dagar. Jag brukar inte headbanga, brukar känna mig löjlig, men denna gång var det bara för kul för att låta bli. Ljudet var bra, showen var bra, jag hade gärna hört mer. Jag saknade några låtar, t.ex. The Outlaw och Dia De Los Muertos, men jag är helt kär i inledningen med Patient Zero. Den är perfekt. Lätt festivalens roligaste spelning för mig och lite fyrverkerier som avslutning. Det var värt värken i nacken.

Dynazty (S) (Gasklockan)
Sista spelningen på festivalen. Jag hade tänkt se Immortal (för att jag tror de är så otroligt löjliga) men blev återigen övertalad av min vän och gick för att se Dynazty istället. Som vanligt var det inte helt bra ljud i gasklockan och bandet var faktiskt ganska ointressant. Jag var inte imponerad alls och jag undrar om jag inte borde ha sett Immortal istället?

Dagens bästa: Hammerfall, tveklöst!

Live fast på bio.

2011-08-09T19:07:00.000+02:00

Det börjar fastna, verkar det som. Det där med att visa spelningar live på tv/bio. I Sverige fick vi se Big Four på SVT (!) i början av juli och tysk tv visade Avantasias spelning på Wacken. Nu kommer ett antal biografer över hela världen att visa Red Hot Chili Peppers live när de spelar i Köln 30 augusti. En av biograferna är Bio Roy här i Göteborg.

Jag älskar konceptet och funderar på att gå bara för att visa att det är en bra grej att gör sånt här. Jag gillar RHCP också men det jag hört av dem live har varit allt annat än bra. Samtidigt kostar det bara 160 kr och det är väl vad man får ge för en skiva idag? Då tar jag hellre en liveupplevelse, även om det är på bio.

Vill ni gå? Mer info och biljettköp här.

Getaway Rock Festival 2011 - 8 juli, dag 2

2011-08-09T13:46:00.000+02:00

Sonata Arctica (FIN) (Monster stage)
Tredje gången jag såg dem live och det lär ju bli fler gånger. Jag älskar det här bandet, de är så grymma. Trots den något, well, finska humorn. Denna spelning inleddes med Flag In the Ground, en mycket bra start. Senast jag såg dem var jag besviken på setlisten, ingen av mina favoriter var med. Denna gång fick jag höra Victoria's Secret och jag förlät allt. Underbart band!

Hardcore Superstar (S) (Monster stage)
Hardcore Superstar kicks ass! Så, nu har jag sagt det. Precis som på Göteborgsspelningen inledde de med Sadistic Girls, vilket verkligen är en perfekt startlåt. Mycket var likt Göteborgsspelningen, te.x. Here Come That Sick Bitch aukustiskt. Jag blir mer förtjust i Guestlists varje gång jag hör den och jag älskar att de avslutar med We Don't Celebrate Sundays. Ytterligare ett av mina favoritband och jag vill verkligen se dem live igen, snart. Ösigt och roligt!

Amorphis (FIN) (Bandit stage)
Så efterlängtade. Jag såg dem hösten 2007 och sedan har jag bara väntat och längtat. Vid staketet träffade vi en japan som var på festivalen mycket för Amorphis. Från Hiroshima till Gävle, det är en lång resa men jag tror det var värt det.
Tomi Joutsen har en röst som inte är av denna värld och den håller live. Mjukt och melodiskt byts på en sekund mot en demonisk growl. Att han ackompanjerar detta med vad som kan vara de längta dreads jag sett gör Amorphis både hör- och sevärda. Jag har lite svårt att skilja på låtarna men allt låter bra. Det enda jag kan klaga på var att det var lite för mycket bas. Jag älskar att känna basen vibrera i kroppen men nu vibrerade nog mina tånaglar också. Och så kan Tomi inte säga "b". Men det struntar jag i för Amorphis är ett underbart band och jag hoppas jag inte behöver vänta fyra år på nästa spelning.

Dagens bästa: N/A. Jag kan inte välja. Jag såg bara tre band denna dag men alla tre hör till mina favoriter och alla presterade bra.

Getaway Rock Festival 2011 - 7 juli, dag 1

2011-08-07T12:20:00.017+02:00

Turisas (FIN) (Bandit stage)
Jag såg Turisas live i februari 2009. Då var de support till DragonForce och jag hade aldrig hört talas om dem innan. De är fortfarande ett av de bästa förband jag sett (det är nog bara Amaranthe som kan tävla med dem om den platsen). Ända sen dess har jag längtat efter att få se dem live igen. Och det var precis som jag hade hoppats. De lät grymt och jag tycker hela den här battle metal/Mad Max-grejen är riktigt cool när den görs bra, och Turisas gör det bra. Setlisten var också bra, med bl.a. Stand Up And Fight, In the Court of Jarisleif, One More och Battle Metal. Det enda jag saknade var The Messenger och en halvtimme längre speltid.

Seremedy (S) (Gasklockan)
Första bandet jag såg i Gasklockan, festivalens minsta scen samt den enda inomhus. Bandet hade jag aldrig hört talas om och de hann inte mer än upp på scen innan jag dömde ut dem som "a band of posers". Sedan började de spela. Det lät förjävligt. Jag ska erkänna att jag aldrig tyckte ljudet i Gasklockan var helt hundra men inget av de andra banden jag såg där lät så här illa. Det lät som en blandning av många stilar, och det sämsta från varje. Det enda som var lite positivt var att det var en tjej med i bandet och hon var inte lead vocalist. But then again, den poängen har Turisas också (som har coola Netta på dragspel(!)). Jag gick efter 5 minuter.

Monster Magnet (US) (Monster stage)
Jag såg dem lite halvt om halvt från sidan. De var mycket äldre än jag hade trott och även om de var duktiga så var det tråkigt.

Ghost (S) (Gasklockan)
Nästa spelning i Gasklockan. Jag är kluven till valet av scen. Jag inser att Ghost bokades innan hypen blev så stor. Å andra sidan hade inte konceptet funkat i dagsljus så jag ser inga andra alternativ. Och hype var det. Jag stod i kö i 40 minuter för att komma in och se det anonyma, maskerade bandet. Showen var häftig, ljudet ok och det var skönt att det var minimalt med mellansnack. Jag tyckte dock att det blev lite enformigt efter att tag, det var lite samma samma. Coolast var covern av Here Comes the Sun, en låt jag fortfarande inte hört en dålig version av. All in all så var det värt köandet och jag ser fram emot november när jag ska se dem igen.

Bullet For My Valentine (UK) (Monster stage)
Jag såg väldigt lite av BFMV, för lite för att uttala mig. Det känns som metal för småtjejer och jag hörde nästan mer tjejskrik än musik där jag stod på sidan. Men det är ok, alla behöver vi våra gateway bands. Mina var Hammerfall och Nightwish.

Graveyard (S) (Gasklockan)
Ytterligare en spelning i Gasklockan. Jag har sett Graveyard en gång innan, som förband till Danko Jones, och jag tyckte de var fruktansvärt tråkiga. Tänkte smita in i Gasklockan och se om jag ändrat mig/de blivit bra. Det var längre kö än till Ghost så jag struntade i det. Kom dock tillbaka mot slutet och gick in och såg ett par minuter. Jag hade inte ändrat mig. De kanske är bra men de är inte min grej.

Dr Midnight and the Mercy Cult (All over the place) (Bandit stage)
Spännande med en supergrupp, tyckte jag. Spännande att se Hank von Helvete. Första chocken var att han pratade svenska, jag har bara hört honom prata norska innan. Och han var flummig. Det var mycket prat om den stora horan med bajshjärtat. Det fångade mig aldrig riktigt men jag måste erkänna att han har en bra och kraftfull röst.

Alice Cooper (US) (Monster stage)
Alice Cooper, 63 år, avslutade festivalens första dag. Jag har inte lyssnat så mycket på honom men tänkte att det vore kul att se honom, innan han också trillar av pin. Jag var osäker på vad jag skulle få se, visste inte hur mycket av skräckrocken som gubben körde nu för tiden. Svaret var: massor. Han gjorde entré som svarta änkan, kelade med en orm, hade en stormig relation med en uppblåsbar docka, var Frankenstein och väckte monstret, och blev halshuggen. Vilken show! Rösten höll inte alltid men det kompenserades med en häftig show. Han är en riktig krutgubbe och jag är så glad att jag sett honom. Jag gör det gärna igen. Och även om Poison är uttjatad och "mainstream" så går det inte att förneka att det var rätt mäktigt när hela publiken sjöng.

Dagens bästa: Alice Cooper, med det kära återseendet av Turisas som god tvåa.

R.I.P. Amy Winehouse

2011-07-23T19:26:00.002+02:00

Det är väl ingen direkt överraskning att Amy Winehouse uppges ha avlididt, 27 år gammal, men jag sörjer ändå att hon inte hann göra mer musik. Jag älskade hennes personliga röst.

Amy, välkommen till Klubb 27.

Semester

2011-07-05T08:19:00.001+02:00

Semestern kommer mycket, mycket snart och då kommer det nog att bli bloggtorka. Jag ska visserligen på festival men vad är oddsen att jag kommer att orka/hinna skriva, sortera intryck och redigera bilder mellan giggen och plastmuggsölen? Nä, just det.

Så jag önskar er en trevlig semester med en sprillas färsk video. Fina killar det här, Presidents of Zero. Och bra musik gör de också.

Emmon - Ghost Dance

2011-06-22T07:56:00.001+02:00

Har jag sagt att jag gillar synthpop ibland också?
Emmon är jag svag för sen hon supportade Melody Club på turnén 2007 och nu är det nytt material på gång!

West Coast Riot

2011-06-19T10:46:00.002+02:00

Göteborg galopp, torsdag 16 juni 2011.

Tack vare en kollega som fick två fribiljetter och inte ville gå fick jag gå på West Coast Riot alldeles gratis. Jag hade inte tänkt gå annars, det var inga band som drog. Så här i efterhand måste jag nog revidera den åsikten lite, då det var ett band som var så grymt att de ensamma var värda de 495 kr som en biljett annars kostar.

Mellan mat, öl, avloppspingviner och shopping hann jag se mer eller mindre av tio band.

Burning Libra (S) (Green Stage)
Lät bra på Spotify men lät ganska skränigt live. Var dock inte bästa ljudet på nån av spelningarna jag såg på Green Stage, så det kan ju ha påverkat också. Hörde väl en låt eller två. Inte så imponerade.

Atlas Losing Grip (S) (Close Up Stage) Bild.
Lät också bra på Spotify och lät väl helt ok live också men det fångade mig inte riktigt.

Shelter (US) (Red Stage)
Jag trodde de skulle vara bra men blev besviken. Sångaren såg ut som en fotbollshuligan och hade noll publikkontakt. Tappade intresset rätt fort. Tog matpaus istället.

Twopointeight, bilden (S) (Green Stage) Bild.
Punkigt och catchy. Måste säga att jag gillade det och jag är glad att jag såg lite av showen innan jag smet för att se slutet av den andra spelningen som var samtidigt:

Sum 41 (CAN) (Red Stage) Bild.
Killar som kan sina saker, bra låtar, bra ljud. Synd att de spelade samtidigt som Twopointeight för Sum 41 hade jag gärna sett hela spelningen. Riktigt, riktigt bra! Jag skulle kunna tänka mig att betala för att se dem som huvudakt.

Millencollin (S) (Close Up Stage)
Vad är det med band som spelar en enda hel skiva på sina spelningar i år? Dia Psalma kör Gryningstid och Millencollin spelade Pennybridge Pioneers. Millencollin har jag ingen erfarenhet av fast jag vet att de är stora. Spelningen var bra, fast jag inte såg något, och jag kände faktiskt igen några låtar. Bra gig, jag gillade det.

The Gaslight Anthem (US) (Red Stage) Bild.
Här kommer det. Kärleken. Bandet som är värt 500 spänn att se. Låtarna är fantastiska och bandet helt grymt. Sångaren Brian Fallon kändes väldigt avslappnad och charmig och som han spelar gitarr! Det var som sex. Helt fantastiskt. Jag älskade varje sekund av det. Det här var den enda spelningen när jag helt glömde bort att det fanns andra band att se för just då spelade det ingen roll. Inget kunde få mig att slita mig. Totally in love. Hoppas de kommer tillbaka snart!

The Baboon Show (S) (Green Stage)
Lät intressant på Spotify, var inte så intressant live. Tjejen som sjunger har en ljus röst och alldeles för lite pondus för min smak. Lyssnade på någon enstaka låt, sedan vandrade vi till öltältet.

Gogol Bordello (US) (Red Stage)
Detta var ett av banden som jag verkligen hade tänkt se. Nu blev det inte riktigt så. Jag lyssnade halvt om halvt från min plats i öltältet där vi skrattade så vi grät. Det är väl det enda jag ångrar, att jag inte slet mig och faktiskt gick och kollade. Musiken i sig är inte riktigt min grej men jag hade gärna sett hur de är live. Nu kan jag bara bedöma att det lät bra.

All Time Low (US) (Close Up Stage) Bild.
Vi avslutade kvällen i cirkustältet, passande nog. All Time Low är ett bra band men killarna är väldigt unga och orutinerade och det var alldeles för mycket trams. Jag kan hantera en viss mängd trams (som Green Day) men inte detta. Mycket snack om blowjobs, BH'ar på mickstativen och flera "I'm so drunk". Tramset gjorde att jag blev irriterad. Det gick ut över musiken.

00:45 lämnade vi festivalen. Då hade det börjat regna och innan vi var framme vid bussen vräkte det ner. Så tacksam för att det inte kom tidigare.

All in all är jag skitnöjd. Det kanske borde bli fler festivaler ändå.

Danko Jones

2011-06-18T13:15:00.006+02:00

Liseberg, onsdag 15 juni 2011.

Jag var tveksam till formatet, det tänker jag inte förneka. Liseberg?! En storkäftad Danko som svär och har sånger som handlar om oralsex. På Liseberg?! Men skäms ni som tror att det stoppar mig. Jag gillar Danko, klart jag ska se dem!

Och jag blev inte besviken. Detta var tredje gången jag såg damporkestern live och de känns väldigt stabila, de levererar alltid. Ljudet var bra, ljuset bra, vädret var fantastiskt! Det enda som var ett frågetecken efteråt var setlisten. Ack, denna setlist. Det var det som gjorde att jag var lite besviken efter första spelningen jag såg och det var det enda minuset nu. Inte en enda låt från Never Too Loud. Varför? Eller ja, jag har en gissning. NTL skiljer sig rätt mycket från resten av skivorna. NTL är vuxnare, mer slipad än resten av diskografin. Detta gjorde att det tog ett tag för mig att börja gilla skivan och jag borde ha anat när Below The Belt släpptes och lät mer som de gamla skivorna att NTL skulle hamna mer och mer i skuggan men inte en enda låt? Synd, NTL har några riktiga godingar.

Och det är avsaknaden av NTL-låtar och bristen på encore som gör att betyget "bara" blir en fyra. Jag älskar Danko och jag kommer att fortsätta se dem så snart möjlighet ges. Fina, stabila, grymma damporkestern!

Stephen Lynch

2011-06-15T08:44:00.004+02:00

Lorensbergsteatern, måndag 13 juni 2011

Stephen Lynch är fantastisk. Han är en man som ser väldigt söt och oskyldig ut men har vad som kan vara ett av de smutsigaste sinnena jag stött på. Jag har sett honom live två gånger innan denna föreställning, 2008 och 2009. Att gå på denna show var alltså en självklarhet. Jag sa efter föreställningen 2009 att jag svävade ovanför marken och att jag gladeligt skulle betala dubbla priset om det krävdes för att få se honom igen. Dubbla priset var det väl inte men 420 kronor är ändå en saftig slant och då förväntar jag mig något grymt.

Och även denna gång levererade Lynch, med hjälp av sina sideskicks Rod Cone och David Josefsberg, två timmar av sjuka melodier inför en jublande publik. Det var en fantastisk korsning av vackert och totally sinnessjukt när Lynch tystnade i Lullaby och hela publiken sjöng "'cause daddy likes porno and 10 dollar whores. Daddy gets wasted and robs liquor stores".

Ändå var jag inte så blown away denna gång. Inte som de tidigare gångerna. Det var för många låtar som saknades, för många nya osläppta låtar och de nyare låtarna är inte i närheten av lika bra som de gamla. Det är viss klasskillnad på de gamla (pedofilpräster och fula bebisar) och de nya (där det roligaste är att nån har ett lazy eye). Han har blivit mer städad, vilket i det här faller innebär mer ointressant. Tyvärr, tyvärr, tyvärr. Det känns som att Lynch håller på att bli gammal, mogen. Tråkig. Men inte på heltid, inte än. Och han är rolig och låtarna är bra och även om jag är tämligen säker på att absolut inget i showen är improviserat så lyckas killarna att få det att kännas spontant. Så även om jag låter negativ så hade jag en bra kväll och jag skrattade så jag tjöt och applåderade tills händerna var ömma. Lullaby, Special Ed (också med full allsång), Craig Christ, Beelz, Little Tiny Moustache.... Det fanns massor med bra låtar men jag saknade också Priest, Baby, Waiting, 3 Ballons (och Dirty Sanchez som är Josefsbergs låt).

Kvällen mig med en lite besviken känsla. Ni vet, när man efter några trevliga dejter äntligen får med sig personen hem och ser den nakna kroppen och tänker "jaha... det var väl inte riktigt det jag hade trott och hoppats...". Lite så. Bra, men inte så bra som förväntat. Jag hoppades för mycket och kvällen levde inte riktigt upp till det. Där de tidigare showerna varit klara fempoängare vilar denna någonstans mellan tre och fyra. Tre för materialet och fyra för utförandet och stämningen. Men jag skrattade så jag grät och det är värt mycket så slutbetyget blir en fyra för mr Lynch.

U2 3D (2007)

2011-06-10T23:43:00.001+02:00

Som många av er säkert vet så är jag ett stort fan av U2. Jag inser att det inte unikt på något som helst vis men jag kunde inte bry mig mindre. Jag älskar U2, så enkelt är det. Jag har sett dem live tre gånger (Elevation Tour 2001, Vertigo Tour 2005, U2 360 2009) och varje gång har varit något alldeles extra. Att få återuppleva den magin står givetvis högt på önskelistan. Ändå har jag lyckats missa U2 3D vid två tillfällen. Det fick inte bli ett tredje.

Så denna vecka besökte jag Bio Roy i Göteborg. En liten ensalongsbiograf från 40-talet. I salongen stod ett piano och en kandelaber. Jag älskade det. 3D-tekniken är jag sedan tidigare skeptisk till men jag var väldigt nyfiken på hur det skulle ta sig uttryck i en konsertfilm.

I en timme och tjugofem minuter satt jag som en fågelholk. Det var helt otroligt! Vilket djup, vilken känsla. Jag ville bara hoppa och jubla och sjunga med. Det var fantastiskt att få se bandet på så nära håll, inte minst mannen bakom trummorna, Larry Mullen Jr. Jag såg Larrys stol med ryggstöd, fnissade åt Bonos tjocksulade skor, fascinerades över The Edges alla gitarrer och kände mig nästan antastad av Adam Claytons bas som stack ut över publiken.

I Sunday Bloody Sunday (en av deras bästa låtar i mitt tycke) sjunger Bono "wipe your tears away". I de raderna sträcker han sig fram mot kameran, mot mig, med handen nära mitt ansikte. Jag hade kunnat svära på att han var två decimeter ifrån mig och jag vågade inte röra mig. Det var fantastiskt.

Egentligen tror jag bara att det var en sak jag inte gillade (förutom paret som satt bakom mig och pratade och pussades men det är ju inte filmens fel); setlisten. Filmen var 1tim 25min. U2 spelar inte under 2 timmar. Det var mycket som var bortklippt och kvar var bara hitsen. Jag fick se den lilla rymdgubben från Zoroopa och jag fick hjärtat i halsgropen för jag hade för mig att det var så det var precis innan de började spela Zoo Station. Men icke. Ingen Zoo Station och ingen Trash, Trampoline And The Party Girl. Den brukar de ju spela så den hoppades jag i alla fall. Det enda "oväntade" var Yaweh som spelades till eftertexten. Men låtvalet är också det enda minuset och det överskuggas av allt det fantastiska.

Jag önskar nästan att jag kunde gå och se om den, nu på en gång. Helt fantastiskt och jag inser nu vad 3D-tekniken kan användas till. Så fantastiskt.

Liveveckan 24

2011-06-10T08:25:00.000+02:00

Nästa vecka blir späckad med live!

Måndag - Stephen Lynch.
Underbara, söta, sjuka Stephen intar Lorensbergsteatern igen och jag är där, igen. Det blir min tredje gång och jag tvivlar inte på att blir lika bra som de föregående.

Onsdag - Danko Jones.
Tyvärr på Liseberg, men Danko är alltid Danko och det är klart jag ska höra den fina damporkestern en gång i år i alla fall!

Torsdag - West Coast Riot.
Oplanerat men när jag fick en gratisbiljett kunde jag ju inte tacka nej. Så nu ska jag få se Sum 41, Gogol Bordello, The Gaslight Anthem och ett gäng för mig mer eller mindre okända band.

Surprise, surprise....

2011-06-10T07:30:00.004+02:00

Ibland undrar jag...

Jag tycker mig ha koll på vad som händer i musikvärlden, i alla fall när det gäller banden och stilarna jag gillar. Idag upptäckte jag att DragonForce har bytt sångare. Jag blev förvånad och upprörd. Tydligen har den förra hoppat av redan i mars 2010 och i mars i år avslöjades det vem som tar över.

Hur har jag kunnat missa detta?? Fast å andra sidan, det har onekligen besparat mig lite smärta. Nu är det bara att acceptera och se vad den nya killen, Marc Hudson, har att komma med.

Nytt album väntas i september 2011 och så en världsturné på det. Jag hoppas såklart på att få se dem live igen, även om härligt lockiga och svärande ZP Theart inte längre är med.

Hall pass (2011)

2011-06-01T13:03:00.000+02:00

En komedi om Rick som varit gift länge, har tre barn och väl inte är den smidigaste i världen. Hans fru ser honom kolla in baken på en förbipasserande ung skönhet och sedan är cirkusen igång. En psykolog påstår att männen tror att de skulle kunna få vem som helst, om de bara hade möjligheten, och att det kan vara en bra idé att ge mannen med de vandrande ögonen ett hall pass; en veckas semester från äktenskapet, för att visa honom att det faktiskt inte är så lätt för honom som han tror.

Det här hade kunnat bli roligt men jag tror inte jag stod ut längre än en halvtimme. Männen tittar på andra än sin partner. Det är inte deras fel, män är "wired that way". Vilket jävla bullshit! Jag är inte nån radikal feminist men sånt här snack gör mig vansinnig. Boys will be boys, bla bla bla, vilket crap!

Skitsnack. Skitfilm.

Amorphis - The Beginning of Time (2011)

2011-05-31T13:01:00.000+02:00

The Beginning of Time är finska Amorphis tionde studioalbum. Det är också det fjärde albumet med sångaren Tomi Joutsen som varit med sedan 2005. Mitt första möte med Amorphis ägde rum någonstans efter Tomis andra album med bandet; Silent Waters (2007). Jag älskade skivan och lyckades även se bandet uppträda live, vilket jag sedan dess längtat efter att göra igen. Förra skivan, Skyforger (2009), lämnade inget bestående intryck hos mig. Varför vet jag ärligt talat inte.

Första singeln från nya albumet är You I Need och som jag föll för den! Den visar för mig allt Amorphis står för: tung men melodisk metal, vacker sång och en growl från underjorden. Jag är otroligt fascinerad av Tomi Joutsen. Att all den rösten ryms i en enda människa!

Jag inser att albumet emellanåt är ganska mjukt och i Song of The Sage tycker jag folkmusiken tar över lite för mycket en stund. Jag har också svårt att urskilja de olika låtarna, mycket går in i varandra, men jag tycker inte nödvändigtvis att det är negativt. Jag tror det bara är så jag och Amorphis fungerar. Jag älskar albumet Silent Waters men jag kan inte minnas en enda enskild låt. Det känns som att det kan bli samma sak med The Beginning of Time. Jag väljer att se det som att albumet är jämnt och sammanhängande.

Förutom detta kan man också beskriva albumet som riktigt, riktigt bra. Jag har haft det på repeat nästan hela helgen och fortsätter lyssna nu. Jag gillar det verkligen. 2011 känns som ett väldigt bra musikår so far. Vi får se vad resten av året har att erbjuda men Amorphis nya alster är så här efter första helgen en fyrapoängare som i längden absolut kan bli en femma.

Kick-Ass (2010)

2011-05-30T11:28:00.002+02:00

Dave är en serietidningsälskande nörd i hight school som undrar varför alla superhjältar har superkrafter (eller löjligt mycket gadgets, som Bruce Wayne). Varför är det ingen som försöker göra gott utan allt detta? Han köper en grön dräkt och blir Kick-Ass. Nu ska han ut och göra gott.
På en annan plats i staden förbereder en man sin dotter för att överlista och döda skurken som är orsaken till att barnets mamma inte är i livet. Det är vapen, vapen och mer vapen. I sina superhjältekläder heter de Big Daddy och Hit Girl.
Självklart är Kick-Ass lite för klumpig för sitt eget bästa och Hit Girl dyker upp och räddar hans gröna arsel.

Jag hade hört mycket bra om den här filmen och blev otroligt besviken. Dave är trist och jag känner inte speciellt mycket för honom. Hit Girl är en dryg skitunge som är precis så som jag hatar när barn är på film; brådmogna. Faktum är att den jag stör mig minst på nog är Nicholas Cage och det lär ju vara första gången. Han pratar rätt jobbigt när han är Big Daddy men jag kan förstå att det är ett sätt att maskera sig ytterligare så det är ok.

Sensmoralen i filmen? Det spelar ingen roll om du har de bästa intentionerna i världen så länge du inte har några vapen. Har du a shit load of weapons så kommer du att lyckas. Jag trodde den här filmen skulle hylla den goda människan, superhjälten som är mer hjälte är super, men det är alldeles för mycket vapen. Ska man se en rolig och skön film om en superhjälte utan superkrafter så rekommenderar jag Defendor. Defendor kicks Kick-Ass's ass.

4bia (2008) + Phobia 2 (2009)

2011-05-28T14:16:00.001+02:00

Den här texten måste vara minst ett år gammal men av någon anledning har den inte blivit publicerad. Tänk vad man kan hitta när man rensar i datorn! Jag vet inte om texten är avslutad eller inte men here it goes:

4bia (och uppföljaren Phobia 2) är något så ovanligt som en skräckfilm från Thailand. Filmerna är antologier med fyra resepektive fem korta skräckscenarion. Jag tycker personligen den första filmen var bättre så jag tänker fokusera på den. Fyra delar som sagt, och olika regissörer.

Happiness handlar om en tjej som är fast i sin lägenhet med ena benet i gips. Hon börjar få mystiska sms från någon som hon inte vet vem det är. Efter ett tag skickar hon sin bild till främlingen och väntar sig hans bild tillbaka. Istället får hon tillbaka sin egen bild och kommentaren ”ser du mig inte, jag är ju bredvid dig?”. Efter det blir det bara värre.
Nästa del är Tit for Tat eller Deadly Charm (namnet verkar varier lite beroende på översättningen). Det är en historia om en pojke som är mobbad och genom svart magi får revensch på sina plågoandra.
Tredje delen heter In The Middle och handlar om fyra killar på campingäventyr. De berättar spökhistorier i mörkret och en av dem meddelar att om han dör ska han spöka för den som ligger i mitten. Dagen efter paddlar de i floden och en olycka inträffar.
Den sista delen heter The Last Flight utspelar sig på ett flygplan. Pim är flygvärdinna och planets enda passagerare en inte alltför trevlig prinsessa. Prinsessan får en allergisk reaktion under resan och dör och landet kräver att hon ska skickas tillbaka direkt för begravning. Pim får arbeta ensam i kabinen med liket som enda passagerare.

Jag har sett många skräckfilmer. Många, många skräckfilmer. Många dåliga skräckfilmer. Phobia tilltalar mig dels för att de olika berättelserna är bra och dels för att det är flera olika delar. Jag vet inte om de hade varit lika bra som fyra fristående filmer, om storyn hade hållit så länge.

The Departed (2006)

2011-05-28T11:04:00.000+02:00

I Boston möter vi två unga män. De växer upp i en tid med grov kriminalitet, maffian är ständigt närvarande. Båda söker sig till polisen men där väljer de olika vägar. Den ene (Leonardo DiCaprio) blir officiellt utsparkad men jobbar under cover. Den andre (Matt Damon) blir trooper och stiger snabbt på karriärstegen samtidigt som han läcker information till maffian. Självklart tar handlingen dem närmre en konfrontation för varje minut.

Det mest imponerande med denna film är rolllistan: DiCaprio, Damon, Jack Nicholson, Martin Sheen, Alec Baldwin, Mark Wahlberg. I övrigt.... Inte riktigt min typ av film men ändå helt ok. Lite spänning och lite falskspel och en sjukt obehaglig (som alltid) Jack Nicholson. Jag ger The Departed en trea.

Limitless (2011)

2011-05-27T11:01:00.002+02:00

Eddie Morra är författare. Eller ja... han har ett bokkontrakt men har inte skrivit en rad. Han har ingen inspiration att skriva och driver mest omkring och ser ut därefter. En dag stöter han på sin före detta svåger på gatan. Svågern erbjuder honom ett piller som ska göra att han kan använda hela hjärnan. Det är en medicin som är testad och godkänd och kommer på marknanden nästa år. Yeah right. Det är avancerat knark och Eddie kan helt plötsligt komma åt all information han någonsin varit i kontakt med. Han lär sig nya språk flytande på nolltid.

Helt plötsligt är han ett stjänskott inom finansvärlden och en höjdare (Robert DeNiro) lägger vantarna på honom. Han ser korruptionen växa, drogförrådet minska och börjar också förstå riskerna med den fantastiska drogen.

Jag fattade inte riktigt den här filmen. Jag gillade den i början men ju längre det gick, desto mer kändes det bara som en väntan på hur det skulle skita sig. Idén är kul men jag gillar inte utförandet. En tvåa.

Amorphis - You I Need

2011-05-26T17:27:00.001+02:00

Imorgon släpps Amorphis nya album. Jag är otålig och förväntansfull. Singeln är ju läskigt lovande.

The king is dead - Jim Lewis (2003)

2011-05-26T11:37:00.000+02:00

Jag har alltså läst den här boken.... och jag minns den inte. Aldrig ett bra tecken. Det är en lång historia, jag tror den spänner över 50 år och två generationer. Det enda jag minns med klarhet är hur stressad jag blev av språket i början. Jag vande mig dock, men jag förstod aldrig riktigt hur saker och ting hängde ihop.

Nej, kungen lämnade inget bestående intryck och jag sörjer inte hans död. 1 poäng.

Hammerfall - Infected

2011-05-25T10:11:00.000+02:00

Efter att ha varit och sett och skrivit om Hammerfalls releasegig för Infected på Sticky Fingers kanske jag borde tycka till lite om själva skivan också?

Jag har inte lyssnat så mycket på Hammerfall på senare år, och även när jag lyssnade innan var det nog mest nån låt här och där. Ändå tycker jag att jag märker en skillnad med Infected. Jag har alltid uppfattat Hammerfall som ganska glättiga, men utan den humor många andra powerband besitter. Infected känns lite ruffigare. Det är fortfarade power, trallvänligt och en hel del ylanden från Joacim Cans. Men jag gillar't, mer än jag gillat tidigare Hammerfall. Jag tänker inte förneka en enda sekund att zombietemat tilltalar mig. Det känns inte som ett klassiskt power metal tema och det är ju väldigt skönt att Hammerfall som ändå hållit på sedan tidernas begynnelse kan komma med något nytt.

Skivan innehåller 11 spår, samtliga med någon form av zombieanknytning. Jag är svag för One More Time (första singeln, med medlemmar från Gothenburg Zombie Walk i videon), Dia de los Muertos (som premiärspelades live på Sticky) och Patient Zero (med zombielarmet). Det finns också en cover med på skivan, nämligen Send Me A Sign. Det är från början en ungersk låt, Hol van a szó (Var är ordet) med Pokolgép (Helvetesmaskin).

Emellanåt tycker jag mig ha jag problem Cans uttal men sen glömmer jag bort det. Jag tror mina reaktioner på uttalet i själva verket är förvåning över att han sjunger så artikulerat, för det gör han. Han har en behaglig röst med ett omfång som tilltalar mig. Inget direkt imponerande, men behagligt.

På hela taget så gillar jag verkligen den här skivan. Den går på repeat i mina öron om dagarna och kommer nog att fortsätta med det ett tag till. Jag tänker inte ge den en femma, det är för tidigt, men Infected får fyra zombies och en människa, så får vi väl se hur det utvecklar sig. Fyra med potential på fem, alltså.

Så mycket att se fram emot

2011-05-23T17:10:00.003+02:00

Det är en spännande musiktid! Jag har tre albumsläpp att se fram emot inom kort.

27 maj - Amorphis släpper The Beginning of Times
3 juni - Pain släpper You Only Live Twice
15 juni - In Flames släpper Sounds of a Playground Fading

Hammerfall

2011-05-22T13:10:00.001+02:00

Sticky Fingers, 19 maj 2011

Jag ska inte säga att Hammerfall är nya för mig för det vore att fara med osanning. Vi är gamla bekanta men det är ingen överdrift att vi glidit isär på senare år. Annat var det runt 2005. Då började min väg mot metal på riktigt. Hammerfall var ett av de mest spelade banden och "Blood Bound" var det bästa som fanns. Sedan vandrade jag vidare och började lyssna på annat. Jag slutade aldrig gilla Hammerfall men de hamnade i skymundan. Jag hade heller aldrig sett dem live, före 19 maj 2011.

Senast Hammerfall spelade i Göteborg spelade de på Scandinavium. Nu gjorde de ett releasegig på Sticky Fingers. Scandinavium har en publikkapacitet på 14 000. Stickys Top Floor rymmer 400. Ett stort band på en liten scen. En upplevelse. 18 maj släppte bandet sitt åttonde studioalbum; Infected. Jag hann bara snabbt lyssna igenom låtarna innan spelningen men fascinerades av zombietemat. Nu kan jag lyssna hur mycket jag vill. I de 300 kr konsertbiljetten kostade ingick nämligen ett exemplar av nya skivan (samt några pins). Jag tackar och bockar.

Så hur var min första liveupplevelse med Hammerfall? Näst intill magisk. Jag började kvällen på balkongen men insåg rätt snabbt att det inte var platsen för mig. Det fanns stora luckor i publiken (160 förköpta biljetter) och jag tog mig istället ner och hamnade nästan längst fram. Förutom att jag såg bättre och det oftast är roligare långt fram så var ljudet mycket bättre där.

Hammerfall spelade huvudsakligen låtar från nya zombieskivan och i publiken fanns ett antal zombies från Gothenburg Zombie Walk. De har även medverkat i videon till "One More Time", första singeln från "Infected". Bandet var avslappnat och det kändes nästan mysigt att stå där och lyssna. Nästa gång jag ser dem blir på en festivalscen och då ska jag försöka minnas den här känslan.

Efter spelningen kom bandet ut i publiken, pratade, signerade skivor och drack öl. Allt kändes avslappnat och de verkade ha riktigt roligt. Själv var jag också nöjd. Jag fick min skiva signerad av 4/5 av bandet och köpte en riktigt läcker patch. Zombiemerch liksom, vem kan tacka nej till det? Och inte minst, min första gång med Hammerfall var precis så som en första gång ska vara: trivsam, intim och ändå fylld av energi och lämnade mig glad och tillfredsställd. Jag sa till Joacim Cans att det var min första gång och lovade att det inte var den sista. Jag brukar hålla mina löften. Vi låter hammaren falla igen på Getaway Rock i juli!

Kamelot

2011-05-21T21:54:00.002+02:00

Trädgårn, 15 maj 2011

Jag har tidigare ondgjort mig lite över att det bara är headlinebandet som får stå i rubriken. Det är väl i och för sig mitt eget fel och jag skulle kunna göra om det... Denna gång tycker jag det är en dum idé eftersom huvudbandet inte på något som helst sätt var kvällens höjdpunkt.

Sen ska jag erkänna att jag hade lite fel om kvällen också, och det är jag glad för. Det var inte tre förband utan två, och det hela drog igång en halvtimme tidigare än jag trott. Slutresultatet var att jag var hemma 1,5 timme tidigare och det är ju rätt skönt on a school night, så att säga.

Först ut var Amaranthe. De var även förband till Kamelot när jag såg dem förra året. Då var jag inte så imponerad. Jag tyckte de hade potential men mycket kvar och det var lite beklämmande att se hur de tre vokalisterna hade svårt med logistiken och sprang in i varandra hela tiden. Under våren har de släppt sitt första, och självbetitlade, album och jag levde och andades det albumet veckan innan spelning. Herre jävlar, vad jag var pepp för att se dem igen och se om de vuxit till sig. Jag blev inte besviken. Ljudet var bra och logistiken ordnad. Sen gillar jag konceptet med tre röster mer och mer. Amaranthe bjuder på kvinnlig klarsång (Elize Ryd, som även körar med Kamelot ibland), manlig klarsång (Jake E.) och manlig growl (Andy Solvestrom). Detta utnyttjas på ett superbt sätt och rösterna kompletterar varandra. Jag är grymt imponerad av hur bra bandet blivit och hur väl de utnyttjar de tre rösterna. Istället för att bli en enda stor röra blir det fina nyanser. Act of Desperation är ett fantastiskt exempel som börjar med Elize sång, sedan Jake och slutligen Andys growl. Bandet gav mig allt jag ville ha live och jag tänker faktiskt ge dem en femma i betyg.

Nästa band var Evergrey som jag länge tänkt att jag borde lyssna på. Varför jag tänkt det vet jag inte riktigt och efter denna upplevelse tvivlar jag än mer. De är absolut duktiga, och sångaren har något i rösten som verkligen tilltalar mig men alla låtar lät likadant och bandet hade noll utstrålning. Det blev långtråkigt. Betyget blir en etta.

Och så kvällens huvudband då. Kamelot. Jag såg dem förra året och var lyrisk. I år turnerar de utan sångaren Roy Khan som tog en paus. Istället plockades Fabio Lione från Rhapsody of Fire in. För ett tag sedan blev det klart att Roy hoppar av permanent och efter turnén börjar arbetet med att hitta en ny permanent sångare. Roys röst är djup och fantastisk och hela han utstrålar lugn och stabilitet. Han flänger inte omkring utan rör sig med pondus, trygg i sig själv. Publiken älskar honom. Nu fanns det ingen Roy på scen. Musiken är fortfarande bra, låtarna är bra. Men något saknades. Fabio är power metal. Han flänger runt på scen, klappar igång publiken, ylar och ser ut som E-Type. Jag gillar power, men då ska det vara power. Inte en power-sångare i ett band som inte är power. Det matchar inte. Dessutom har han inte någon bra röst. Tunn. Klarar de höga partierna men försvinner helt under de lägre. Dessutom hade han kanske det uslaste uttal jag hört på länge (och det är inte lite sagt, ni skulle höra den göteborgsengelska mina chefer använder!).

Ljuspunkter fanns ändå. Tommy Karevik från svenska progressiva metalbandet Seventh Wonder körade tillsammans med Elize och han gjorde även två låtar på egen hand; EdenEcho och Center of the Universe. Just Center... är jag väldigt tacksam för att han gjorde. Jag har aldrig hört talas om honom eller bandet men den här killen har röst! Jag hade mycket hellre hört honom fronta Kamelot denna kväll än Fabio. Note to self: kolla in Seveth Wonder. Sen var jag rätt imponerad av Casey Grillos trumsolo också. Solon blir ofta tråkiga men det här gillade jag. All in all.... Nej. Det funkar bara inte. Kamelot utan Roys pondus och styrka blir platt för mig. Mitt konsertsällskap deklarerade båda två efteråt att det varit deras sista Kamelot-spelning. För mig är Kamelot "bara" ett bra band bland många och mitt fortsatta lyssnande hänger helt och håller på vem som blir den nya permanenta sångaren. Denna kväll blir det en tvåa i betyg. Låtarna är fortfarande bra men vi kan ju jämföra med förra året. Då fick konserten en tveklös femma. Utan Roy - en tvåa. En svag tvåa.

Hammerfall - One More Time

2011-05-20T10:43:00.002+02:00

I väntan på min text om gårdagens releasegig med Hammerfall kan ni ju njuta av första videon från nya skivan.

Zombiemetal, alltså!

Dark City (1998)

2011-05-20T10:12:00.000+02:00

Konstigt, alltså... jag såg Dark City och jag vet att jag gillade den. Jag tror mitt spontana betyg var en fyra. Jag tyckte den var fantastisk. Två dagar senare kommer jag inte ihåg filmen. Det enda jag minns är att Kiefer Sutherland var med och han pratade konstigt. Jag letar och letar i minnet men kan inte riktigt få grepp om det hela.

Jo, nu ska vi se.... Det är en stad som inte finns, som är ett enormt experiment. Människorna är labbråttor men de vet inte om det. Varelsena som styr dem kan flytta saker med tanken och de är ute efter den mänskliga själen. Det är alltid natt och vid midnatt laddas människorna om med nya minnen och erfarenheter. Ibland händer det att någon vaknar upp i processen och det är det som hänt filmens huvudperson, John. Han har helt plötsligt en fru som han inte minns.

Kiefer är ett av två ansikten jag kände igen. Det andra är Richard O'Brien och jag tycker han är cool men det är väldigt konstigt att se honom som något annat än Riff Raff i Rocky Horror Picture Show (a.k.a. Världens Bästa Film).

Jag tror jag vill se om den här filmen, och jag tror att den är fantastisk. Jag får dock ge den en trea för nu och kanske uppdatera det senare.

Restaurang Viktoria

2011-05-17T10:02:00.000+02:00

Vad gör man en måndagskväll när det blåser så rutorna skallrar? Man går med två fina flickor på restaurang! Restaruang Viktoria hittar man i ett område som jag inte riktigt vet om det hör till Haga eller Vasastan, på Viktoriagatan 2b. De har billig mat och en stor uteservering. Vi valde dock att sitta inomhus, då vädret inte var det bästa. Vår servitör för kvällen hette Theo (enligt kvittot i alla fall) och verkade först lite väl bakåtkammad med efter att med ett leende bemött våra besvärliga frågor och sagt att vi hade hans fulla uppmärksamhet så mjuknade vi lite.

Ölen är billig, 29:- för en 0,4 l Spendrups kan man ju inte klaga på, och varmrätterna ligger runt 100-140:-. Jag valde en oxfilé med tjockskurna pommesfrites, yogurtsås med mynta och spiskummin (för att jag avskyr bearnaisesås) samt en sallad på syrad rödlök. Ovant för mig att beställa kött men jag tänkte vara lite wild and crazy. Köttet var gott men inte så mycket mer. Sen vet jag väl nånstans att man inte ska be om fina köttbitar kremerade men jag kan inte äta det annars (det finns en anledning till att jag oftast inte beställer kött). Det hade dock en tydlig grillad smak och det gillades!
Honey åt en räksmörgås. Det var mycket räkor vilket är uppskattat men det drog ner betyget att brödet var vitt rostbröd som dessutom var bränt och att ägget var dåligt kokt.
Fröken C var nog den som var mest nöjd av oss, med sin lax och skaldjurspasta med chili och vitlök Hon verkade vara riktigt nöjd och det var inga problem att få såsen utan lök.

Theo var dock kvällens behållning. Han besvarade Honey fråga om de hade finkaffe med "Nej, vi har bryggkaffe... och sprit". Vi ville ta med honom hem. Han gav efter för våra önskemål att ge Fröken C ett sugrör till ölen, öl som han serverade med kommentaren "the malfunction continues".

Maten är godkänd men förglömlig, någonstans 2,5-3 i betyg. Personalen en solklar femma! Sammantaget får det bli en stark trea.

Getaway Rock 2011

2011-05-16T11:08:00.002+02:00

Getaway Rock släpper spelschema. Jag hoppas lite på fler bokningar och jag tycker det är förvånansvärt trista bokningar på lördagen. Hur som helst så kommer det att bli en grym festival. Feta band vill jag se. Sedan finns det en hel drös som jag håller på och smaker på. Just nu ser fredagen ut att bli min dag.

Torsdag 7/7
Alice Cooper, Bullet For My Valentine, Corrosion Of Conformity, Papa Roach, Monster Magnet, Turisas, Evergrey, Doctor Midnight and the Mercy Cult, Graveyard, Marduk, Deathdestruction, Vomitory, The Unguided, Seremedy, Blowsight, Mother of God, The Neverdies, Propane Headrush

Fredag 8/7
The Darkness, Danzig, Opeth, Kreator, Heaven Shall Burn, Hardcore Superstar, Amorphis, Sonata Artica, Agnostic Front, Youth of Today, Blindside, Ghost, Aura Noir, Evile, 40 Watt Sun, Christ Agony, Desultory, Soreption, Brigada Illuminada, Browsing Collection, Rocknroll Allstars, Galaxy Safari, Lady Die, Tyrant Wrath

Lördag 9/7
Hammerfall, Accept, Immortal, Dia Psalma, Death Angel, Bullet, Earth Crisis, Entombed, The Poodles, Nifelheim, Enslaved, Adept, Scar Symmetry, Alien, Hårda Tider, F.K.Ü., Vicious Art, Insense, Dynazty, Seventribe, Walking with strangers, Pray for Locust, Cedron, Ereb Altor, Slingerbult

The Usual Suspects (1995)

2011-05-11T10:01:00.000+02:00

Fem professionella skurkar i en line up. En slump? De börjar prata. En plan tar form. Planen genomförs. Många dör. Och någonstans i det här finns superskurken, legenden, Keyser Söze, om han nu finns på riktigt. I ett polisförhör berättar av männen, krymplingen Verbal Kint, hela historien.
Och publiken undrar, vad gick fel? Och vem är Keyser Söze?

Filmen har 8.7 i betyg på IMDB idag och i rollistan hittar vi Stephen Baldwin, Benicio Del Toro och Kevin Spacy, among others. Och även om jag inte riktigt kan komma på en bra text så är filmen rätt bra. En lagom söndagskvällsfilm. Tre poäng!

Zeitgeist

2011-05-10T09:56:00.003+02:00

Kultur är ju så mycket mer än film, musik och litteratur, inte sant? Det pratas om matkultur, och det ska visst finnas kultur i yoghurt. Jag ber därför er att välkomna en ny kategori här på kulturbloggen: Mat och dryck.

Jag gillar öl. Jag tar mig gärna en fulöl på puben en fredag med gänget men jag tycker också det är spännande att testa nya, finare ölsorter. Av den anledningen köpte jag Zeitgeist på bolaget.

Zeitgeist är en brittisk, ekologisk svart lager. Jag hade aldrig hört talas om svart lager och blev nyfiken. Färgen är mycket riktigt mörk, som Coca-Cola. Enligt systembolaget ska den smaken ha en rostad ton, med inslag av malt, kryddor, pumpernickel, kaffebönor och choklad. Först: kryddor? Vilka kryddor? Det är en enorm skillnad på nåt som smakar basilika och nåt som smakar kardemumma, även om båda är kryddor. Sedan ska jag också erkänna att jag inte ens vet vad pumpernickel är. Jag trodde det var ett låtsasord. Det står att ölen ska serveras vid 8-10°C. Vår ölkyl håller 7°C så den kanske var lite för kall när jag tog första klunken. Och blev obehagligt överraskad.

När Zeitgeist är riktigt kall har den en tydlig smak av järn. För mig innebär det blod och jag tyckte det var mycket obehagligt. Jag ville ha en god öl, inte en True Blood. Järnsmaken avtog ju varmare ölen blev och till slut var den nästan drickbar. Det fascinerade mig att det var en så tydlig smak i ölen, jag tycker oftast bara att öl smakar.... tja, öl. Även om ölen blev bättre och bättre ju högre temperatur den fick så kunde jag inte släppa första intrycket.

Tyvärr blir det ett lågt omdöme för Zeitgeist, och jag kommer inte att köpa blodölen igen. En poäng.

The I Inside (2004)

2011-05-03T07:40:00.001+02:00

Simon vaknar upp på ett sjukhus och är groggy. Han tror att det är år 2000. Läkaren meddelar att det är 2002.

Och återigen ska man inte se en film och sedan låta det gå lång tid innan man skriver om den. Simon hittar i alla fall något sätt att röra sig mellan 2000 och 2002 och får på så sätt reda på vad det var som hände 2000.

Jag tyckte det var en helt ok film men uppenbarligen inte så minnesvärd. Det gör att betyget dras ner till en tvåa.

Bananflugornas herre - Fredrik Eklund (2005)

2011-05-01T11:49:00.000+02:00

Jag erkänner. Jag fick den i present, för homoerotikens skull. Jag läste den, för homoerotikens skull. Jag läste om den, för homoerotikens skull. Ändå vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om den.

Författaren och huvudpersonen Fredrik är en framgångsrik man i Stockholm. Pappa är finansman. Men vad vill Fredrik? Jo, han vill lämna kylan och lagom-heten som är Sverige. Han vill till USA. Han vill göra porr. Bögporr, eftersom han gillar killar. I boken följer vi hans resa, från att han fått det där första mailet ("ever thought of doing movies?") till scenerna är inspelade och tomheten infinner sig. Det är en annorlunda historia, och en spännande sådan, men den lämnar även mig med en viss tomhet.

För Fredrik må ha storyn men han har inte språket. Själva porren beskrivs rakt på sak, nästan kliniskt, nästan osexigt. Språket runt omkring gör mig kluven. Ordvalen känns fel ibland, språket känns inte rätt. Jag kan inte beskriva det, det är en magkänsla. Hade jag haft boken framför mig hade jag kunnat hitta några exempel men nu är det inte så. Även Fredriks bild av sig själv är splittrad. Ena sekunden är han osäker, känslig, vill bara bli älskad. I nästa sekund är han bitter och gnällig, allt är Sveriges fel, och kylan och de slutna människornas fel.

Jag tror till slut att det är för mycket som blir fel för mig. Porren är för osexig för att det erotiska ska räcka för att göra boken läsvärd. Språket är för platt och exponerar de andra bristerna. Jag läste en intervju med Fredrik i DN. Han tycker recensenterna har missat humorn i boken. Det har jag också missat.

Fredrik, din story är fascinerande. Ditt ego är dock för stort för att du ska charma mig. Jag är glad att du gjorde det du vill, att du inte ångrar det, att du hittat någon att älska och att du verkar trivas med livet. Jag har läst din bok och jag kommer troligen att läsa den fler gången, ständigt på jakt efter att något nytt ska uppenbara sig mellan raderna. Tills dess blir det dock ett lägre betyg än vad du skulle önska, för du strävar ju alltid lite högre. Jag ger dig en tvåa. För denna gång.

Rubber (2010)

2011-04-30T11:48:00.000+02:00

Vill du se något sjukt? Då är det här rätt film. det hyllar "no reason". Frågor om varför något händer i en film besvaras med "no reason". Det behöver inte finnas en anledning till varför saker händer.

Filmen är lite av en film i en film (inväntar Inceptionljudet... *braaaam* Där kom det). En grupp individer står i öknen med kikare och observerar händelser lite längre bort. Dessa händelser följer även vi. Och det är där vi träffar Robert. Robert är ett däck. Ett bildäck. Men inte vilket däck som helst, för Robert har telepatiska krafter. Han kan spränga en skata med blotta... tanken? (No pun intended.)

Jag tänker inte berätta mer. Det här är en ytterst sjuk och fascinerande film. Nytänkande på riktigt, jag tror inte den liknar nåt annat jag sett. En fyra i betyg och en stark rekommendation om ni är sugna på något absurt.

The Warriors (1979)

2011-04-29T11:46:00.000+02:00

Den andra filmen jag såg hos Henrik var The Warriors. Den handlar om ett gäng i New York, vid namn The Warriors. En man vid namn Cyrus sammakallar 9 personer ur alla gäng i New York. De ska samlas, obeväpnade, och diskutera hur man ska bilda ett enda stort gäng som kan styra staden utan konkurrens. Mitt under sitt brandtal blir mannen skjuten och någon skyller på The Warriors. De är helt oskyldiga men vad gör man när man har 10 000 arga gängmedlemmar efter sig? Jo, man försöker ta sig hem till Coney Island levande.

Filmen är inte tänkt som en komedi men i mina ögon blev den det ändå. Alla gängmedlemmarna är så renrakade och välkammade, det är helt otroligt inte trovärdigt. Jag förväntade mig nästan att de skulle börja sjunga och dansa mitt på gatan. Jag kan tänka mig att det här är en film som man inte ska se första gången som 28-åring, för den känns hjälplöst daterad och komiskt fånig.

Det som är roligast är väl det enda gängansiktet jag tyckte mig känna igen. James Remar blir fastkedjad vid en parkbänk av en kvinnlig polis. Sedan västa han upp, klippte håret och fick roller i två av mina favoritserier; Jericho och Dexter.

The Warriors kan inte få något toppbetyg men en tvåa för den ofrivilliga komiken kan jag kosta på mig.

Paranoraml Activity 2 (2010)

2011-04-20T08:35:00.001+02:00

Familj (mamma, pappa, gemensam spädbarnsson, pappas dotter från ett tidigare förhållande, schäferhund) flyttar in i ett nytt hus. Efter ett förmodat inbrott (där inget försvann) sätter familjen upp kameror i huset. Konstiga saker börjar hända. Hunden skäller på nåt som inte finns. Stekpannor ramlar ner från krokar. Dörrar stängs. Poolrengöraren tar sig på egen hand upp ur poolen. Vi följer dem via deras övervakningskameror men också via den handkamera de har för att dokumentera vardagen.

Denna film utspelar sig före den första och kvinnan i familjen är ingen mindre än systern till kvinnan i första filmen. Jag tyckte personligen att det tog för mycket energi att lista ut hur den här filmen förhåller sig till ettan.

---

Så långt hade jag hunnit på den här texten innan den glömdes bort. Jag kan inte fortsätta den, det var för länge sen. Så jag ger filmen en tvåa i betyg och går vidare med mitt liv.

The Ark - bilder

2011-04-17T16:34:00.000+02:00

Henriks första reaktion när han såg mitt Ark-inlägg: Inga bilder?
Så Henrik, för att gottgöra det kommer här ett inlägg med lite bilder. Bättre sent än aldrig, eller hur?

Hardcore Superstar

2011-04-17T11:56:00.006+02:00

Lisebergshallen, 15 april

Det känns fel att det bara är Hardcore Superstar som får stå i rubriken, bara för att de råkade vara kvällens headline. Det här var en kväll utan förband, utan supporting acts. Det var en trestegsraket med enbart grymma band och det var värt varenda krona och det faktum att värken i fötterna inte släppte förrän på söndagen. Jag och mitt eminenta sällskap stod näst längst fram på vänsterkanten. Min favoritplats (fast helst hade jag ju inte haft nån framför mig).

Först på scen var Crashdïet. Jag har inte lyssnat så mycket på dem men försökt att få en känsla för senaste albumet Generation Wild. Svensk sleaze när den är som bäst? Jag vet inte, det är inte riktigt min genre men omöjligt är det inte. Jag sa att det inte var några förband och det håller jag fast vid. Publiken var vild redan under första bandet och ljudet var bra. Annars tycker jag ofta förbanden har problem med ljud men inte denna kväll. Allmänt tycker jag att arbetet runt omkring var ovanligt smidigt. Det var bra soundcheckat och justeringar och omroddning gick snabbt. Plus till Lisebergshallen. För att återgå till musiken så vet jag inte riktigt vad jag ska säga mer. Crashdïet var mycket bra och jag skulle absolut kunna betala för att se dem som headline.

Andra band på scen var faktiskt något av en huvudakt för mig. Efter att ha missat dem tre gånger (lathet, befann mig på andra sidan jorden, valde att se Rammstein istället) fick jag äntligen se The 69 Eyes. Jag ska erkänna att jag blev förvånad när jag såg bandet. Jag trodde de skulle vara yngre, gothigare... "sexigare". De var betydligt äldre än jag trodde och sångaren var en goth-Elvis. Men jag tänker inte låta det hindra mig. Goth-Elvis har en härlig mörk röst och bandet lät grymt live. Jag hade självklart gärna hört fler låtar från mina älsklingsalbum (Paris Kills från 2002, Devils från 2004) men jag klagar inte. Avslutningen med Lost Boys var klockren. En sak är säker, jag kommer aldrig att gå miste om chansen att se The 69 Eyes på grund av lathet igen!

Så roddades det om och ett stort skynke spändes upp framför scenen. Och Hardcore Superstar smög upp bakom och drog igång Sadistic Girls från senaste albumet Split Your Lip med vansinnig kraft samtidigt som skynket släpptes. Sen var det fullt ös. Nya låtar (dvs de jag kände igen) varvades med äldre som jag aldrig hört men som tydligt uppskattades av publiken runt omkring mig. Bäst? Omöjligt att säga. Allt var fantastiskt. Nästa gång Hardcore spelar i min närhet så är jag där.

Jag har svårt att se kvällen som tre separata akter och då blir det svårt att betygsätta dem så också. Jag skulle tro att banden var för sig pendlar mellan fyra och fem i betyg men kvällen som helhet är en solklar femma. Det är så här en livekväll ska vara.

127 Hours (2010)

2011-04-16T15:26:00.004+02:00

Jag är alltid skeptisk mot filmen som har verklig bakgrund. Det känns som att man inte får ogilla dem vilket gör att jag spontant gör just det. Och en film om en kille som sitter fast nånstans, helt ensam, i 127 timmar? Hur gör man det så det inte blir tråkigt? Tja, som i 127 Hours till exempel.

Förra helgen var jag och hälsade på vännen och filmbloggaren Henrik (hans text om filmen läser ni här) och vi såg två filmer; en aktuell och en äldre. 127 Hours var givetvis den aktuella som vi båda tänkt se en längre tid.

Som ni säkert listat ur var mina förväntningar ganska låga. Fördelen med det är att man kan bli positivt överraskad. Filmen handlar om äventyraren Aron Rolston som gör en utflykt i vildmarken i Utah. Som den tuffing han är så sticker han iväg utan att någon vet var han är.

Och sen fastnar han. Om man ska göra film om en kille som under största delen av filmen sitter fast mellan två stenar så ställer det höga krav, inte minst på huvudrollsinnehavare. I rollen som Aron ser vi James Franco och jag var mycket imponerad av honom. Han är trovärdig ner i minsta detalj, minsta ansiktsuttryck. Detta gör att filmen inte blir tråkig trots att handlingen inte är så komplicerad. Vi får se de tankar som snurrar i Arons huvud, de saker han ångrar, den framtid han hade tänkt sig.

Och det är väl ingen hemlighet att han klarar sig. När vattnet och maten är slut och han provat att dricka sin egen urin tar han slutligen den dåliga kniven (note to self: ha inte så bråttom, se till att du får med dig den bra kniven) och karvar av sig armen som sitter fast.

Så trots att jag visste hur filmen skulle sluta och trots att den till största delen visar en kille som sitter fast under en sten så blev jag aldrig uttråkad. James Franco gjorde en grym roll och jag tänker faktiskt ge filmen en fyra i betyg.

Jag funderade på ifall jag skulle skriva om passagen när Aron träffar två vilsna flickor innan han fastnar. De umgås en stund och han visar dem åt rätt håll. Jag tänkte att nej, jag utelämnar det för det tillför ändå inget. Sedan insåg jag dock att det är ett viktigt steg i att etablera Arons personlighet. Hade vi inte sett honom interagera med tjejerna och lärt känna honom så hade det varit mycket svårare att sympatisera med honom och att hålla uppe intressent när han sitter fast. Tänk, ibland är det bra att låta en film sjunka in lite innan man bloggar.

Men som sagt; låga förväntningar och positivt överraskad och en fyra i betyg, vilket lätt gör den till en Topp 10 2010 (av de jag sett, givetvis).

The Ark

2011-04-08T16:00:00.005+02:00

Trädgår'n, 3 april

Jag vet inte var jag ska börja. Jag har ingen aning om var jag ska sluta heller, eller vad som ska hända på vägen. Det enda jag vet är att det kommer att bli en halv roman. 3 april såg jag The Ark för tredje och sista gången. De kommer att spela i Göteborg minst en gång till innan de lägger av efter sommaren men för mig var det sista gången. Jag tycker om att kunna göra något och på förhand veta att det är sista gången. Dessutom är det ett fantastiskt avslut. Jag vill inte se dem igen och riskera att det inte är lika bra. Mitt sista minne av The Ark live ska vara precis så här lysande.

Så, ett slutsålt Trädgår'n, en söndagkväll. Inget förband. Ovant men rätt skönt. Vi fick två hela timmar med The Ark istället. Och vilket band det är! Även om min musiksmak förändrats otroligt mycket sedan jag upptäckte The Ark 2001 och jag känner att jag nästan måste försvara mig för att jag fortfarande älskar dem så är det det jag gör. Jag älskar det här bandet. De låter bra live och de har en otrolig spelglädje. Och Ola Salo. Herregud, Ola Salo! Även om jag inte är lika sugen på honom nu som när jag var 18 år så tänker jag inte förneka att den mannen har en enorm utstrålning. När det kändes som att han tittade rakt på mig, rätt i ögonen, rakt in i själen, då försvann världen i ett par sekunder. Visst, han är otroligt dramatisk och en enorm exhibtionist, ibland på gränsen till det löjliga, men det finns ett fantastiskt djup i honom också. Och man får vara löjlig om det får en att må bra. Det är idén bakom The Ark och den är så befriande.

Ok, så det lät bra och det såg bra ut. Men mina trogna läsare (hej Henrik) vet hur mycket jag tjatar om setlist. För mig räcker det inte om det låter bra om det är fel låtar. Var det fel låtar? Hell no! Det var... bättre än en bal på slottet.

Setlist, med en del kommentarer:
Hey Modern Days - The Ark inledde spelningen med låten som inleder debutalbumet, och låten som varit THE förfestlåt för mig sedan jag första gången hörde den. Helt underbart att de körde den och klockrent att de inledde med den.
Clamour for glamour
Patchouli - Ord saknas. Jag har älskat denna låt från första gången jag hörde den. Jag tycker om att The Ark är politiska för det ideal de har är vackert men Patchouli är ren från propaganda och bara rakt igenom ljus och vacker. Jag hade aldrig, aldrig vågat hoppas att de skulle spela den och glädjen när de faktiskt gjorde det var obeskrivlig.
Breaking up with God - En av de nya låtarna som faktiskt är riktigt bra och där Ola verkligen får vara så dramatisk som han bara kan och det är precis så den ska framföras.
Joy surrender - ytterligare en älsklingslåt. Gud vad jag älskar den här setlisten!
Father of a son
Superstar
Uriel - Ola och en aukustisk gitarr. Avskalat och vackert och det kändes väldigt speciellt att se Ola så mjuk och nedtonad. Trädgår'n kändes plötsligt väldigt intim.
Disease - ännu en favorit. Åh, denna otroligt vackra, sorgsna sång som är en av de få riktigt bra låtarna från In Lust We Trust.
Prayer for the weekend - En av de få riktigt bra låtarna från skivan med samma namn, och vilken låt! En riktig partylåt som pumpar ut glädje. The Ark när de är som glammigast.
Let your body decide - klassiker. Ingen spelning är komplett utan denna, även om jag kan tycka den blir lite tjatig ibland. Men jag skulle sakna den enormt mycket om den inte var med.
Laurel wreath - Hur gör de? Hur kan de pricka in mina favoriter, en efter en? Laurel Wreath är mörk och bombastisk och Ola i militärkeps, svarta handskar och svarta vingar. Gåshud.
It takes a fool to remain sane - ytterligare en sån där låt som bara måste vara med. Och jag gillar den ju. Här fick vi också lite av en Ola-predikan, även om jag tyckte att mellansnacken överlag var väldigt nedtonade jämfört med förr.
The apocalypse is over - Ny låt, skriven just som en avskedslåt. Pampig och sorgsen och här kände jag verkligen vad som pågick. Det var sista gången. Trots värmen (jag stod näst längst fram, vid Martin Axen) hackade jag tänder och hade en klump i halsen. Så mäktigt.
One of us is gonna die young - En bra låt som blev väldigt charmig när de lade in en bit av Känn ingen sorg för mig Göteborg. De passade oväntat bra ihop.

Extranummer:
Tell me this night is over
The worrying kind - Jag visste ju att den skulle vara med. Såklart. Lika givet som Let you body... och It takes a fool. Jag tycker det är den sämsta låt de gjort. Jag tyckte det var hemkst att de ställde upp i Melodifestivalen med en låt som är så orepresentativ för bandet. Jag måste ändå erkänna att den var bättre nu. Det var tuffare, starkare och Ark-igare. Inte bra, men bra mycket bättre.
Calleth you, cometh I - Och sen kom den. Sista, sista låten. Och vilken sista låt! Lite hopp, lite galenskap och en vink om den kärlek som finns mellan bandet och publiken. En underbar avslutningslåt.

Sen fick vi höra snuttar av Cygnet to Cygnet och The Others, utan musik, också. Det var fint. Så var det något jag saknade? Jag hade ju gärna hört Trust is Shareware men jag trodde inte den skulle komma. Jag hade älskat att få höra Absolutely No Decorum men var inställd på att den tyvärr inte skulle vara med heller. Den enda överraskningen var nog att de inte spelade Echo chamber denna gång. Det var ju först med den låten (tredje singeln) som jag verkligen fastnade för The Ark.

Längsta inlägget på bloggen någonsin? Jag tror det. Och konserten kan ju inte få annat än en femma, det är helt omöjligt. Det var rakt igenom fantastiskt och jag har inget, inget att klaga på.

Dans ma peau (2002)

2011-04-05T10:21:00.001+02:00

Det är alltid intressant att se skräckfilmer som inte är amerikanska eller brittiska. Det blir liksom lite nytt och spännande, jag kan inte förutse varje händelse. Därför lockade det mig med en fransk skräckis.

Esther verkar vara en ganska vanlig kvinna. Hon jobbar på kontor och hon har en pojkvän. På en fest tar hon en promenad i den mörka trädgården och fastnar i något metallföremål. Hon blir irriterad men festar vidare. Timmar senare upptäcker hon ett stort fult sår på benen och efter ytterligare ett pit stop går nog till läkaren. Såret är stort och fult men gör inte det minsta ont. Och här hade det kunnat vara slut. En otäck skada men ingen smärta, good for you. Icke.

Istället börjar Esther finna njutning i att skada sig själv och det eskalerar snabbt. Filmen visar hur hon sitter på restaurang och under bordet gräver i sin arm med en gaffel. Filmen är fylld av den typen av scener. Det är inte det där krypande obehaget utan det är rakt på sak äckligt och motbjudande och jag satt och tittade mellan fingrarna emellanåt.

Egentligen är väl inte filmen så bra men den hör till det äckligaste jag sett (tillsammans med Naked Blood och Carver) och jag var hela tiden nyfiken på att veta var eländet skulle sluta. En film som väcker mitt intresse och får mig att titta mellan fingrarna, det blir en stark trea. På gränsen till en fyra, faktiskt. Men jag lovade hårdare betyg i år så jag fäller hellre än friar. Tre och en halv inlagd skinnbit alltså för franskt äckel.

Saker min sambo och jag tyckte olika om - Sabina Strand (2007)

2011-04-04T10:20:00.001+02:00

Sabina har skrivit en bok om sitt förhållande som misslyckades. Hon träffade den man och de blev kära och bestämde sig för att flytta ihop. han uppför sig mer och mer som ett svin och får henne att tro att allt som är fel är på grund av henne. Till s lut gör han slut, på telefon, utan förvarning.

Jag förstår vad Sabina försöker göra. Hon är ironisk, hon skiver att det är klart det var mitt fel, jag var ju fet/ful/dum/besvärlig. Men ironin känns inte rätt. Hon känns bara bitter och boken är ingen njutning. Jag gissar att hon försöker få oss att följa hennes egna tankegångar under den tid hon berättar om, han fick henne ju verkligen att tro att det var henne det var fel på, men för mig funkar det inte.

Jag skäms lite över att denna bok legat i min önskelista på Bokus så länge, att jag verkligen trodde att den var bra. Det var den inte. Jag ger den en etta i betyg och skänker bort den om någon är intresserad.

No Country For Old Men (2007)

2011-04-03T10:20:00.001+02:00

Jag har sett delar av denna tidigare men jag tror mig ha sovit mig igenom det mesta. Jag var helt enkelt inte imponerad men eftersom den ska vara så bra (8,3 på IMDB) så bestämde jag mig för att ge den en chans till.

Llewelyn Moss (Josh Brolin) är ute och jagar i ödemarken när han hittar en samling övergivna bilar, lik, knark och runt 2 miljoner dollar i släta sedlar. Han tar pengarna.
Anton Chigurh har inte bara en av de fulaste frisyrer jag sett, han är psykopatisk också. Dödar alla som kommer i hans väg. Och självklart är han på jakt efter pengarna. Llewelyn måste ligga steget före både galningen och polisen.

Vad tyckte jag då, höll jag mig vaken? Ja, det gjorde jag men jag kräver mer än så av en film. Jag tror inte bröderna Cohen tilltalar mig, helt enkelt. Jag var inte överförtjust i True Grit heller. Jag tycker filmerna mest fokuserar på lantisar som pratar grötigt.

Nej, det här är No movie for small Kittys. En tvåa. jag kan nånstans förstå storheten men jag upplever den inte.

Up (2009)

2011-04-02T17:00:00.001+02:00

Ytterligare en animerad film, och en mycket hyllad sådan. Carl är en gammal sur gubbe. När hans hus ska rivas för att bygga något (väg? parkering? jag minns inte) surnar han till ordentligt. Han fyller huset med heliumballonger och flyger iväg. Han ska till Paradise Falls för det hade han lovat sin nu avlidna fru. Det han inte räknat med är att en fet scout vid namn Russell råkar sitta på verandan när huset lyfter. Nu är gubbe och scout fast tillsammans på väg mot Sydamerika och äventyret.

Den finns en sak i den här filmen som jag tyckte om. I början får vi se hur Carl och hans fru Ellie möts. De möts när de är någonstans kring 7 år och har äventyrsintresset gemensamt. Sedan får vi se, snabbt, hur deras liv fortskrider. Vi ser hur det växer, blir kära, gifter sig, köper huset, får veta att de inte kan få barn, blir gamla och Ellie dör. Det är en otroligt fin bild av ett liv och jag var mycket positiv till filmen efter denna början.

Men sen skiter det sig. Det är för mycket som är konstigt. Hur lyckas Carl blåsa upp tusentals ballonger genom sin skorsten? En bra saga gör att man inte tvivlar på såna saker. Russell är otroligt irriterande och hela filmen är fult animerad. Allt är väldigt fyrkantigt. Det enda som får mig att fnissa lite är den alpha dog som de träffar på i Sydamerika. Ja alltså, de blir kompisar med en konstig fågel och ett gäng dresserade hundar som har halsband som gör att de kan prata är också ute efter fågeln. Alphan har lite problem med inställningarna på halsbandet och har väldigt pipig röst. Det är ungefär det som är kul.

Up går ner, ner, ner i min bok. Det enda som är bra är början och eftersom det bara är en sak som är bra så blir betyget en etta.

The Incredibles (2004)

2011-03-20T17:00:00.005+01:00

Ibland skadar det att se om filmer man redan sett och gillat. Så, nu var det sagt.

Mr Incredible är en superhjälte. Superhjältar har superkrafter av olika slag. Mr Incredible är stark. Elastigirl är... flexibel. Frozone kan göra is. En kväll när Mr Incredible är ute på jobb får han en ovälkommen följeslagare. Det är en pojke som kallar sig Incrediboy. Han har inga superkrafter men han skapat ett par raketskor. Mr Incredible är inte så glad i detta och avvisar pojken som blir pissed, minst sagt. Sedan går saker fel för superhjältarna och de blir hatade och får dölja sina krafter.

Flera år senar är Bob (Mr Incredible) och Helen (Elastigirl) gifta och har tre barn. De lever som vilken familj som helst och döljer sina superkrafter. Bob är inte helt glad i detta och när en chans uppenbarar sig som ger honom möjlighet att få vara superhjälte igen så tar han den. Han packar sin putfit och säger till Helen att han är på konferens med jobbet. Och vi frågar oss naturligtvis vad det är för mystiskt uppdrag han åtagit sig och hur det ska gå för familjen. sina krafter.

Jag såg den nån gång runt 2005 och gillade den. Nu blev jag besviken. Handlingen är för fokuserad på Bob och inte speciellt intressant. Den enda karaktären som är rolig är Edna som är superhjältarnas klädskapare. Bland rösterna finns Samuel L Jackson (Frozone) och Helen Hunt (Elastigirl).

Min upplevelse denna gång var att The Incredibles var mer av en familjefilm än vad jag mindes och det var inte det jag var ute efter. Betyget blir en tvåa då det fortfarande är en acceptabel film, bara inte vad jag mindes.

The Resident (2011)

2011-03-14T09:34:00.000+01:00

Man ska inte låta det gå lång tid mellan viewing and writing. Jag har glömt alldeles för mycket av den här filmen.

Hilary Swank är läkare på jakt efter en ny bostad i New York. Hon hittar ett ställe som verkar perfekt och flyttar in. Hyresvärden Max verkar gilla henne. Frågan är om han gillar henne lite för mycket. Snart börjar hon bli misstänksam. Vad är det som händer med henne? Är det någon som tar sig in i hennes lägenhet?

Spännande och obehaglig film. Klart sevärd. Det är nästan så den är värd att se bara för att Christopher Lee har en biroll som Max's pappa. Betyget blir en trea.

True Grit (2010)

2011-03-13T14:34:00.001+01:00

Låt mig börja med att erkänna att western inte är min genre. Barn som uppför sig som vuxna, som filmens Mattie Ross, är aldrig en hit. Ändå flög filmen 110 minuter fram.

Det som händer är att Mattie (en flicka på 14 år) får sin far mördad. Hans mördare, T drar och Mattie vill ha rättvisa. Hon anlitar en gammal, skruttig, skjutglad suput till U.S. Marshal (Jeff Bridges) för att hitta Chaney (Josh Brolin). Det finns en man till som är ute efter Chaney, en Texas Ranger vid namn LaBoeuf (Matt Damon).

Chocken över att se Damon i denna roll är rejäl. Det är en helt annan typ av roll än det jag är van vid. Lite skägg och en stor hatt på det och jag hade aldrig kunnat lista ut att det var han om jag inte tjuvkikat på IMDB.

Ytterligare en fascination är att Mattie inte är mer irriterande än hon är. Hon är bestämd, kunnig och envis. Lite för vuxen för sina 14 år men jag stör mig inte alls så mycket på det som jag hade kunnat tro.

Filmen har ett långsamt men aldrig tråkigt tempo och den är snygg. Eller ja, egentligen är det rätt fult och dammigt men det är snyggt gjort. Jag hade inte förväntat mig en fempoängsfilm men kände ändå att den kunde vara värd att se. Och absolut, det är den. Jag ger den en trea.

Let Me In (2010)

2011-03-12T14:30:00.000+01:00

Först fanns det en bok. Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist. Sedan filmades den på svenska. Och eftersom amerikaner inte är läskunna och därmed inte fixar filmer med subtitles, så filmades boken igen, denna gång på engelska med titeln Let Me In.

Jag har läst boken och sett båda filmerna. Boken var långt ifrån det bästa jag läst men klart underhållande. En barnvampyr i en svensk förort på 80-talet är ändå lite nytt.

Efter att ha sett den svenska filmen skrev jag detta på min vanliga blogg:

Låt den rätta komma in var bara platt. Man fick ingen känsla för karaktärerna alls, deras relationer förklarades inte, vissa scener som var med borde antingen klippts bort eller förklarats. Saker som är väldigt färgstarka i boken ansågs väl lite för starka för filmen och utelämnades. För att citera en mycket läsvärd blogg:
"En död, men återuppstånden pedofil, med syraskador i ansiktet, står och runkar i ett skyddsrum i en stockholmsförort, framför en könlös vampyr på 12 år som han vill dra över. Hur...jävla...ofta...händer...DET?!"
Sen tycker jag personligen att boken har en hel del missar också. Till exempel tycks Ajvide tycka om att trassla sig in i saker han inte riktigt klarar att ta sig ur. Det är samma sak med Hanteringen av odöda (om zombies i Stockholm). Han är dock i gott sällskap på denna punkt. Stephen King är en mästare på detta. Först en väldigt bra historia och sen kommer han till slutet.... "Öhhh... ehh... Ja, jag vet! En stooor spindel från yttre rymden! Det är vampyrmormor som bor på vinden!"

Detta var november 2008. Jag var inte imponerad.

I februari 2011 såg jag den amerikanska filmen och var ännu mindre imponerad. Eli i de svenska verken är androgyn, amerikanska Abby är mycket tydligt en flicka. Alkisarna som porträtteras så varmt i boken och den svenska filmen är borta. Allt som gjorde Låt den rätte komma in bra är borta.

Boken är en trea, den svenska filmen en tvåa och den amerikanska filmen är inte värd mer än en etta.

Where the Wild Things Are (2009)

2011-03-05T14:28:00.001+01:00

Max är 11 år och känner sig utanför och ignorerad. En kväll, iklädd sin vargdräkt, ställer han till lite för mycket besvär i sin kamp för uppmärksamhet. Mamman skickar honom till hans rum utan middag. Max blir upprörd och rymmer hemifrån. Han springer genom skog, hittar en båt som tar honom över ett vatten och helt plötsligt är han på den ö där Vildingarna (i den svenska översättningen) bor.

Till att börja med är Vildingarna inte alls snälla. De tänker äta upp Max. Han hittar dock på en historia om att han var kung där han kom ifrån och det slutar med att Vildingarna gör Max till sin kung. Deras förhoppning är att den lilla gruppen under kungens styre ska bli bra igen för just nu är den splittrad och kaotisk. Till en början går det bra men det är inte helt lätt för en 11-åring att vara kung.

När jag läste om filmen efteråt fick jag veta att Vildingarna inte är datoranimerade utan att det faktiskt är skådespelare i stora kostymer. Kul att se något äkta i denna fantasivärld. För det är väl det? Max sitter någonstans ute i skogen och fantiserar och drömmer tills han blir hungrig och springer hem igen? Kanske. Men det spelar ingen roll. Fantasi och verklighet kan ha lite suddiga gränser ibland.

Det som fascinerar mig är att jag inte stör mig så mycket på Max. Jag tycker annars inte om barn (varken i verkligheten eller på film) men Max är ganska sympatisk när han kommer till Vildingarna. Han försöker förstå Vildingarna och deras problem och gör sitt bästa för att hjälpa dem. Jag tror han kommer tillbaka till sin mamma en hel del klokare oavsett om äventyret var fantasi eller inte. Filmen är en vacker saga med otroligt mysigt bildspråk. Betyget blir en fyra.

Bokrea 2011

2011-03-05T14:24:00.001+01:00

Inte riktigt lika blygsam som förra året. Allt från Bokus. 330 kr totalt.

Despicable Me (2010)

2011-03-04T10:43:00.001+01:00

Despicable Me (som på svenska har den urlöjliga titeln Dumma Mej) är en animerad film om en superskurk. Som jag skrev i recensionen för Megamind var det många recensioner som hänvisade till denna film. De skrev att Megamind var sådär, att grejen redan gjorts och dessutom gjorts bättre i Despicable Me. Fy vad de ljög!

Megamind är snyggare, tuffare och med en bättre story. En sak som jag älskade med Megamind var att det inte var några barn med i den. Det gjorde att man undvek många av de vanliga klyschorna och vändningarna. I Despicable Me får skurken Gru för sig att han genom att adoptera tre föräldralösa flickor kan komma åt sin store konkurrent. Ni kan ju tänka er vad som händer när den onde Gru får tre små söta flickebarn på halsen. Just det.

Jag är faktiskt inte alls imponerad av Despicable Me och ger den en tvåa i betyg. Den är lite rolig ibland men vill ni se en bra animerad film om en sympatisk skurk så ska ni definitivt se Megamind istället. Despicable Me känns som att den riktar sig mer till barn och jag är inget barn.

The Science of Sleep (2006)

2011-03-03T14:51:00.000+01:00

Ytterligare en film som legat i gömmorna länge men som jag inte tagit mig tid att se.

Grafikern Stéphane återvänder från Mexico till sin franska barndomsstad. Han har blivit lovad ett jobb av sin mamma. Jobbet visar sig vara något helt annat än vad som målats upp för honom (på det dåliga sättet). Det mesta verkar trist och tråkigt men så får han en ny granne, Stephanie.

Eller, allt är inte alls trist och tråkigt. Stéphane har mycket livliga och absurda dagdrömmar och det är inte alltid glasklart i filmen vad som är dröm och verklighet.

Filmen är skriven och regisserad av Michael Gondry. Han har även skrivit och regisserat den fantastiskt briljanta Eternal Sunshine of the Spotless Mind, som kan vara en av de tio bästa filmerna jag någonsin sett. Det gjorde givetvis att jag hade lite förväntningar på The Science of Sleep. Tyvärr blev jag lite besviken. Jag har inget emot filmer med taskig verklighetsanknytning men det här blir lite fel för mig. Drömsekvenserna blandar barnprogram och saker som jag tycker jag känner igen från min barndoms program (de dåliga).

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som jag inte riktigt gillar med filmen men jag kan heller inte förneka att den lämnar mig med en känsla av jaha....? Och säga vad man vill, film är subjektivt och det man känner kan inte alltid förklaras. Jag ger dock The Science of Sleep en trea i betyg för uppfinningsrikedom och viljan att drömma.

The Squid and the Whale (2005)

2011-03-02T12:53:00.000+01:00

Jag hade ganska höga förväntningar på den här filmen och sånt har en tendens att inte sluta bra.

The Squid and the Whale handlar om en familj i 80-tales Brooklyn. Mamma, pappa och två söner med ganska många år emellan. En dag berättar föräldrarna att de ska skiljas och vi får sedan följa familjens öde. Sönerna väljer sida, föräldrarna börjar dejta på nytt, sönerna tar till olika knep för att få uppmärksamhet.

Tyvärr fängslas jag inte av filmen. Den får därför en tvåa i betyg.

(Jag tror den är rätt bra egentligen, det kanske var fel att se den när jag var sjuk och gnällig....)